Få ord har en så vacker klang som ”frihet”. När jag gick i mellanstadiet i skolan brukade vi sjunga Björn Afzelius sång ”Du är det finaste jag vet” på musiklektionerna. Och det som Afzelius hyllar är just friheten. Det är den, säger han, som är ”det finaste i världen”. Därför kan vi också läsa i läroplanen att ett av värdena som skolan ska gestalta och förmedla är ”individens frihet och integritet”.

Till stor del kan man säga att det är friheten – och särskilt då den individuella friheten – som fungerat som ledstjärna under 1900-talets många revolutioner. Men här rör vi ju samtidigt vid ett mer motsägelsefullt fenomen – särskilt som frihet i dessa sammanhang tenderat att definieras som en form av avståndstagande. Det har handlat om frihet från kolonialmakterna, från auktoriteterna, från en förlegad syn på äktenskap och sex, från religion, frånvår biologiska könsidentitet.

Och även om en markering ibland kan vara motiverad bör vi ur ett kristet perspektiv poängtera att det är minst lika viktigt att lyfta fram friheten som ett bejakande – som en frihet till något. ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria”, säger Jesus (Joh 8:32). Och med denna definition måste ju frihet handla om att vända sig till sanningen – och ytterst sett till Jesus själv (se Joh 8:33–36).

Denna spänning mellan ”positiv” och ”negativ” frihet är återkommande i Guds ord. Faktum är att det dyker upp redan i Bibelns första tre kapitel. När Gud placerar Adam och Eva i lustgården gör han klart att denna tillvaro kräver vissa begränsningar. Inte nog med att han har ordnat allt efter sin vilja – tydligast uttryckt i skapelseberättelsen, där ljus skiljs från mörker, hav från himmel och land från vatten. Nej, för att fullt ut kunna njuta av livet i Eden säger Gud att de behöver respektera också hans bud. Bara då kan Adam och Eva leva i harmoni med sin Skapare.

Och de av oss som kan sin Bibel vet hur det sedan gick. De första människorna förleddes till att tro att det i stället var en frihet från Gud som banade väg för det liv som de längtade efter. Konsekvenserna av detta blev förödande, och sedan dess finns denna spänning i mänsklighetens syn på frihet kvar. Friheten i att lyda vår Skapare ställs mot ”friheten” i att köra vårt eget race.

I Bibelns första kapitel kan man samtidigt säga att grunden läggs för en kristen syn på det andra ordet i läroplanen: integritet. Till och med i Edens lustgård fanns nämligen ett val. Adam och Eva kunde välja om de ville lyssna till Guds eller till djävulens ord – om de ville äta den förbjudna frukten eller inte.

Redan här slår alltså Bibeln ett slag för integriteten. Hur mycket Gud än längtar efter gemenskap med oss människor, vill han inte köra över vår fria vilja. Han vill att vi ska ha en möjlighet att välja både rätt och fel.

Allt det här behöver få konsekvenser såväl i kyrkans som i skolans värld. Våra barn och unga behöver lära sig både om alla människors lika värde och om de gränser de behöver hålla fast vid för att förverkligas som Guds avbilder. På motsvarande sätt behöver de få hjälp att bli så trygga i sig själva att de kan fatta goda och välgrundade beslut – och därefter ta ansvar för dessa i vad läroplanen talar om som ”ansvarig frihet”.

I en kultur som kan sägas dyrka friheten i att överskrida gränser behöver de även lära sig att valfrihet är tänkt som ett medel för något större. Eller med andra ord: Det räcker inte att slå sig fri från de förtryckande strukturerna. Vi behöver också formulera en positiv vision för den gemenskap som vi som samhällsmedborgare har fått i uppdrag att bygga.

Här finns det en stor och viktig kallelse till den kristna församlingen. I en tid av gängkriminalitet och allmän turbulens behöver kyrkan peka på det långa perspektivet – och de stora visionerna: Den tillvaro där individen och kollektivet samverkar för en tillvaro präglad av just den frihet och integritet som Guds ord talar om.

Läs på varldenidag.se