18 Och skriv till ängeln för församlingen i Tyatira: Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande brons: 19 Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina sista gärningar är fler än de första.

20 Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer. 21 Jag har gett henne tid att omvända sig, men hon vill inte omvända sig från sin otrohet. 22 Nu lägger jag henne på sjukbädden, och de som är otrogna med henne ska få svåra plågor om de inte omvänder sig från hennes gärningar. 23 Jag ska döda hennes barn, och alla församlingarna ska inse att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag ska ge åt var och en av er efter hans gärningar.

24 Men till er andra i Tyatira, ni som inte har den läran och inte har lärt känna Satans djupheter, som man kallar det, till er säger jag: Jag lägger inte på er någon annan börda. 25 Men håll fast vid det ni har tills jag kommer.

26 Den som segrar och håller fast vid mina gärningar ända till slutet, honom ska jag ge makt över folken. 27 Han ska styra dem med järnspira som man krossar lerkärl, 28 liksom jag har fått den makten av min Far. Och jag ska ge honom morgonstjärnan. 29 Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! (Upp 2:18–29)

Av de sju städer vars församlingar står på Jesu sändlista var Tyatira den minst betydelsefulla – åtminstone i allmänhetens ögon. En av få saker som stack ut jämfört med de övriga städerna var det stora antalet handels- och hantverksgillen. Just detta skulle å andra sidan komma att bli orsaken till flera av de problem som konfronterade de lokala kristna. Varje gille hade nämligen sin egen gudom, i vars hyllningar man som handelsman förväntades delta. Mot slutet av de religiöst laddade ”firmafesterna” var det dessutom vanligt att även andra gränser korsas. Läs: sexuella orgier.

Också Tyatiras kristna kände på så sätt av friktionen med den omgivande kulturen. Men till skillnad från vissa andra församlingar i regionen kom trycket här inte bara utifrån – utan inifrån. I församlingens mitt fanns nämligen en person som Jesus kraftfullt väljer att markera emot: profetissan Isebel.

Med all säkerhet ska Isebel betraktas som ett kodnamn. Det anspelar på den hedniska prinsessa som omnämns i Första Kungaboken och som till stor olycka för nationen tas till gemål av Israels kung Ahab. Längre fram blir hon en beskyddare av landets avgudaprofeter, vilket leder fram till en massiv konfrontation under profeten Elias ledning (se 1 Kung 16–18).

I Jesu beskrivning av Tyatiras inkarnation av Isebel träder följande karaktärsdrag fram:

  • Hon kallar sig profetissa.
  • Hon undervisar och har inflytande i församlingen.
  • Hon förleder Guds folk till otukt och avgudadyrkan – sannolikt genom att uppmuntra dem att vara med i de lokala handelsgillena och även delta i deras famösa ”firmafester”.
  • Hon vägrar att omvända sig.
  • Hon döms av Herren själv – men drar också med sig andra i sitt fall.

På modern svenska talar vi alltså om en stark ledare med profetiska anspråk, som manipulerar och förvrider huvudet på sin omgivning och som har ett likaledes förvridet förhållningssätt till såväl andlighet som sexualitet. Och tyvärr är inte detta fenomen isolerat till vare sig Israel under kung Ahab eller Tyatira under det första århundradet. Nej, Isebel är en personlighet – och i förlängningen en andemakt – som dyker upp under hela den kristna kyrkans historia.

I mer extrema fall kan det yttra sig genom häxkraft eller sekterism eller – som i Knutby Filadelfia – profetiskt tal om ”Kristi brud” och ”andliga hustrur”. Men mer generellt är det sannolikt den här anden som talar genom delar av vår tids feminism – åtminstone när den hemfaller åt könskrig och orättfärdig dominans av män. Många menar också att den gnostiska rörelse som med tiden skulle få fäste i regionen, montanismen, hade inslag av just en isebelisk andlighet.

Om vi återgår till Jesu ord till Tyatira kan det vara värt att notera att Herrens inledande ord till församlingen präglas av en påfallande värme: ”Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina sista gärningar är fler än de första.” Men det verkar alltså som att fromheten och den goda viljan hos dessa syskon hade spelat dem ett spratt. Den har nämligen fått dem att tolerera en personlighet som i stället borde ha stötts ut ur deras gemenskap.

Lika tillmötesgående som Jesus är mot dem som visat sig trogna hans evangelium, lika skarp är han därför i sin tillrättavisning av Isebel och hennes efterföljare. Det här kan därför vara en lärdom för församlingen i alla tider. Isebels ande är inte något som vi milt ska överse med. Falska och manipulativa profetgestalter – och det gäller naturligtvis oavsett kön – behöver konfronteras som de förförare de är (jfr Tit 3:10–11; 2 Joh v 9–11 m fl).

Detta är vare sig att vara kärlekslös eller mindre kristuslik. Snarare är det att våga företräda vår Herre just så som han träder fram i detta brev. Inte nog med att han ”har ögon som eldslågor och fötter som skinande brons”. Han är också den som ”ska styra [folken] med järnspira som man krossar lerkärl”. Han är helt enkelt både domare och frälsare – och på samma sätt behöver han få träda fram i våra nutida församlingar.

Läs på varldenidag.se

Fotnot: I den ursprungliga versionen fanns även denna mening med: ”Namnet Isebel kan översättas med just ’inte under en man’.” Jag har nu valt att stryka detta, och det av två skäl: 1) Denna uttolkning (som härrör från John Paul Jackson) har visat sig omdebatterad – om än inte helt otänkbar. 2) Vissa har misstolkat den som att jag personligen anser att alla kvinnor behöver ”stå under en man” och/eller att jag är negativ till kvinnligt ledarskap – något som inte är sant, och inte heller fanns i min tanke när jag skrev texten.

Angående hur vi i övrigt ska tillämpa Jesu ord till församlingen i Tyatira är det ett stort ämne som jag väljer att inte gå in på djupet i här. På förekommen anledning kan jag dock återge följande citat ur min bok Ledare i Guds rike:

”Som alltid i den andliga kampen vandrar det mänskliga och det demoniska hand i hand också i den här typen av situationer. Vi får därför aldrig reducera de människor vi har att göra med till något annat än just människor. Självklart får vi inte heller offentligt peka ut en annan människa som en ’Isebel’ – eller någon annan av de personliga andemakter som Bibeln talar om. Denna kunskap är reserverad för bönekammaren, och möjligen för några nära förtrogna.

I alla de sammanhang där vi kan komma att prata om detta behöver vi också påminna oss om aposteln Paulus ord: ’det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa’ (Ef 6:12). Det finns alltid både en andlig och en mänsklig-psykologisk sida av dessa och liknande fenomen, och vi kan inte bara ’skylla på demonerna’.”

Som synes har jag vid ett enda tillfälle frångått delar av denna princip, och det är när jag lyfter fram parallellerna mellan Bibelns Isebel och Åsa Waldau i Knutby. Jag har valt att göra detta av det enkla skälet att jag anser att en andlig tolkning av detta sammanhang är nödvändigt för att förstå hur det kunde gå så snett där som det faktiskt gick.