En naturlig konsekvens av den syndiga människans tendens att sätta sig själv i stället för sin Skapare i centrum är ett ifrågasättande av en grundpelare i den urkristna synen på Bibeln: uppenbarelsetron. När vi beskriver den kristna tron som en uppenbarelsereligion menar vi ju att det vi läser om i Bibeln inte bara är människors tankar om Gud, utan Guds egen självuppenbarelse. Men för den som enbart har en inomvärldslig utgångspunkt och/eller knyter an till den historisk-kritiska bibelforskningen (som i sin metod bortser från alla övernaturliga förklaringsmodeller) blir tron på en gudomlig inspiration något främmande.

Jonas Gardell, som bygger mycket av sin genomgång på författare som Karen Armstrong och Jack Miles, kan därför skriva (s 107):

Det vi i den judisk-kristna kultursfären i dag kallar Gud … utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop – eftersom de är utvecklade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider …

Den nyandligt orienterade Eva Moberg går inte oväntat snäppet längre i sitt ifrågasättande av den kristna uppenbarelsetron. I Gamla testamentet, skriver hon, ”framträder så kristallklart att monoteismens ursprung är mänskligt infantil svartsjuka, fåfänga och neurotiskt kontrollbehov” (s 47). Och vidare:

Gudar är projektioner av människors inre, och de avspeglar alltid mänskliga erfarenheter. Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna.

Konsekvenserna av denna syn på Bibeln blir förstås förödande. Som vi tidigare har sett måste Jonas Gardell till varje bibeltext ställa frågan om den har mänskligt, gudomligt eller demoniskt ursprung. För Eva Moberg är det en självklarhet att dess ursprung är enbart mänskligt.

Och det som drabbas av detta förhållningssätt är naturligtvis inte bara synen på Guds ord i allmänhet. Nej, om Bibeln endast är människors tankar om Gud faller också grunden för att vi i tro skulle kunna gripa tag i det som Herren har lovat oss. Bibelns många löften om förlåtelse, vishet, Andens utgjutande, helande, befrielse osv blir i grunden meningslösa om det inte är Gud själv som har uttalat dem. För vad är människors ord att bygga sitt liv på?

Kristendom utan synd

Jonas Gardell är ett svårfångat fenomen när det gäller synen på synd och förlåtelse. Å ena sidan talar han vitt och brett om Gud som nådig, barmhärtig och förlåtande. Å andra sidan tycks han inte vilja kännas vid något behov av att be om förlåtelse för sin egen synd. I en TV-predikan i Ersta kyrka deklarerade han att han har valt att tro på en Gud som inte kräver att syndaren ska omvända sig. Och i TV-programmet Centrum påstod han att kyrkans lära att Gud älskar syndaren men hatar synden är falsk. Orsak: syndaren och synden är ett, och då måste ju Gud älska dem båda!

Hand i hand med denna teologi går hos Gardell ett förnekande av Guds dom som något gott. Och här har vi dessvärre en av de blinda fläckar som Gardell har gemensam med ganska stora delar av Sveriges kristenhet. I modern teologi har Guds dom kommit att stå för något enbart negativt. Men i Bibeln ser vi faktiskt att domen presenteras som en central aspekt både av Guds helighet och godhet. Som man enkelt kan sammanfatta det: en Gud som inte i vrede vänder sig emot det som är ont, kan ur ett bibliskt perspektiv inte förtjäna beskrivningen ”god”!

Men för Jonas Gardell blir alltså talet om domen ett uttryck för något helt annat, nämligen en småskuren och dömande attityd som hör samman med den ”primitiva” gudom som vi kan läsa om i stora delar av GT. Guds dom över befolkningen i Kanaan, som genom utrotningskrigen utfördes av hans utvalda folk Israel, blir på så sätt det yttersta beviset på den demoniska gud som Gardell menar sig finna i GT. Genom att samtidigt blanda samman de båda begreppen [Guds rättfärdiga] dom och [människors orättfärdiga] dömande kan Gardell sedan gå så långt att han skriver (s 107):

… låt oss läsa om denna avskyvärda, primitiva gud som uppmanar sina bekännare att hata och utrota, för denna gudsbild har sannerligen fortfarande bekännare, inte minst i våra egna kyrkor, och ännu efter tre tusen år kan vi höra hans gälla, hysteriska, omättliga rop efter blod och rysa av skräck och obehag.

När Jonas Gardell på detta sätt definierar ut alla GT:s texter som har med dom och straff att göra, är det naturligtvis följdriktigt att han förnekar också en så grundläggande sanning som den att varje människa behöver omvända sig. Och utmaningen till oss som har en annan syn på Bibeln blir att inte låta osäkerheten inför GT:s många domstexter placera oss i samma fack som Gardell: att vi tar syndarens parti mot Gud, så att vi i stället för att ta Guds rätt att döma synden i försvar börjar ifrågasätta syndens allvar.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 080130