En av veckans stora snackisar har varit Sverigedemokraternas annonskampanj i Östermalmstorgs tunnelbanestation. Redan efter något dygn samlades en mobb bestående av mer än hundra personer för att inta stationsområdet och riva ned de för dem så förhatliga affischerna. Ett tilltag som i sin tur har applåderas av ett stort antal svenskar, också inom den så kallade kultureliten.
En stilla undran, bara. Sedan när började vi i Sverige tillämpa pöbelvälde som ett legitimt uttryck för det politiska systemet? Man kan naturligtvis tycka vad man vill om Sverigedemokraternas kampanj, men vad jag vet har de i laga ordning både ansökt om och betalat för sina affischer. Med vilken rätt kan någon annan då ta sig för att riva ned dessa? Om man har problem med SL:s annonseringspolicy är det naturligtvis SL man ska kontakta i frågan. Det är detta som är det civiliserade – om än något mer tidsödande – sättet att agera.
Problemet illustreras av en helt annan annonskampanj som på flera håll drabbades av precis samma öde, då med Svenska Evangeliska Alliansen som avsändare. Den hade det enkla och kärnfulla budskapet ”Bevara äktenskapet: Mamma Pappa Barn”, något som ett antal stockholmare uppfattade som så anstötligt att affischerna inte fick hänga kvar i tunnelbanan. Om vi idag väljer att applådera dem som genom icke-demokratiska metoder markerar sin avsky för Sd, ska vi alltså veta att det en annan dag kan vara andra grupper som utsätts för precis samma behandling. Kanske rentav vi själva.
Just attityden att ändamålet helgar medlen är kanske den farligaste av dem alla i detta sammanhang. Det är nämligen en attityd som tenderar att vandra hand i hand med både självrättfärdighet som ideologisk blindhet. Till exempel talas det ibland om det hat som odlas och utövas av den politiska vänstern som ”det goda hatet”. Det riktar sig nämligen mot såväl individer och system som med vänsterns glasögon är ”onda”, och som därför inte behöver mötas med samma hyfs som andra grupper i samhället. De som bekänner sig till denna ideologi tycker sig helt enkelt vara så moraliskt högtstående att de inte behöver ta hänsyn till sådana grupper som Sverigedemokrater eftersom dessa ”ändå inte är något annat än rasister”.
Tyvärr behöver vi nog räkna med att även den kristna minoriteten kommer att bli allt mer utsatt för denna typ av attityder framöver, med SEA:s annonskampanj som ett av de första konkret exemplen. (Se Lukas Berggrens ledare för mer detaljer om denna.) Vår egen ”ondska” skulle då definieras som att vi vägrar att böja knä för några av den här tidens mest hyllade avgudar – av vilka ”normkritikens nödvändighet för det goda samhället” och ”sanningen att det inte finns någon sanning” hör till de allra främsta.
En dikt av den tyske antinazistiske prästen Martin Niemöller lyder:
”Först förföljde de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist. Sedan förföljde de fackföreningsfolket, men jag protesterade inte för jag var inte fackföreningsman. Sedan förföljde de judarna och zigenarna, men jag protesterade inte för jag var inte jude eller zigenare. Sedan förföljde de de homosexuella, men jag protesterade inte för jag var inte homosexuell. När de sedan förföljde oss, fanns ingen kvar som kunde protestera.”
Jag säger inte att vi i Sverige kan jämföra oss med 30-talets Tyskland. Men låt oss inte vara så naiva att vi inte drar några lärdomar av den europeiska historien. Det finns ingen sådan sak som ”det goda hatet”. Det finns inget skäl att applådera vare sig pöbelvälde eller odemokratiska protestaktioner. När anden är ur flaskan kan den nämligen visa sig extremt svår att styra.