Få uttryck kan så lätt reduceras till en floskel som ”hopp”. ”Det ska nog lösa sig”, säger vi till varandra – även när vi inte har en aning om hur lösningen ska se ut. ”Vi måste hoppas på det bästa.” Eller så drar vi till med det klämkäcka: ”Så länge det finns liv, finns det hopp.”

Om alternativen står mellan hopp eller hopplöshet är det förvisso en god sak att välja det förra. Som livshållning är det allt annat än konstruktivt att gräva ned sig i hopplöshetens gyttja. Men när vi talar kristen tro är det ändå något annat än positivt tänkande vi syftar på. Det kristna hoppet, säger Skriften, har en substans. Det är oändligt mycket mer än en tilltalande slogan.

Det kristna hoppet bygger helt enkelt på en verklighet utanför oss själva.

Det är detta som gör att Paulus kan skriva till församlingen i Rom: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft” (Rom 15:13). I en enda mening lyckas aposteln här slå fast både att hoppet är en egenskap hos Herren själv – han är hoppets Gud – och att vi som känner honom kan få nåden att ”överflöda” i detta hopp.

Vad innebär då detta? Om vi bläddrar några kapitel bakåt i Romarbrevet finner vi Paulus utläggning om trons fader Abraham, och där ges flera viktiga nycklar för att förstå vad som kan sägas känneteckna det bibliska hoppet. Vad som är hoppets verkliga substans.

Det första vi kan lyfta fram är Guds allmakt. Abraham, skriver Paulus, var ”fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla” (Rom 4:21). Gud är helt enkelt motsatsen till impotent. Han är omnipotent, allsmäktig. Därför är han också värd att hoppas på. Som ängeln Gabriel uttryckte det till Maria: ”ingenting är omöjligt för Gud” (Luk 1:37).

Eftersom Herren är allsmäktig, är han också tillförlitlig. Paulus beskriver hur Abraham höll fast vid ”vad Gud hade lovat”. Det kristna hoppet är följaktligen knutet både till vem Gud är och till vad Gud har sagt. Herren ärallsmäktig, han är hoppets Gud – och som sådan har han lovat att ge var och en som tror på honom del i det himmelska arvet.

”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn”, skriver aposteln i Romarbrevet 8. ”Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom” (Rom 8:16–17).

Vi kommer tillbaka till den helige Ande om en stund. Men om vi går tillbaka till trons fader Abraham, ser vi att det är tre handlingar i historien som på ett särskilt sätt sticker ut när vi läser Paulus ord om det kristna hoppet.

Den första av dessa är skapelsen. När Gud skapade den här världen, gjorde han det genom att tala. Guds eget levande ord bär på potentialen att skapa ex nihilo – ur tomma intet. Därför måste det alltid få konsekvenser när den Allsmäktige talar. Guds ord ger hopp, eftersom de uttalas av det väsen som har talat hela världen till existens. ”Gud”, försäkrar Paulus i Romarbrevet 4, ”ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till” (Rom 4:17).

Den andra hoppingivande handlingen är Jesu korsdöd. Jesus ”utlämnades för våra synders skull”, skriver Paulus, och därför kan vi alltid lita på hans goda vilja (Rom 4:25). ”Knappast vill någon dö ens för en rättfärdig – jo, kanske vågar någon dö för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:7–8).

En Gud som är beredd att gå så långt som i döden för att visa oss sin kärlek är verkligen värd att hoppas på! Och inte bara det. För den slutgiltiga spiken i kistan för alla former av hopplöshet och otro är det som enligt många vittnen skedde på den tredje dagen efter korsfästelsen, då Gud uppväckte Jesus från de döda. Han ”utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”, skriver Paulus (Rom 4:25). Och därmed är saken klar: Herren förtjänar att hoppas på eftersom han besegrat det som är den största fienden av alla – nämligen döden.

Gud är livets Gud. Han är uppståndelsens Gud. Och hans uppståndelsekraft kan bryta igenom även i det mesta kompakta mörker – både långfredagens och vårt eget inre mörker. ”Gud som sade: ’Ljus ska lysa ur mörkret’, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus” (2 Kor 4:6).

Om detta vittnar också den helige Ande. ”[H]oppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss”, skriver Paulus (Rom 5:5). Och i kapitel 8: ”om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er” (Rom 8:11).

Sammantaget finns det alltså mycket som talar till det kristna hoppets fördel. Oändligt mycket. När frågorna och tvivlet ansätter oss får vi hänvisa till Guds allmakt och tillförlitlighet. Vi får hänvisa till hans handlingar i historien, då han talade den här världen till existens och då han dog och uppstod för vår skull.

Och det tål att upprepas: Detta är så långt ifrån ett ytligt pep talk eller en klämkäck slogan som man kan komma.

Men det finns också ett viktigt ”men”. Det kristna hoppet är nämligen beroende av tro. ”[D]en som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom”, skriver Hebreerbrevets författare (Hebr 11:6). Därför är det viktigt att vi motstår frestelsen att sekularisera det hopp som vi har kallats till – hur lockande det än kan vara i en hopp-törstande värld.

Sanningen är ju den att Bibeln inte utlovar något hopp för dem som saknar tro. Den utlovar inte något genombrott för dem som fortsatt vill vara herrar i sitt eget universum. Den utlovar inte evigt liv för dem som förnekar Jesus och hans uppståndelse.

Låt oss därför fortsätta att förmedla hopp till en fallen värld. Låt oss göra det med all den frimodighet som är oss given utifrån Guds ord och löften. Men låt oss göra det med Nya testamentets förkunnelse som mall, där det är omvändelsen och tron som öppnar upp för det utlovade arvet. Bara då, säger Skriften, har vi ”ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget” (Hebr 6:19).

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 1 2022