Varje epok under det svenska 1900-talet hade sitt väckelseskeende. Under århundradets första decennier bubblade det lite varstans. Folkväckelsen bröt fram i olika landsändar, med olika skyltar ovanför bönhusportarna. Det var ungdomsväckelse, missionsväckelse, pingstväckelse …

Delar av detta fortsatte under 1900-talets andra hälft, men generellt var ändå strömmen en aning svagare än tidigare. Likafullt kan vi se förnyelsevågorna, decennium för decennium:

1960-talet hade maranathaväckelsen.

1970-talet hade karismatiska väckelsen.

1980-talet hade trosväckelsen.

1990-talet hade torontovälsignelsen.

Men vad hände sedan? Självklart verkar den helige Ande alltjämt i vårt land. Även under 2000-talet finns det församlingar som upplevt en betydande tillväxt. De flesta av dessa har dock haft en internationell snarare än svensk profilering. Och ingen av dem har fått ett sådant brett och bestående genomslag i Sverige som 1900-talets väckelse- och förnyelserörelser.

Det här väcker naturligtvis frågor. Och när det gäller väckelse är det ju aldrig riktigt självklart med svaren. Det är inte för inte som man brukar tala om ”besökelsetider” och om att Guds Andes nedslag är ett uttryck för nåd – inte prestation.

Likafullt finns det ett antal återkommande mönster, både för vad som föregår en väckelse och vad som med statistisk sannolikhet kväver väckelsens eld.

Till det som föregår en väckelse hör sådana saker som omvändelse och bön. I Gamla testamentet lär vi oss att Guds eld faller på ett offer, och offer i det nya förbundets tidevarv stavas tro, överlåtelse och självutgivande. Där omvändelse och ödmjukhet finns, finns förutsättningar för Andens duva att landa!

Tyvärr finns det också ett antal saker som skrämmer den helige Ande på flykten. Brist på helgelse och tro är tydliga exempel utifrån Skriften. ”Bedröva inte Guds helige Ande”, skriver Paulus (Ef 4:30). Och Jesus själv konstaterar att den otro han så ofta måste konfrontera blev till ett hinder i hans längtan att betjäna folket (se Mark 6:1–6).

När man studerar 1900-talets andra hälft ser man tyvärr också ett mönster där den etablerade kristenheten återkommande har tagit avstånd från vad som åtminstone delvis måste ha varit Guds eget verk.

Gemensamt för maranathaväckelsen, trosväckelsen och torontovälsignelsen var exempelvis att de blev häftigt kritiserade av en betydande del av Guds folk i Sverige. Andens vind verkade inte bara uppfriskande, utan blåste även upp diverse hel- eller halvruttna löv i form av självtillräcklighet, kontrollbehov, konkurrenstänkande, fördömanden och utfrysning.

Det här ska inte tolkas som att dessa och liknande rörelser skulle ha varit utan fel. Men unkna attityder blir inte till välsignelse för att de som uppvisar dem ”har rätt”; Gud ser till våra hjärtan, och han har full koll på vilket uppsåt som ligger bakom våra förmaningar.

Ibland räcker det faktiskt att Guds verk inte tas emot, för att Andens duva ska dra sig undan. Detta är temat för några av Nya testamentets skarpaste förmaningar. När Jesu under tolkas som ett verk av Satan talar han om synd mot den helige Ande, som han säger inte kommer att förlåtas (se Mark 3:22–30). På samma tema talar den första kristna martyren, Stefanos, innan han blir stenad av sina egna stamfränder (se Apg 7).

Självklart ska vi vara försiktiga med att ta den här typen av skriftställen i vår mun – och ännu mer med att tillämpa dem på specifika situationer. Men frågan måste ändå ställas om vårt avståndstagande från Guds verk under föregående decennier kan vara en av flera förklaringar att vi därefter har upplevt en sådan andlig torka?

Klart är att Herren i alla tider söker ödmjuka hjärtan, som är beredda att ta emot honom även när han kommer på ett oväntat sätt. Lika klart är att han längtar efter omvändelse, tro och helgelse.

Finns det någonting vi i dag behöver be om förlåtelse för, för att Guds Ande ska känna sig välkommen också i den här fasen av vår svenska kristenhets historia?

Läs på varldenidag.se