En av kyrkans viktigaste uppgifter är att skilja det centrala från det perifera. Det centrala har för det mesta med vår syn på Gud och Jesus att göra. Som aposteln Johannes så pregnant formulerar det: ”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud” (1 Joh 4:2–3).
Det här ska dock inte tolkas som att ingenting annat skulle vara viktigt för kyrkans identitet. I ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud v 3) ingår både stort och smått. Men den kyrka som vandrar vilse i det ”stora” ligger förstås sämre till än den som bara vandrar vilse i det ”lilla”.
Mot denna bakgrund var det sorgligt att ta del av Svenska kyrkans ointresse för Linda Berglings öppna brev om de österländska tekniker som på senare tid har börjat användas ute i församlingarna. Med direkt adress till Antje Jackelén skrev hon bland annat:
”Min önskan är att du, ärade ärkebiskop, på något sätt skulle ge mig respons på detta brev, ett klarläggande av varför österländska tekniker har fått så stort utrymme inom kyrkan. Du har ju huvudansvaret för att prästernas vigningslöften om att förvalta Ordet rent och klart verkligen efterlevs.”
På detta kom det dock ingen respons. Eller snarare: Det kom en respons i form av radioprogrammet Människor och tro, där det i stället var Stockholms biskop Andreas Holmberg som gick i dialog med Bergling. Han tog de österländska praktikerna i försvar, samtidigt som han markerade att de ska genomgå en form av ”omstöpning” för att stå i evangeliets tjänst. Till exempel får de inte kombineras med tillbedjan av andra gudar.
Det senare är förstås en viktig markering av biskopen. (Tänk tanken att han inte hade gjort den …) Men nog är det ändå ett fattigdomsbevis att en kristen kyrka försöker locka människor till kyrkan – inte med Jesus, inte med evangelium, utan med … yoga, zenmeditation och qigong!?
Inte heller är det något randfenomen som vi här talar om. Enligt biskop Andreas är det så många som åtta av tio församlingar i Stockholms stift som använder sig av dessa och liknande tekniker.
Men tillbaka till frågan om centrum och periferi. Biskop Antje ansåg alltså att det inte var värt att svara påLinda Berglings öppna brev – trots att det handlade om fundamentala frågor kring vad det innebär att vara kristen kyrka. Däremot har vi den senaste tiden fått höra flera offentliga uttalanden från Svenska kyrkans ledning, där man klart och tydligt har tagit ställning för sådant som måste betraktas som perifera – för att inte säga politiska – frågeställningar.
För några veckor sedan valde exempelvis Antje Jackelén och biskopskollegan Åsa Nyström att kritisera regeringens planer på att godkänna en gruva i Gallòk utanför Jokkmokk. Detta utan att ens ha lyssnat in den andra parten i målet.
I samma veva gick Svenska kyrkans AU, där biskop Antje sitter tillsammans med (bland annat) tidigare LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin, ut och applåderade regeringens förslag att sänka åldern för byte av juridiskt kön till 12 år. Detta trots vädjan från AU-ledamoten Olle Reichenberg, som till slut valde att reservera sig från beslutet:
”I grunden ska vi vara försiktiga att inte vara i frågor som inte berör kyrkan. Det kan splittra kyrkan. Vi ska vara en trosgemenskap inte en åsiktsgemenskap.”
Låt oss avsluta med ett positivt exempel. För några veckor sedan hände det historiska – och i grunden djupt tragiska – att Svenska kyrkans ansvarsnämnd kände sig tvingad att avkraga en biskop som under lång tid och utan synbar ånger hade varit otrogen med en medarbetare i stiftet. Detta för att han med sitt agerande ”brutit mot sina avlagda vigningslöften” och ”skadat det anseende en biskop bör ha”.
Frågan här är förstås en helt annan, och kan inte rakt av jämföras med ovanstående exempel. Men här måste man ändå säga att Svenska kyrkan valde att agera just som en – kyrka.
En avslutande uppmaning kan därför bli: Fortsätt så!
Läs på varldenidag.se