Historieprofessorn Dick Harrison gick häromveckan ut och varnade för att många av de bönhus som under 1900-talet uppfördes på den svenska landsbygden är på väg att försvinna. Detta, menar Harrison, borde engagera även människor som inte har någon kristen tro. ”Genom sin blotta existens vittnar de om folkrörelsernas tidevarv, en nyckelperiod i Sveriges omvandling till ett modernt samhälle.”
Jag har själv mina andliga rötter i en tradition som har kunnat beskrivas just som en bönhusrörelse. På gården till min pappas föräldrahem i Västerbotten står ett EFS-bönhus, som i dagsläget inte är i bruk mer än maximalt en gång per år. Och i Hälsingland har bönhuset där min morfar och hans syskonskara växte upp precis varit ute till försäljning. För övrigt samma lokal som stod värd för den bibelhelg år 1940 där min mormor och morfar fattade tycke för varandra, och på vars vind morfars mor tillbringade en lång följd av år från det att hon blev änka.
Redan ovanstående tillbakablick låter oss ana något av den verklighet som Harrison lyfter fram i sin text. Bönhusen var en både andlig och social mötesplats, och därtill en katalysator för den gryende folkbildningen. Ett eget besök i det nu sålda bönhuset i Hälsingland bekräftade detta, dels genom den digra samling av sångböcker och söndagsskollitteratur som fanns bevarad för eftervärlden, dels genom den inte oansenliga samlingen profan litteratur. Faktum var att Bibeln och Sionstoner i detta bönhus samsades med volymer av Shakespeare, Goethe, Ibsen och Voltaire. Det var många horisonter som genom dessa böcker fick vidgas ute på Hälsinglands landsbygd!
Även en annan sak slog mig när jag gick igenom det gamla bönhusets kvarlåtenskap – nämligen att detta hade varit en samlingsplats för just väckelsens folk. På ett självklart sätt märkte man detta genom bibelspråkstavlorna på väggen, med ord som Herren är min Herde, mig skall intet fattas (Ps 23:1) och Alla Herrens vägar äro nåd och sanning (Ps 25:10). Liksom på den stora fondmålningen med en (något idealiserad) bild av Betesdadammen i Jerusalem och texten: ”Jesus frågar: Vill du bliva helbrägda?”
Allra mest tagen blev jag dock av den samling med gamla gåvokuvert och hopfällbara offerbössor som vi hittade i en kartong. Nog för att jag vet att väckelsefolk i alla tider har varit generösa med sina tillgångar, men det som allra mest grep tag i mig var det som var förtryckt på dessa kuvert: ”Fören fullt tionde till Herrens hus” och: ”Offra medan du har tid!” Samt på offerbössorna: ”I haven fått för intet; så given ock för intet” och: ”Förbön, personlig insats och ekonomisk offergärning för Guds rike bland vårt folk har evighetsbetydelse”.
I dessa formuleringar bultar väckelserörelsens hjärta. Kombinationen av frälsningsglädje, offervilja och evighetsallvar är själva orsaken till att bönhusen en gång blev uppförda. Den allra största förlusten kan på så sätt inte handla om att byggnaderna nu står tomma, hur intressanta dessa än är ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Den stora förlusten är den överlåtelse till Gud och hans verk som dessa bönhus är ett monument över. Vilka förvaltar detta arv i dag?
