En överväldigande majoritet av de forskare som gick i bräschen för den vetenskapliga revolutionen på 15- och 1600 talet var gudstroende. Detta har bland annat klarlagts av den amerikanske historikern Rodney Stark. Faktum är att endast en (1) av de 52 ledande forskarna under denna period beskriver sig själv som religionskeptiker. Den seglivade myten om ett motsatsförhållande mellan naturvetenskap och kristen tro måste därmed avfärdas som felaktig.

När vår tids ateister hör talas om denna forskning brukar de reagera med uttalanden i stil med: ”Ja men det var då det. På den tiden förväntades ju alla tro på Gud – de var helt enkelt barn av sin tid. I dag, däremot, skulle ytterst få av dessa forskare ha varit religiösa. Nu vet vi ju så mycket mer om tillvarons beskaffenhet än man gjorde på den tiden.”

Förutom arrogansen i detta uttalande – i praktiken omyndigförklarar man ju några av mänsklighetens största genier – bygger hållningen på åtminstone två grundläggande missförstånd.

För det första utgår den från synsättet att ”sann vetenskaplighet” står i konflikt med gudstro. Men både vetenskaplighet och kristen tro bygger faktiskt på ett till stora delar likartat sanningssökande. Huvudskillnaden ligger i att vetenskap och religion svarar på olika frågor – ibland uttryckt som att vetenskapen ägnar sig åt ”hur-frågorna” medan religionen ägnar sig åt ”varför-frågorna”.

För det andra röjer det en okunskap om att det även i dag finns väldigt många framstående forskare med en personlig tro. I sin omtalade bok 100 Years of Nobel Prizes hävdar Baruch A Shalev att endast en tiondel av alla nobelpris har gått till individer som beskriver sig själva som ateister, agnostiker eller fritänkare. Den klart största gruppen består av (även kulturellt) kristna; enligt Shalev hela 65 procent av de totalt 654 pristagarna.

Shalev har kritiserats för vissa av sina sätt att kategorisera de aktuella individerna. Bland annat talar han om pristagare med judisk härkomst – 21 procent av det totala antalet – som om de är anhängare även av den judiska religionen, något som långt ifrån alltid är fallet. Däremot har flera intressanta studier gjorts i USA där forskare har ombetts att definiera sin religiösa tro eller icke-tro, med resultat som visat sig påfallande samstämmiga över tid.

För mer än 100 år sedan, 1914, tillfrågade den schweiz-amerikanske psykologen James Leuba 1 000 amerikanska vetenskapsmän om deras syn på Gud. Precis lika många svarade då att de trodde på en personlig Gud som de som inte gjorde det: 42 procent.

Drygt 80 år senare, 1996, valde den amerikanske vetenskapshistorikern Edward Larson att ställa samma frågor som Leuba till lika många amerikanska vetenskapsmän, och kunde då rapportera att 40 procent av de svarande trodde på en personlig Gud medan 45 procent svarade att de inte gjorde det. Ingen större skillnad, alltså, trots en hel mansålder mellan undersökningarna.

Faktum är att det finns en ännu mer aktuell undersökning från Pew Research Center i USA, där 2 500 forskare med medlemskap i American Association for the Advancement of Science fick svara på frågor om sin religiösa tro. Totalt visade sig då 51 procent tro på någon form av gud eller högre makt; knappt två tredjedelar av dessa sa att de trodde på en personlig Gud.

Intressant i sammanhanget är att de yngre forskarna generellt uttryckte ett större mått av gudstro än äldre, något som möjligen avspeglar att det är fler i den äldre generationen som bärs av (själv)bilden att vetenskap och tro är varandras motsatser. Låt oss hoppas att denna utveckling ska fortsätta!

Läs på varldenidag.se