I Uppenbarelseboken skildras den mänskliga historiens grande finale. Det sista som ska ske innan vår Frälsare upprättar sitt rike på jorden är den yttersta domen, där vi alla får avlägga räkenskap för hur vi har levt våra liv. Därefter inträder den himmelska tillvaron, med det underbara löftet från Herren själv: ”Den som segrar ska få detta i arv, och jag ska vara hans Gud, och han ska vara min son” (Upp 21:7).
Men det finns också något starkt uppfordrande i Bibelns texter gällande detta. Att ”segra” handlar nämligen inte bara om att ha en tro djupt inne i sitt hjärta. Hur avgörande hjärtats tro än är, är den tänkt att vandra hand i hand med munnens bekännelse: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst” (Rom 10:9).
Jesus är faktiskt ännu skarpare när han talar om detta. ”Den som bekänner mig inför människorna ska också jag bekänna inför min Far i himlen”, säger han. ”Men den som förnekar mig inför människorna ska också jag förneka inför min Far i himlen” (Matt 10:32–33). Och på ett annat ställe: ”Den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet” (Luk 9:26).
Genom hela Bibeln, skulle man därför kunna säga, löper en kallelse till Guds folk att vara frimodiga. ”Kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön”, står det i Hebreerbrevet (Hebr 10:35). Därför är det talande att när Uppenbarelsen listar vilka människor som inte kommer att få ingå i gemenskapen med Gud i himlen, är de första som nämns inte mördarna eller avgudadyrkarna eller ockultisterna – även om de också står med på listan. I stället är det ”de fega” (se Upp 21:8). De som inte har stått upp för Jesus och hans ord.
Särskilt tungt vilar kallelsen till frimodighet på det kristna ledarskapet. ”Inte många av er bör bli lärare. Ni vet ju att vi ska få en strängare dom”, skriver Jesu bror Jakob (Jak 3:1). Och i Uppenbarelsebokens sändebrev anmärker Jesus gång på gång på vad församlingarna och deras ledarskap tolererar. Det är alltså inte bara Guds folks ogudaktiga handlingar som fördöms, utan deras ovilja att agera mot grupper och individer som förleder församlingen (se Upp 2:14–16, 20). Annorlunda uttryckt: Det är de troendes människofruktan och feghet som Jesus vänder sig emot.
Ett av de mest omtalade bibelstudierna på förra årets Lausannekongress i Seoul hölls av den egyptiska teologiprofessorn Anne Zaki. Hon talade utifrån Apostlagärningarna 15, och lyfte där fram hur aposteln Petrus går emot strömmen för att försvara Paulus och Barnabas i deras kontroversiella arbete bland hedningarna. Zaki förde också fram en tänkbar bakgrund till Petrus mod, i det att Paulus tidigare hade konfronterat denne offentligt, när han agerade anpassligt och fegt i relation till sina judekristna bröder i Antiokia (se Gal 2:11–14). Paulus mod i relation till Petrus fick alltså bidra till att Petrus några år senare vågade gå mot strömmen på apostlamötet i Jerusalem.
Det här är lärdomar som vi i Sveriges kristenhet behöver ta på stort allvar. Mer än många andra länder är vi nämligen präglade av en konsensuskultur. Vi tycker inte om att gå mot strömmen, och även i församlingarna plågas vi av jantelagens förbannelse. Grundreflexen är att hålla huvudet lågt, att inte sticka ut, att inte vara alltför … frimodig.
Samtidigt kan vi i backspegeln se att kristendomens bästa stunder har varit när vi har fått mod att gå emot vår kulturella försiktighetsnorm. När vi frimodigt har stått upp för Jesus och hans ord. När vi har brutit med fruktan och försagdhet. När vi likt Paulus och (senare) Petrus har varit tydliga i vår bekännelse, även i mötet med omgivningens tryck.
Låt oss därför, i ljuset av Bibelns uppmaningar, göra upp med vår egen feghet. Låt oss stå upp för allt Guds rådslut. Och låt oss sporra varandra till en kultur av sann, normbrytande frimodighet i våra församlingar!
