Som kristna är vi kallade att bli mer och mer lika Jesus. Ofta beskriver vi detta som ”helgelsen”, eftersom det handlar om att låta Guds heliga egenskaper bli synliga i våra liv. Detta enligt Skriftens återkommande påbud: ”Ni ska vara heliga, för jag är helig” (1 Pet 1:16 m fl).

Men helgelsen är mycket mer än bara ett etiskt program. Djupast sett beskriver Bibeln den som Guds verk. ”Låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”, skriver Paulus (Rom 12:2). Och: ”det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske” (Fil 2:13).

Helgelsen handlar alltså om att släppa fram Guds handlande både i oss och genom oss. Att låta den helige Ande förvandla oss inifrån och ut. Då och bara då kan vi med rätta beskrivas som helgade.

Men det finns ytterligare ett sätt som Nya testamentet talar om denna process på. Och då särskilt kopplat till den kristna tjänsten.

Det grekiska ordet för ”tjänst” är diakonia, och från detta har vi fått det svenska ordet diakoni. Men Bibelns tal om ”tjänsten” står för något mer och djupare än (bara) våra diakonala handlingar. Framför allt står det för Jesu gärningar genom oss. Eller som Paulus berömda formulering lyder: ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20).

Vår djupaste kallelse som kristna, skulle man därför kunna säga, är något mer än att bara göra olika saker för Gud. Framför allt är det att släppa fram Jesu gärningar genom oss. Att låta hans liv bli synligt i våra liv, så att det i slutändan är Jesus själv som gör sig känd i oss.

Korsfäst och uppstånden

Hurdan är då Jesus? Ett sätt att beskriva honom är att han är just helig – att han är sann och god och ren. Detta är också vad som står i centrum av Bibelns beskrivningar av helgelsen. Versen vi tidigare läste från Romarbrevet fortsätter med orden: ”så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom” (Rom 12:2).

Men i texterna om den kristna tjänsten är det också ett annat perspektiv som hamnar i förgrunden. När Paulus (som är den som oftast använder detta språk) talar om Jesu liv genom sina lärjungar, gör han nämligen klart att Jesus träder fram i hela det register vi möter i evangelierna. Rent konkret innebär detta att Jesu diakonia är verksam i våra liv både utifrån det lidande och den kraft som kännetecknade hans tjänst här på jorden. Annorlunda uttryckt: Jesus träder fram som både den korsfäste och den uppståndne Frälsaren.

Det här är inte bara teoretiska resonemang. Tvärtom får det mycket konkreta konsekvenser, inte minst i Paulus eget liv. I Andra Korinthierbrevet kan han till exempel slå fast, i samma text som har gett namn åt detta nummer:

Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss. Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er. (2 Kor 4:7–12)

Notera paradoxerna: Det är svaghet och kraft om vartannat. Lidande och härlighet. Och allt handlar i grunden om Jesus själv, för vad Paulus skriver är ju att det är Jesu död och Jesu liv som verkar i honom. Ja, att det faktiskt är när han som apostel öppnar sig för Jesu lidande och död som Jesu liv kan bryta fram i hans andliga tjänst.

Annorlunda uttryckt: utan död, ingen uppståndelse. Utan att bejaka Jesu närvaro i våra liv som den korsfäste, kommer vi inte att få se så mycket av hans uppståndelsekraft. Eller med Jesu egna ord: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som sätter sitt liv sist i den här världen ska bevara det till evigt liv” (Joh 12:24–25).

Kristi segertåg

Om vi läser Paulus texter – och inte minst hans båda brev till korinthierna – med de här glasögonen, kommer vi gång på gång att finna uttryck för denna paradox. Här och nu vill jag lyfta fram en text som många av oss nog har läst med andraglasögon, och som därför kan fungera som exempel på hur utmanande Paulus förståelse av den kristna tjänsten faktiskt är.

I Andra Korinthierbrevets andra kapitel stöter vi på en bild som många bibelläsare har lärt sig att älska. Där läser vi nämligen om hur Palus tackar sin Herre för att han ”ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt” (2 Kor 2:14).

