En av många saker som coronapandemin har satt sitt strålkastarljus på är vårt behov av gemenskap. Genom bristen på fysiska möten har vi helt enkelt blivit påminda om den betydelse som dessa har. En insikt som förhoppningsvis kan bidra till att fylla våra kyrkor nu när den akuta fasen av pandemin är över.

Samtidigt är det ingen hemlighet att coronarestriktionerna har vädjat även till helt andra sidor av vår mänskliga natur. Den oheliga alliansen mellan individualism, konsumism och bekvämlighet har exempelvis fått betydligt mer näring än vad som är hälsosamt – och det är långt ifrån avgjort om det blir denna eller vår gemenskapshunger som får det sista ordet.

Å andra sidan har vi fått ett gyllene tillfälle att reflektera över vår gemenskaps kvalitet snarare än bara dess kvantitet. Att vi sitter tillsammans med andra under samma kyrktak behöver trots allt inte betyda att vi odlar något som förtjänar namnet ”kristen gemenskap”.

Visserligen både kan och bör det vara så. Men i slutändan beror det ändå på sådant som förkunnelsens innehåll, relationernas kvalitet och samtalsämnena runt fikaborden om ett besök i vår lokala församling gör att vi blir stärkta i vår gemensamma tro – eller om det blir en social aktivitet bland alla andra.

Framför allt är det nog så att det stora och lilla formatet behöver kombineras. När den tyske forskaren Christian Schwartz la grunden för det verktyg som på svenska kallas Naturlig Församlingsutveckling menade han att det i särklass tydligaste kännetecknet på växande församlingar i världen är att de erbjuder ”livsnära smågrupper”. Inte bara smågrupper, alltså – utan livsnära smågrupper. Det är när Guds folk kommer samman till en äkta och transparent gemenskap med Kristus i centrum som vi kan växa i vår tro på ett sätt som ”spiller över” även på omgivningen.

En annan sak som stack ut i Christian Schwartz forskning var att ingen andlig tradition i sig kunde beskrivas som mer eller mindre framgångsrik i fråga om församlingstillväxt. Det avgörande var i stället om besökarna upplevde de gemensamma gudstjänsterna som inspirerande. Av annan forskning vet vi visserligen att det globalt sett är karismatiska evangelikala kyrkor som har den starkaste numerära tillväxten. Men ingen tradition i sig har något patent vare sig på kvantitativ eller på kvalitativ tillväxt. Andligt liv kan finnas på de mest oväntade ställen.

Detta stämmer till ödmjukhet även när vi betraktar Kristi kropp ur ett fågelperspektiv. Det fanns en tid i Sveriges frikyrkohistoria då vi var väldigt frikostiga med fördömanden av församlingar med annan samfundstillhörighet än vår egen. Där det ofta betraktades som samma sak att gå till grannförsamlingen och att bli avfällig. Denna tid hör lyckligtvis till det förgångna. På många håll har den ersatts med insikten att det är ”tillsammans med alla de heliga” som vi kan ”fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap” (Ef 3:18–19).

Men denna insikt innebär också en förpliktelse att sätta varandra fria som kristna syskon. Det kan inte vara självklart att vi för alltid måste tillhöra just det samfund som vi kom till tro i eller växte upp i eller har det mesta av vår släkt i … Särskilt inte om vi har haft oturen att ”brännas” i en viss typ av kristen gemenskap. Tvärtom är det ju i dessa lägen en fantastisk styrka att inte vara hänvisad endast till en del av Kristi stora kropp på jorden. Om valet står mellan Kristus och en specifik församling, är det en välsignelse att det finns alternativ där vi på längre eller kortare sikt kan sätta ned våra andliga bopålar.

Men ingen av oss kommer alltså undan det faktum att vi behöver en sådan gemenskap. Oavsett format – om det är stora gudstjänster eller små husförsamlingar eller både och – och oavsett andlig tradition – om vi är högkyrkliga eller lågkyrkliga, karismatiker eller folkkyrkliga – behöver vi som kristna vara en del av en andlig gemenskap med Jesus själv i centrum.

Läs på varldenidag.se