Så har det hänt igen. Stora och viktiga frågor som har med samhällets ansvar och barnens bästa har reducerats till en ”underlivsfråga”. Denna gång är det Expressens ledarredaktion som tar sig för att använda uttrycket. Vidare skriver de apropå debatten inom KD om homosexuella pars rätt att adoptera att partiet borde slopa ”synpunkterna på människors privatliv” och att ”I Sverige är intresset begränsat för ett parti som lägger sig i vad som sker i människors sovrum”.
Men vänta nu, Expressen. Sedan när blev frågan om adoption av barn något privat, och därtill bara kopplat till vad vi gör i våra sovrum? När remissen om lagförslaget gick ut för snart 15 år sedan var det inte svårt att finna tveksamma instanser. Tunga sådana. Faktum är att precis alla remissinstanser som utgick från ett barnperspektiv gjorde tummen ner till förslaget, däribland BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen och Sveriges Psykologförbund. Vill Expressen på allvar få oss att tro att alla dessa instanser hade blivit tillfrågade om detta enbart var att betrakta som en ”underlivsfråga”?
Nej, det är naturligtvis ännu ett exempel på det gamla vanliga maktspråket från den svenska tyckareliten. Själv säger jag därför som den katolske filosofen Roland Poirier Martinsson: ”[F]örbjud den töntretoriska etiketten ’underlivsfrågor’. Som angrepp är den helt idiotisk: hela poängen med sexmoralism är ju att sexualitet inte är enbart underlivsfrågor.”
Även påståendet att intresset i Sverige är begränsat för den här typen av frågor är för övrigt en sanning med modifikation. I mina dystra stunder kan jag snarare undra om sex är det enda som svenskar är riktigt intresserade av – särskilt om man ser till den underlivshumor [sic!] som serveras i våra humorprogram på TV. Och när det gäller sakfrågan om homosexuellas rätt att adoptera kan man kanske säga så här: Sedan lagen om detta började gälla 2003 har de allra flesta svenskar gett upp motståndet mot en från början mycket dåligt förankrad lagändring. 2002 var det bara 17 % av befolkningen som var för, medan det i dag är ungefär lika många (18 %) som är emot. 2010 var befolkningen delad i två: 50 % för och 50 % mot.
Både denna och andra frågor förtjänar därför ett betydligt mer nyanserat samtal. Det är bara att beklaga att Expressen i stället tar till med maktspråk och vilseledande formuleringar – särskilt som det här är en fråga som berör attityden inte bara till det lilla antal barn som varje år adopteras av homosexuella par, utan också vår attityd till familj och föräldraskap i stort.