Gamla testamentet (GT) har det senaste decenniet utsatts för hård kritik i Sverige. När Bibel 2000 publicerades debatterades det i flera olika media om huruvida GT var något för en modern människa att läsa eller inte. Startskottet var en artikel i vänstertidningen Ordfront, där författaren Eva Moberg hävdade sådant som att språket och beteendet hos GT:s Gud är ”typiskt för en psykotisk mördare” och att ”Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna” (s 47).

Några år senare utkom Jonas Gardells bästsäljande bok Om Gud, där författaren driver tesen att GT innehåller två från varandra skilda gudsbilder: å ena sidan kärlekens Gud, å andra sidan ”slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud” (s 187). Gardell går så långt att han hävdar att ”flera av de gudsbilder som bibeln ger oss [har] demoniskt ursprung” (s 257). Därför, menar han, måste vi en gång för alla göra upp med dessa.

De bibeltroendes respons

Mot bakgrund av dessa och liknande angrepp mot GT infinner sig naturligtvis frågan: Vad har vi som bibeltroende kristna att säga till GT:s försvar? Hur bör vi som med Lausannedeklarationen bekänner att Bibeln är ”utan fel i allt som den påstår” relatera till den kritik som med sådan frenesi levereras av Eva Moberg, Jonas Gardell med flera?

Frågan är viktig av flera skäl. Först och främst kan vi ju konstatera att om kritiken av GT inte får något offentligt bemötande, då blir det Moberg och Gardell som får sista ordet. I alla fall i de breda befolkningslagren. Men även inom kyrkan har vi kommit att bli betydligt mer präglade av dessa personers synsätt än vi ofta vill tro. Steg för steg har vi förlorat det förtroende för Guds ord som var så kännetecknande för våra andliga fäder och mödrar.

Men vägen ut ur vår besvärliga belägenhet är inte så enkel som vi i förstone skulle önska. Det räcker liksom inte att säga att Moberg och Gardell har fel, särskilt som de så medvetet knyter an till sådana tankar och värderingar som de flesta vanliga nutidssvenskar sympatiserar med. En djupare bearbetning av deras sätt att utlägga Bibeln är därför nödvändig.

En sådan bearbetning skulle naturligtvis förtjäna betydligt mer utrymme än vad som står till förfogande här. Men låt mig ändå i denna och nästa artikel få ringa in några huvudproblem som jag menar skymtar fram i Eva Mobergs och Jonas Gardells bibelutläggningar. I min avslutande artikel vill jag sedan ge en skiss på hur ett alternativt sätt att nalkas Bibelns texter kan se ut.

Människan i centrum

Jag har många gånger förundrats över hur utbredd uppfattningen är att kristen tro står för en lägre snarare än högre moral än samhället i övrigt. De som hävdar detta hänvisar ofta till vad de uppfattar som trångsynta, dömande och intoleranta element i den kristna tron, samtidigt som de stolt påpekar att en pluralistisk eller ateistisk filosofi visar prov på betydligt större tolerans. Därmed, hävdar de, måste deras egen livssyn leda till ett mer kärleksfullt och harmoniskt samhälle än det kristna.

Från väckelsekristet håll finns det naturligtvis anledning till en viss självkritik när det gäller detta. Alltför ofta har vi varit dåliga på att ge vidare av den kärlek som vi själva har tagit emot från vår Frälsare. Men samtidigt döljer sig också något förrädiskt bakom denna kritik. Dels – åtminstone från våra mer postmoderna kritiker – ett förnekande av en objektiv sanning. (Om ingenting är rätt eller fel är det naturligtvis lätt att vara tolerant i relation till andra människor!) Dels, och kanske ännu mer grundläggande, en världsbild där det är människan snarare än Gud som står i centrum.

När det grekiske filosofen Protagoras myntade uttrycket att ”människan är alltings mått” formulerade han samtidigt vad som kan kallas för den fallna människans credo. Synden i oss människor gör att vi på många sätt väljer att sätta oss själva i stället för Herren i centrum. Både pluralismen och ateismen brukar av detta skäl ha en ljusare människosyn än Bibelns författare. Ljus i bemärkelsen att man antingen tonar ned eller förnekar människans syndafördärv, och att man följaktligen sätter en betydligt större tilltro till vår mänskliga insikt, förmåga och inneboende godhet.

Med en ”ljus” människosyn är det därför naturligt att göra Gud snarare än människan till vår tillvaros huvudproblem. Om Gud och hans ord ställer en negativ diagnos på mitt liv blir resultatet inte att jag omvänder mig från min synd, utan att jag ifrågasätter diagnosen: ”Har Gud verkligen sagt …?” (1 Mos 3:1). Det skapade tillrättavisar Skaparen.

Av detta skäl tror jag att det är oerhört viktigt att vi har klart för oss att författare som Eva Moberg och Jonas Gardell har en helt annan grundsyn på tillvaron än vi som bibeltroende kristna har. Men naturligtvis innebär detta också en oerhörd utmaning, för i en fallen värld är det betydligt lättare att få gehör för ett allmänt humanistiskt budskap om kärlek och tolerans än för ett profetiskt budskap och synd och nåd, omvändelse och frälsning.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 080128