Det går utför för den tyska industrin. För två veckor sedan kom chockbeskedet att Volkswagen diskuterar personalnedskärningar på uppemot 120 000 individer, och liknande signaler kommer från fler företag i landet som brukat kallas för ”Europas motor”.

Orsaken till utvecklingen är flerfaldig. En faktor är den ökade konkurrensen från Kina, men även Trumps tullar på europeisk export till USA har haft betydelse. Inte minst är det dock de skenande priserna på el som bidragit till situation. Det är alltså ingen slump att det i hög grad är de energiintensiva industrierna som kastar in handduken – alternativt flyttar till billigare länder att verka i.

Det mest tragiska i sammanhanget är att det här inte bara är en följd av olyckliga men oförutsägbara omständigheter. I stället är det till stor del en direkt följd av politiska beslut – i Tyskland såväl som i övriga Europa. Den på sin tid så uppburna förbundskanslern Angela Merkel drev exempelvis en energipolitik som på strategiska grunder bidrog till ett ökat beroende av rysk olja och gas. Hon var även med och fattade beslutet att lägga ned ett antal toppmoderna och fullt fungerande kärnkraftverk.

Till detta ska läggas att EU under lång tid har bidragit till en överreglering av europeisk industri. Man har tillåtit sig att använda både bälte och hängslen i allt ifrån klimat- och miljöfrågor till arbetsrättsliga och jämställdhetsfrågor. Saker som var för sig kan vara goda och behjärtansvärda, men som på totalen har skapat ett oöverblickbart regelverk som hämmar de företag som utgjort basen för Europas välstånd.

Som uttrycket lyder: ”USA uppfinner, Kina producerar, Europa reglerar.”

Den omtalade rapporten från tidigare ECB-chefen Mario Draghi talade sålunda om investeringar på svindlande 800 miljarder euro per år för att täppa igen EU-ländernas innovations- och tillväxtklyfta gentemot USA och Kina.

När Draghi i dagarna utkom med en bok på samma tema, på italienska kallad för Konkurrera eller försvinna, pekar han på ”pragmatisk federalism” som vägen framåt för Europa. Mer överstatlighet, med andra ord. Vi är dock många som inte känner odelad entusiasm inför ett sådant scenario.

Frågan är vad som kan göras i stället. Och kanske är det just i ”pragmatismen” som lösningarna ligger. Nog för att det är fint att ha de finaste idealen i världen. Men utan konkurrenskraftiga lösningar för produktionen av våra varor och tjänster kommer Europa ohjälpligt att hamna på efterkälken. Och inga diktaturer i världen kommer att imponeras av en kontinent som i all sin präktighet sjunker djupare och djupare ned i arbetslöshet och ekonomisk marginalisering.

Läs på varldenidag.se