På söndag är det val och vi är många som funderar på hur vi ska lägga vår röst. Flera av våra svenska partier har gjort positionsförflyttningar som kan vara svåra för gräsrötterna att följa med i.

Men även det politiska fältet i stort har genomgått förändringar. Enkelt uttryckt har vi gått från en traditionell höger–vänster-skala till en modernare GAL–TAN-skala. Det är till stor del mot denna bakgrund som vi ska förstå de regeringsunderlag vi nu har att välja på.

Men hur ska vi då tänka som kristna? Ja, en första insikt är nog att inget enskilt partiprogram går att betrakta som helt och hållet kristet. Undantaget är möjligen Kristna Värdepartiet, ett parti som dock bara kan hoppas på mandat på kommunal nivå.

När det gäller riksdagspartierna kommer alla former av röstande, i alla fall för den kristne väljaren, att bli en kompromiss. Här får man kanske snarast tala om ”minst dåliga” än ”bästa” alternativ.

Samtidigt har vi goda skäl att göra bruk av våra demokratiska rättigheter. Som kristna ska vi söka det lands bästa som vi är bosatta i och ett konkret uttryck för detta är att rösta i allmänna val. I Sverige har vi dessutom en möjlighet att kryssa in kandidater som vi har särskilt stort förtroende för, och sådana står att finna på de flesta partiers röstsedlar.

Inför det stundande valet har det å andra sidan blivit viktigare än på länge att sätta in våra politiska preferenser i den större bild som brukar benämnas ”regeringsunderlag”. En röst på Socialdemokraterna är en röst på Märta Stenevi, en röst på Moderaterna är en röst på Jimmie Åkesson, en röst på Centern är en röst på Magdalena Andersson … så även här gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Saken kompliceras dessutom av att det i vissa kretsar populära talet om röda linjer. Att säga: ”jag kan aldrig rösta på ett parti som tänker samarbeta med Sverigedemokraterna” är detsamma som att cementera Socialdemokraternas maktinnehav. Att säga: ”jag kan aldrig rösta på ett parti som applåderar Sveriges abortlagstiftning” är detsamma som att säga nej till reellt politiskt inflytande. Och så vidare.

Alla röda linjer har helt enkelt ett pris. I värsta fall leder de till att vi lämnar walk over till krafter vi egentligen inte sympatiserar med. Det ena måste därför vägas mot det andra.

På motsvarande sätt måste vi skilja mellan målsättningar och tillvägagångssätt. En del kristna uttrycker stor skepsis till kärnkraft, med tanke på de risker som förknippas med denna energiform. Å andra sidan tycks de flesta vara överens om att det var olyckligt att vår regering drev på för en nedläggning av reaktorerna på Ringhals innan det fanns alternativa lösningar på plats. Inte ens för en kärnkraftskeptiker helgar ändamålet självklart medlen.

På samma sätt går det att resonera om invandringen. Många kristna menar att budet om att vara god mot främlingen per definition innebär en generös och storskalig migrationspolitik. Men för den skull är det faktiskt inte säkert att en attityd av ”öppna gränser” är vad som kommer att leda till att visionen om detta förverkligas. Minst lika effektivt är sannolikt att åtgärda de systemfel som migrantströmmarna har satt fokus på, eftersom det bara är när samhällskontraktet fungerar som det ska som människor kommer att ”öppna sina hjärtan” för nya invandrargrupper.

Ytterst sett bör därför frågan inför söndagens val vara: Vilket regeringsunderlag har bästa tänkbara förutsättningar att lösa Sveriges mest brännande problem? På den frågan kan vi komma med olika svar och göra olika avvägningar mellan perspektiven som vi här har varit inne på.

Må bästa alternativet vinna!

Läs på varldenidag.se