I centrum av det kristna evangeliet står något som förr brukade beskrivas som det ”saliga bytet”: Jag ger min synd och orenhet till Herren, för att i utbyte få del av Jesu rättfärdighet och renhet.
Det här bytet ligger till grund för vår nya identitet som kristna. Vi tillhör inte längre oss själva, utan honom som har dött och uppstått för vår skull. Vi är inte längre faderlösa, utan får använda oss av ärenamnet ”Guds barn” – det namn som ger oss arvslott bland de heliga och som öppnar oss för ”all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen” (Ef 1:3).
Kanske är det denna aspekt av evangeliet som är den allra mest utmanande i vår tid. Vår identitet som Guds barn bygger nämligen inte på en aktiv handling; den är inte något vi presterar genom egna förtjänster eller meriter. Nej, om något tycks den ta sin utgångspunkt i kapitulationen. Vår nya identitet i Kristus bygger helt enkelt på att vi gör avkall på de saker som vi tidigare byggde vår identitet kring. Och detta är ett stort steg för en prestationsinriktad människa.
Få bibeltexter belyser denna sida av det ”saliga bytet” så klart som Paulus ord i Filipperbrevet 3. ”Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar Gud genom hans Ande och har vår ära i Kristus Jesus och inte förlitar oss på det yttre”, skriver aposteln. Och redan där kan man ju säga att ribban är lagd: Allt sådant som kan hänföras till det ”yttre” har relativiserats. Det förtjänar inte längre att utgöra grunden för vår identitet.
Paulus är tydlig med att det här drabbar honom själv mycket hårt: ”Fast nog hade också jag kunnat förlita mig på det yttre. För om någon tycker att han kan förlita sig på det yttre, så kan jag det ännu mer: omskuren på åttonde dagen, är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i fråga om lagen en farisé, i iver en förföljare av församlingen, i rättfärdighet genom lagen en oklanderlig man.”
Annorlunda uttryckt: Ur ett judiskt perspektiv var aposteln närmast en superhjälte. Han kvalade in på kulturens allra hetaste topplistor. Och ändå slår han fast: ”Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.”
Det är viktigt att vi noterar parallellerna mellan Paulus ord och vår kulturs identitetsmarkörer. I identitetspolitikens tidevarv har nämligen frågor gällande kön/genus, ras/etnicitet, ålder, social status och sexuell läggning fått en renässans. Ja, allt oftare uppmanas vi till och med att rangordna varandra utifrån så kallade ”privilegiepoäng” kopplat till dessa opåverkbara egenskaper. Inom akademin brukar man beskriva detta som ”intersektionalitet” och det är lätt att konstatera att åtminstone delar av detta tänkande ligger i konflikt med Nya testamentets budskap.
Annars räcker det att stanna upp inför en sådan grundläggande mänsklig drivkraft som viljan att göra rätt för sig, att uppfattas som god, att tillhöra det vinnande laget, att duga som den man är … för att inse att vi här möter ett skav i relation till evangeliets ärende. I Kristus erbjuds vi nämligen att bli nya skapelser, där all vår stolthet knyts till Kristus snarare än till sådant som vi själva är i besittning av. Alltså just det som Paulus beskriver i Filipperbrevet 3.
Det är hög tid att vi som Guds folk i Sverige hittar tillbaka till den här sidan av det ”saliga bytet”. Vi behöver återupptäcka glädjen i vår identitet i Kristus, snarare än i oss själva. I en tid där identitetsfrågorna står högst upp på samhällets agenda kan det vara tufft att framföra ett sådant budskap. Men potentialen att befria är samtidigt enorm. Den som har sin identitet i Kristus kan nämligen stå stadigt även när känslo- och opinionsvindarna blåser som hårdast.
Läs på varldenidag.se
