Det har varit ännu en varm sommar. Inte konstant, för under stora delar av juli var det på sina håll rätt svalt. Men med värmechocken den 21 juli slogs ändå flera av våra tidigare rekord, och både juni och augusti har bjudit på långa – och till stora delar angenäma – perioder av värme.

Värre är det dock på kontinenten. Experterna talar om den värsta torkan på 500 år, och flera av de europeiska floderna har så lågt vattenstånd att de inte längre kan trafikeras av fraktfartyg.

Till detta kan läggas de många bränder som härjar i södra Europa, med tusentals familjer som tvingats lämna sina hem. Och nu på slutet: kraftiga regn- och åskoväder, som även de skapar problem.

Och så har vi förstås den ännu större bilden. Först och främst kriget i Ukraina, med gigantiska flyktingströmmar och en skenande livsmedelsbrist – särskilt i det importberoende Afrika. Men krig och katastrofer försiggår även på andra håll, med länder som Afghanistan, Myanmar, Syrien, Jemen, Etiopien, Mali och Venezuela som framträdande exempel.

Om allt detta finns det mycket att säga. Och det får inte råda något tvivel om att vi bör göra allt som står i vår makt för att om möjligt avhjälpa nöden. FN, EU, Röda Korset med flera spelar en viktig roll i detta.

Men det finns två perspektiv på det som just nu sker som vi som kristna bör vara särskilt medvetna om.

Det första är att majoriteten av världens problem har mänskliga orsaker. I många sammanhang har det varit populärt att lägga skulden på Gud när frågor om den här världens nöd avhandlas: ”Hur kunde Gud skapa en värld med så mycket lidande och ondska …?” Men faktum är att världen så som den från början skapades inte alls präglades av krig, svält eller annat elände. I stället var det människan som förde in detta i Guds skapelse.

Det andra perspektivet har med tidens slut att göra. Bibelns budskap är nämligen att människornas ondska kommer att fortgå – och att tillvaron därför befinner sig i en nedåtgående spiral.

Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, skildrar detta i form av sju sigill, sju basuner och sju vredesskålar, som tillsammans representerar det som bryter ned den här världen, och som därmed är ett uttryck för Guds dom över mänsklighetens synd och ondska.

På så sätt är den nuvarande situationen precis den som kristna i alla tider har förväntat sig som uttryck för den sista tiden. Att risken för ett tredje världskrig framstår som större än på flera decennier – med Vladimir Putin i Ryssland, Xi Jinping i Kina, Ayatollahn i Iran och Kim Jong-un i Nordkorea – gör inte analysen mindre relevant.

Syftet med den här texten är dock inte att få någon att tappa hoppet. Även om nyktert allvar nog kan vara nyttigt för de flesta av oss. Vad vi däremot gör klokt i är att sätta hoppet till rätt saker.

Enligt Bibeln är det nämligen inte människan som är lösningen på dessa problem. Det är Herren. Genom Guds försyn har vi förvisso fått ett ansvar för den här världen, vilket gör att vi – om vi bara tar oss samman – har möjlighet att bygga upp mycket av det som vi gemensamt har rivit ned. Men eftersom vi själva är en stor del av problemet har vi också en annan lärdom att dra: Om vi ska se en verklig och genomgripande förändring behöver vi kasta oss på Herren.

Nu ger oss inte Bibeln något större hopp om att detta kommer att ske. I alla fall inte på bred front. När den näst sista av de sju basunerna har ljudit konstaterar apokalypsen: ”Resten av människorna, de som inte dödades av dessa plågor, omvände sig ändå inte från sina händers verk. De slutade inte att tillbe onda andar och avgudabilder av guld, silver, brons, sten och trä som varken kan se eller höra eller gå, och de ångrade inte sina mord och sin ockultism, sin sexuella omoral och sina stölder” (Upp 9:20–21).

Det bibliska svaret på vår tids krig och katastrofer måste därför landa i missionsuppdraget. Alltså kallelsen att vittna om att frälsningen inte kommer från oss själva, utan är oss given genom Jesus Kristus. För om inte världsläget kan övertyga oss om behovet av en Frälsare, vad kan då göra det?

Läs på varldenidag.se