Karin Salmson och Marie Tomicic frågar: ”Vill ni vända ryggen mot forskningen? Vill ni minska möjligheterna att vara olika och öka risken att bli utsatt för mobbing?” På dessa frågor är förstås svaret ett solklart nej. Ändå skiljer vi oss från dessa normkritiska författare, inte bara i synen på kön och identitet, utan även på vad forskningen har att säga.

Salmson och Tomicic skriver: ”Att undvika att hela tiden köna varandra är ett sätt att ge personer större frihet att definiera sig.” På så sätt visar de att de betraktar normerna som sådana som förtryckande. Baksidan av detta är precis det som vi tar upp i vår rapport: att även barn som inte har problem med sin könsidentitet förväntas definiera sig utan hänsyn till sitt biologiska kön. En identitetsbrottning som normalt bara gäller några få ska därmed läggas på alla våra barn och unga.

För queerideologerna är detta inte något problem. Redaktörerna till antologin En rosa pedagogik skriver: ”Problemet är alltså inte bara att det bara finns två officiella könskategorier, utan också att vår förståelse av den egna identiteten bygger på ett förenklat och förgivettaget synsätt om ett stabilt och sammanhållet Jag.”

Man förkastar alltså traditionella psykologiska teorier genom att inte vilja hjälpa barnen till en integrerad personlighet. I stället förespråkar man en flytande könsidentitet för alla.

Inom psykodynamisk teori används begrepp som könsidentitet, könsstabilitet och könskonstans. I normalfallet infaller dessa under förskoleåren. Först därefter blir det naturligt för majoriteten av barnen att agera könsöverskridande, eftersom de ”bottnar” i sin identitet som flickor eller pojkar. När genuspedagoger försöker ändra våra barns lekmönster och liknande ägnar de sig alltså åt något högst ovetenskapligt, eftersom strategin förutsätter en utvecklingsfas som barnen ännu inte har nått fram till.

Även i fråga om normkritiken som strategi mot mobbing tror vi att resultaten kommer att göra queerideologerna besvikna. Barn är inte dumma. Bara för att man försöker ”avköna” barnen i förskola och skola kommer det vare sig förta att det biologiska könet är en grundläggande del av att vara människa eller att tvåkönsnormen är en konsekvens av våra reproduktiva funktioner.

I stället för att likrikta befolkningen genom att få den att blunda för uppenbara skillnader vill vi därför slå ett slag för det för normkritikerna så förhatliga begreppet tolerans. Att verka för tolerans måste vara betydligt enklare än att programmera om våra barn till att förneka sina biologiska skillnader. Tolerans är vägen till sann mångfald – och detta är också vad vi vill ha.

Som det står i skolans läroplan: ”Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Och ja, vi tror att majoriteten av Sveriges föräldrar skulle hålla med oss i detta.

Läs på SVT Opinion