Den här vintern har Världen idag publicerat ett antal artiklar om de filosofiska och politiska frågor som präglat de senaste decenniernas kulturdebatt. Först ut var en serie i sju delar om postmodernismen, följd av en lite kortare serie om den svenska kulturrevolutionen.
En gemensam nämnare för båda dessa serier är att de har knutit an till marxismen. Såväl postmodernismens apostlar som 60- och 70-talets revolutionärer hämtade nämligen inspiration från Karl Marx, Friedrich Engels och deras lärjungar. Och som artikelförfattarna har påvisat är det här aktuellt även i våra dagar. Påfallande mycket av vår egen tids politiska och kulturella debatt följer nämligen en logik som blir begriplig först om man är medveten om det marxistiska tankegodset.
För vissa kan detta låta lite märkligt. Nog för att Vänsterpartiet går starkt i opinionsmätningarna, men få svenskar kallar sig ändå för marxister. Till saken hör dock att långt ifrån alla som knyter an till detta tankegods själva är medvetna om sina värderingars historia. Faktum är nämligen att det bakom begrepp som ”woke”, social rättvisa, anti-fascism, identitetspolitik, Black Lives Matter, feminism etc döljer sig en till stora delar marxistisk analys – både av sakernas tillstånd och av hur problemen i fråga ska lösas.
Det handlar om sådant som sättet att se på klasskamp, på systemets inneboende förtryck, på revolution som den enda möjligheten till befrielse och på det paradistillstånd som en dag ska komma att infinna sig när de som nu upplever sig förtryckta har fått makten.
En viktig orsak till att dessa tankesätt har bitit sig fast är att den marxistiska analysen visat sig så effektivt i att avslöja en av liberalismens allra blindaste fläckar. Historiskt har de liberala tänkarna betraktat såväl uppdelningen i klasser som marginaliseringen av de mindre privilegierade som en följd av konservatismen. Eller som det numera uttrycks: av ”högerkrafterna”. Samtidigt har man tagit för givet att det egna politiska projektet kommer att leda till en utopi som är rätt lik det marxistiska idealsamhället – om än med individen snarare än kollektivet i centrum.
Men trots dessa högtflygande idéer har man gång på gång tvingats konstatera att orättvisorna finns kvar. En marxistisk analys av sakernas tillstånd har helt enkelt lyckats påvisa att den för liberalerna så viktiga drömmen om frihet, jämlikhet och broderskap fortfarande väntar på sin uppfyllelse – även i det av liberalismen präglade samhället. Det finns fortfarande klasser och minoriteter som känner sig förfördelade av ”systemet”.
Följden av detta blir, som bland annat den israeliske tänkaren Yoram Hazony har påpekat, att liberala politiker känner sig pressade att åtgärda de problem som den marxistiska analysen identifierar. Men samtidigt har de förbundit sig att inte liera sig med konservatismen, eftersom deras självbild säger dem att detta är förbjudet. En sann liberal ska ju vara progressiv! Därmed har de å andra sidan avsagt sig de argument som hade kunnat utmana de marxistiskt färgade kraven, och måste följdriktigt retirera från sina tidigare positioner.
Hazony kallar detta för ”den eviga dansen mellan liberalism och marxism”, och han konstaterar att dansen så gott som alltid går i samma riktning: vänsterut. Därför ser vi i dag hur ett antal liberala institutioner måste ge vika för revolutionärernas krav. Visst skulle de kunna hålla emot om de bara ville, men det skulle å andra sidan kräva att de valde att hänvisa till konservativa begrepp som hävd, tradition, religion, äganderätt, helighet … och den vägen har man blockerat av ideologiska skäl.
Konsekvensen blir att den marxistiska analysen drar det längsta strået. Så länge som konservatismen betraktas som fiende nummer ett, kommer liberaler och marxister att vandra hand i hand. Därmed kommer också de förment borgerliga institutionerna och värderingarna att placeras vid skampålen. Trots att äldre tiders liberaler faktiskt ansåg att de var fullt rimliga – även inom ramen för den liberala ideologin.
Läs på varldenidag.se