En av många frågor där kristna landar i olika slutsatser är synen på brott och straff. Finns det någon ”kristen” hållning i denna fråga? Och kan den i så fall vara något annat än ”så milda påföljder som möjligt”?

För många har Jesu ord i bergspredikan varit vägledande när de svarar på detta: ”Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom” (Matt 5:38–39).

Ibland har dessa verser tolkats som att Jesus skulle underkänna Gamla testamentets förment primitiva rättssystem. I själva verket ska dock lex talionis – vedergällningsrätten – ses som en inbjudan, inte till brutalitet utan till att undvika urskillningslös hämnd. I en hederskultur, där även en liten förseelse kan ligga till grund för gruvliga hämndaktioner, kan man helt enkelt säga att lagen förkunnar: Om någon slår ut din tand, eller tar din oxe, eller våldtar din dotter … får du inte ta lagen i egna händer och slå ihjäl den som gjorde det.

Mycket tyder också på att Jesus i bergspredikan säger mindre än många tror om rättsskipning i största allmänhet. Vad han däremot slår fast är att den kristna församlingen inte ska bära bördan av att skipa rätten i samhället i stort. Som teologen Dietrich Bonhoeffer uttrycker det hela:

”Med dessa ord löser Jesus sin församling från den politiskt-rättsliga ordningen, ur Israels folk i gestalt av en nation, och gör den till vad de verkligen är, nämligen de troendes gemenskap, obunden av politik och nationer. Det gamla Israel hade varit bådadera – Guds utvalda folk och en avgränsad nation, och därför var det Guds vilja att de skulle möta våld med våld. Men för Kristi församling är det annorlunda: den har lämnat all politisk och nationell status, och därför måste den uthärda aggression med tålamod.”

Jesu ord har alltså mycket att säga om den kristna kyrkans agerande i den här världen. Men de har påfallande liteatt säga om den sekulära rättsstatens principer. Faktum är att vare sig Jesus och Paulus vände andra kinden till – utan hävdade sin juridiska rätt – när de blev ställda inför sin tids myndigheter (se Joh 18:23; Apg 16:37 m fl).

Även som kristna är vi därmed fria att tänka bortom bergspredikans etik när vi ska diskutera sådant som brott och straff. Eller varför inte det pågående kriget i Ukraina. Vi till och med bör göra det, eftersom överheten enligt Skriften ”är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda” (Rom 13:4).

Påvisade brott bör av detta skäl följas av straff, även ur en kristen synvinkel. Och när vi bedömer vilka straff som är lämpliga, finns det ett antal parametrar att ta i beaktande. Traditionellt brukar man exempelvis säga att straffet fyller följande ”negativa” funktioner:

  • Det ska uttrycka vad samhället inte tolererar.
  • Det ska avskräcka medborgarna från kriminella handlingar.
  • Det ska skydda samhället från individer som begår brott.

I tillägg till detta kan straffet även ha ett antal ”positiva” funktioner, såsom:

  • Det ska ge brottslingen en möjlighet att sona sina handlingar.
  • Det ska ge upprättelse åt dem som har blivit drabbade.
  • Det ska om möjligt återinpassa brottslingen till samhället.

De negativa och positiva funktionerna behöver vägas mot varandra, då det är önskvärt att en människa inte straffas längre eller hårdare än brottet motiverar. I viss mån kan det även vara rimligt att ta hänsyn till faktorer som lagbrytarens ålder, bevekelsegrunder och sociala förutsättningar.

Klart är dock att det finns diken på båda sidor av skalan. Både ur ett kristet och ur ett allmänmänskligt perspektiv kan det helt enkelt finnas skäl att protestera såväl mot alltför hårda som mot alltför milda straff.

Exakt vad som i denna diskussion blir kyrkans bidrag är inte skrivet i sten. I många fall kommer den att propagera för barmhärtighet och en andra chans; i andra kommer den att propagera för mer kännbara påföljder. Och båda dessa hållningar kan alltså vara ”kristna”, i meningen inspirerade av Bibelns budskap.

Läs på varldenidag.se