I förra artikeln tittade vi på ett antal vetenskapligt utforskade skillnader mellan kvinnor och män. Jag var tydlig med att skillnaderna avsåg gruppnivå och inte kan tas för givna i varje enskilt fall. Med undantag från vissa biologiska egenskaper finns det överlappningar som gör att gränserna mellan det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga kan betraktas som flytande. Ett bra sätt att tala om det manliga respektive kvinnliga är därför att använda sig av normalfördelningskurvor: de flesta män är starkare än de flesta kvinnor på vissa specifika områden – och vice versa.

Men i och med detta väcks ändå ett antal berättigade frågor. Förutom att man alltid kan diskutera enskilda forskningsresultat handlar det om sådant som: I vilken grad är skillnaderna mellan könen medfödda och i vilken grad är de förvärvade? Kan allt som är ”naturligt” omvandlas till ett imperativ, så att det som ”är” automatiskt innebär ett ”bör”? Finns det en risk att talet om essentiella skillnader mellan kvinnor och män leder till stereotypa könsroller som går ut över individens frihet?

De första av dessa frågor är både vetenskapliga och teologiska. Det är ingen tvekan om att en hel del av våra könsskillnader är medfödda. Genom könskromosomerna XY och XX finns vår identitet som män respektive kvinnor inristad i varenda cell i våra kroppar – något som i sin tur illustrerar det omöjliga i att ”byta kön”. De senaste decenniernas forskning på barn har även visat på ett antal generella skillnader i lekmönster och social interaktion mellan pojkar och flickor. Faktum är att vissa skillnader – såsom flickors generella intresse för ögonkontakt och pojkars generella intresse för mekaniska objekt – har kunnat beläggas redan hos nyfödda bebisar. Alltså långt innan det kan vara tal om någon social inlärning.

Därmed är förstås inte sagt att allt som kan uppfattas som ”typiskt manligt” eller ”typiskt kvinnligt” skulle vara medfött. Rimligen samverkar sådant som personliga erfarenheter, omgivningens förväntningar och egna identifikationsobjekt (mamma, pappa och andra personer i vår närhet) till att mejsla fram våra personlighetsdrag. Alla borde därför kunna vara överens om att så kallade könsroller inte växer fram i ett vakuum; det finns både biologiska och sociologiska orsaker till att vi beter oss som vi gör.

Även teologin behöver dock få komma in här. Första Mosebokens texter pekar nämligen på två diametralt olika perspektiv på frågan om det som ”är” också kan omvandlas till ett ”bör”: Å ena sidan är Bibeln tydlig med att könsskillnaderna är skapelsegivna. Å andra sidan gör Bibeln klart att hela Guds skapelse präglas av syndafallet. Därmed bär vi alla på en skada både i vår identitet och i vår sexualitet, och inte ens det som vi uppfattar som medfött kan ses som självklart gott eller rätt.

Sammantaget har vi därför goda skäl att förhålla oss ödmjuka inför dessa frågor. Men problemet i vår egen tid och kultur är ju att pendeln har svängt så dramatiskt att essentialismen i praktiken är utrotad, för att i stället lämna fältet fritt åt konstruktivismen. Allt som har med kön och könsidentitet att göra har helt enkelt börjat betraktas som konstruktioner och inom den så kallade tredje vågens feminism målas den flytande identiteten och sexualiteten upp som ideal. Tanken på en genuin komplementaritet mellan könen har på så sätt blivit bannlyst och så kallade ”binära motsatser” (manligt–kvinnligt, naturligt–onaturligt, rätt–fel) något av det värsta man kan tänka sig.

Här behöver vi som kristna hålla emot. Vi tror verkligen på en god polaritet mellan könen. Gud har tänkt in en spänning i sin skapelse som finns inristad i varenda cell, och som ligger till grund för äktenskapet och familjen som samhällets minsta byggsten.

Men låt oss fördenskull inte bli för fyrkantiga när det gäller detta. Könsroller kan verkligen bli förkvävande när de läggs på oss mot vår vilja. Vi kan alltså bejaka de gudagivna skillnaderna utan att fördenskull föreskriva beteenden som för vissa av oss upplevs som onaturliga. Låt oss i stället vila i att när vi möter varandra i kärlek och respekt, kommer vi att ge det som den andre behöver – även av vår inneboende manlighet respektive kvinnlighet.

Läs på varldenidag.se