Spontant låter detta som en fantastisk bild av det kristna livet. En bild av härlighet, av kraft och av seger. Och i en mening är den också det. Men jag hävdar ändå att det är en härlighet, en kraft och en seger som kommer till oss på ett helt annat sätt än många av oss önskar eller tänker oss. Även här menar jag helt enkelt att det är vetekornets lag – från död till uppståndelse – snarare än ett renodlat segerbudskap som möter oss.

Om vi börjar med segertåget, så är den här bilden hämtad från den romerska sedvänjan att som general ta emot folkets hyllning efter ett lyckat fälttåg. På vägen hem från slagfältet brukade armén formera sig som ett tåg, och när det anlände till generalens hemstad gick befolkningen man ur huse för att hylla sin segerrike frälsare.

Så långt är allt gott och väl. Det är glädje och seger, pompa och ståt. Men bilden slutar inte med detta. För när vi läser vidare ser vi att Paulus knyter an också till en annan del av segertåget. Han skriver: ”Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv” (2 Kor 2:14–15). På nytt kan vi här se att paradoxerna träder fram; det är död och liv parallellt.

Men inte nog med det. För om vi går tillbaka till den ursprungliga bilden, ser vi att det aldrig var tal om att generalenskulle svinga några rökelsekar. I stället var det ett antal slavar eller krigsfångar som hade denna uppgift – till sin besegrares ära. Och i Paulus beskrivning är det alltså detta som är apostelns roll: han är krigsfången, som genom sitt lidande och sin förnedring får vara Jesus Kristus till ära.

Paulus poäng tycks alltså vara att Kristus som den segrande kungen (generalen) visserligen låter sina tjänare gå i Guds rikes segertåg – men att han gör det utifrån en erfarenhet av lidande. Som teologen Hans Johansson kommenterar det hela:

[Paulus] presenterar bilden av en före detta fiende till Gud. Han är nu besegrad och leds av Gud som en Kristi slav mot döden. På det sättet uppenbarar han sin besegrares majestät, makt och härlighet. Paulus tackar således Gud för att han överallt och alltid leder honom fram som en Kristi slav mot erfarenheten av död. … Kraft i svaghet var mönstret när Gud handlade med Kristus i korshändelsen. Så är det också med hans apostlar.[1]

Mot den här bakgrunden är det inte konstigt att Paulus utbrister: ”Vem räcker till för det här?” (2 Kor 2:16). Svaret, visar det sig, kommer i nästföljande kapitel: det är möjligt endast tack vare den helige Ande, som Gud har gett som gåva åt nya förbundets tjänare. Genom denne Ande förvandlas vi, skriver Paulus, ”till en och samma bild, från härlighet till härlighet” (2 Kor 3:18). Mycket tydligare kan inte paradoxen om att segra genom att lida formuleras!

Paradoxernas Gud

Vad har jag velat säga med detta? Jo, att den kristna tjänsten får sin prägel av något som djupast sett är ett mysterium. Det är bara när vi släpper fram Jesu liv i våra egna liv, som vi kan träda in i den gudomliga tjänst som är varje troendes kallelse. Men denna tjänst är inget vi kan kontrollera i egen kraft. Snarare handlar den om att låta Jesus leva sitt liv genom oss.

Och det livet, det är både Bibelns lära och Guds folks återkommande erfarenhet, är paradoxalt. Det är både härlighet och lidande, uppståndelsekraft och svaghet – ofta i helt andra proportioner än vi själva skulle önska oss.

När vi trots detta är beredda att vandra lydnadens och lidandets väg, kommer vi gång på gång att se att vi befinner oss i Kristi segertåg. Vi kommer att se att Gud ”sprider sin kunskaps doft” genom oss och att ”Jesu liv uppenbaras i vår dödliga kropp”. Mitt i denna omtumlande erfarenhet får vi också möjligheten att lära känna vår Mästare på djupet – han som är både den korsfäste och den uppståndne Frälsaren. Samtidigt.

 

Denna artikel har tidigare publicerats i Teologi & Ledarskap nr 2 2026

[1] Hans Johansson, Andra Korinthierbrevet 1–7 (EFS-förlaget 1990), s 74.