Den senaste tidens kravaller i Sydafrika har skakat om en hel värld. Inte sedan demokratiseringsprocessen i mitten av 1990-talet har landet sett så mycket våld och kaos som under de upplopp som startade efter att landets tidigare president Jacob Zuma arresterades. Förutom mer än 300 döda handlar det om plundring och förstörelse för miljarder sydafrikanska rand.

Tack vare massiva insatser av militären, men också motstånd från delar av civilsamhället, har den akuta krisen nu kunnat avhjälpas. Men vägen till stabilitet kommer att bli lång, och det finns många lärdomar att dra av det som skett i Afrikas sjätte största nation.

En av dessa är att man inte kan leva på gamla meriter. Jacob Zuma må under lång tid ha varit en centralgestalt i det statsbärande ANC-partiet. Han har haft hjältestatus genom sin kamp mot apartheid och genom att ha suttit fängslad med Nelson Mandela på Robben Island. Men detta har i alldeles för hög grad fått överskugga de många baksidorna av Zumas ledarskap.

Dessa sidor är nämligen både fler och allvarligare än vad nästan någon annan demokratiskt vald ledare kan förknippas med. Under hela sin tid som president har Jacob Zuma förföljts av brottsanklagelser. Det har handlat om mutor, utpressning och skattebrott, men också om våldtäkt och polygami. Ärligt talat är att det ofattbart att en person med så besudlat rykte under så lång tid har kunnat inneha presidentämbetet som Zuma!

Något av nivån på presidentens korruption kunde anas av dokumentären Att stjäla ett land som fram till nyligen var tillgänglig på SVT Play. Där framgick att det inte bara var enskilda personer och företag som inkorporerats i Zumas korruptionsagenda, utan hela statliga myndigheter.

En annan lärdom kan mot denna bakgrund vara att korruption är ett gift med potential att destabilisera en hel nation. Att detta har kunnat ske i en modern demokrati, och därtill med presidentens aktiva stöd, är – än en gång – både tragiskt och förödande. Det är också ett grovt underbetyg åt ANC, som visserligen har en falang som länge motsatt sig Zumas styre – men som ändå inte har förmått hålla emot vare sig presidenten eller hans många anhängare.

Vi kan också notera hur korrupta ledare från olika delar av världen håller varandra om ryggen. I en annan dokumentär på SVT Play, Jakten på Kadaffis miljarder, får man följa försöken att spåra den libyske diktatorn Muammar Kadaffis astronomiska tillgångar, av vilka en betydande del tycks ha stått under Jacob Zumas beskydd. Mycket tyder på att stödet från Muammar Kadaffi var en avgörande orsak till att Zuma från början kunde väljas till partiordförande – och därmed också bli president efter valsegern 2009.

Även delar av den senaste tidens kravaller tycks för övrigt ha orkestrerats bakom kulisserna. Nog för att både fattigdomen och covidpandemin har varit starkt bidragande till det uppkomna läget – hälften av befolkningen befinner sig under fattigdomsgränsen och en tredjedel går utan jobb. Men det största problemet för Sydafrika är ändå inte den utbredda fattigdomen (i sig ett underbetyg för ANC:s socialistiska politik) utan de många dolda maktcentra som sätter sin prägel på nationens utveckling.

Sydafrika är, kort sagt, ett skolexempel på varför vi som Guds folk sätter vårt hopp till den yttersta domen. Då, säger nämligen Skriften, ska alla former av maktmissbruk och korruption komma i ljuset. Alla hemliga förbindelser och dolda agendor ska avslöjas.

Allra bäst är det förstås att redan nu säga sitt ja till honom som själv är både Sanningen och Ljuset personifierad. Inte bara som en förberedelse för domens dag – även om det kunde vara skäl nog – utan för att det är lösningen på så många av våra problem också här och nu. Oavsett om vi bor i Sydafrika eller Sverige.

Läs på varldenidag.se