På söndag är det domssöndag. Kyrkoårets tema är ”Kristi återkomst”, och i stora delar av Sveriges kristenhet stannar vi upp inför ett antal bibeltexter som har med domen, himlen och de eviga straffen att göra. En utmaning som vi är många förkunnare som kan känna vånda inför.

Generellt finns det ju en väldigt negativ bild av konceptet ”dom” i den moderna västerländska kulturen. Om Hollywood ger ut en film med titeln ”Judgement Day” finns det en förväntan att vi ska associera till något destruktivt, kaotiskt och mörkt. Logiken ligger i att domen är något att frukta – och därmed också något att vilja fly ifrån. Tanken på Guds dom som något gott är avlägsen för de flesta 2000-talsmänniskor.

På liknande sätt förhåller det sig med Herren själv: Den gud som vinner nutidsmänniskans gunst är inte någon förkunnare av dom och evig pina. I stället är det en gud som stryker alla människor medhårs – en gud som predikar Den Kravlösa Kärlekens Evangelium. Enligt denna tankelinje förknippas domen i första hand med viljan att ta hämnd på sina fiender. En vilja som automatiskt avfärdas som barbarisk.

När vi läser Nya testamentet möter vi dock en väldigt annorlunda syn på Gud och Guds dom. I snitt var 25:e vers i evangelierna och breven handlar antingen om domen eller om Jesu återkomst. Och i Uppenbarelseboken nås vi av martyrernas rop: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” (Upp 6:10). Ingen tveksamhet om domens existensberättigande där, inte!

Som kristen kan jag se åtminstone fem skäl till varför Guds dom går mycket bra att kombinera med en tro på en kärleksfull Gud.

1) Domen är ett uttryck för att Gud bryr sig om sin skapelse. Det faktum att vi alla ska ställas till svars för hur vi har levt våra liv är en markering av vårt stora värde som människor. Om vi ska dömas, måste vi ju vara betydelsefulla!

2) Domen är ett uttryck för det godas seger. Trots att styrkeförhållandena på jorden kan tyckas variera, och trots att ondskan har firat triumfer under den fallna mänsklighetens historia, förkunnar domen ett budskap om att Gud en dag ska få sista ordet.

3) Domen är en del av det kristna hoppet. Domen, Jesu återkomst och den nya skapelsen är alla delar av samma skeende. Precis som Uppenbarelsebokens kristna får vi därför blicka fram emot den yttersta domen med förväntan.

4) Domen är ett uttryck för Guds allmakt. Det faktum att Gud en dag ska döma alla människor, liksom de destruktiva makter som här i tiden terroriserar hans skapelse, är beviset på att han inte bara är god – han är också allsmäktig.

5) Domen är en förutsättning för den fallna skapelsens upprättelse. Om Gud inte skulle döma den här världen, skulle han inte heller kunna etablera sitt fridsrike på jorden. I det nya Jerusalem ska det inte finnas utrymme vare sig för syndens eller dödens eller djävulens makt.

Varför har vi då så svårt för detta budskap? I grunden tror jag att det handlar dels om att vi underskattar Guds storhet, dels om att vi överskattar vår egen godhet.

När det gäller Guds storhet är det ju så, att en Gud som är hela världens domare måste försätta oss i ett läge där vi förlorar kontrollen. Det är vi som är beroende av Gud – inte tvärtom. Något som i sin tur rimmar illa med en humanistisk världsbild där det är människan som står i centrum och där var och en anser sig ha rätten att själv välja vilket slags gud man vill dyrka. Att då välja en Gud som inte bara bekräftar våra egna önskemål, utan tvärtom konfronterar oss med vår egen synd, låter minst sagt dumt. ”Vad ska vi med en sådan Gud till?”

Kopplat till detta finns det i dag en utbredd överskattning av vår egen godhet. Den moderna människan hötter med näven mot Gud och frågar honom hur han kan låta någon enda människa gå förlorad. Bibelns författare, däremot, kastar sig till marken i förtvivlan och frågar: Givet min egen och mina medmänniskors synd, hur kan någon enda av oss bli räddad?

Tron på Guds dom kan på så sätt ses som en förutsättning för den som vill förstå sig på Jesu kors. På korset tog vår Frälsare på sig straffet för den här världens synd, ”för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Det anmärkningsvärda från en biblisk horisont är alltså inte tron på domen och förtappelsen. Den stora överraskningen är i stället frälsningen, som ges av nåd till dem som sätter sin lit till Jesu kors.

Ett evangelium utan Guds dom är ett stympat evangelium. Låt oss därför frimodigt förkunna detta – också nu på söndag!

Läs på Dagen.se