Det finns två ytterlighetspositioner i fråga om den kristnes förhållande till Gamla testamentets bud. Den ena är den form av judaism som menar att buden är fullt ut bindande även i det nya förbundet. Den andra är den form av antinomism som menar att den enda etiska vägledning som betyder något är ett allmänt hållet kärleksbud. Tankesmedjan Mishkan ger i alla fall intryck av att ligga nära det förra av dessa förhållningssätt.
Samtidigt präglas deras replik av en betydligt större diskussion, där de flera gånger läser in saker i min artikel som inte står där. Till exempel har jag inget intresse av att förneka den kristna trons judiska rötter – och inte heller att svartmåla lagen (torah) som sådan.
Dock tycker jag att Mishkan på ett märkligt sätt förnekar skillnaderna mellan Gamla och Nya testamentet. Ordet ”testamente” är latin för ”förbund”, och ordvalet präglas av den revolutionerande kristushändelsen – Jesu död och uppståndelse – som markerar startpunkten för den messianska eran. Just denna revolution ser jag som förklaringen till Paulus ord om lagen som ”vår övervakare fram till Kristus” (Gal 3:24) och till Hebreerbrevets ord om att profeternas förutsägelser om ”ett nytt förbund” innebär att det gamla förbundet är ”föråldrat” och ”nära att försvinna” (Hebr 8:13).
Apostlamötets dekret, som Mishkan hänvisar till, tror jag var en tillfällig kompromisslösning för att om möjligt undvika friktion mellan kristna och Messias-förnekande judar. Visserligen läser vi där att även hedningar ska ”avhålla sig från sådant som orenats genom avgudadyrkan, från otukt, från köttet av kvävda djur och från blod” (Apg 15:20). Men det hindrar inte Paulus från att skriva till korinthierna: ”Ät allt som säljs på torget utan att för samvetets skull ställa någon fråga” (1 Kor 10:25). Och till kolosserna: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat” (Kol 2:16).
Som jag visade i min artikel innebär inte detta att Nya testamentet saknar föreskrifter för ett liv efter Guds vilja. Även flera av Gamla testamentets bud upprepas av Jesus och apostlarna. Men i det nya förbundet har ändå Jesus tagit lagens plats. Johannesevangeliet talar om honom som det inkarnerade Ordet (Joh 1:1), och längre fram läser vi hur Jesus använder bilder om sig själv som i judisk tradition används som omskrivningar för lagen – däribland Livets vatten, Livets bröd och Guds manna.
Det nya livet springer fram i de Jesustroendes liv genom den helige Ande, vars frukt är i överensstämmelse både med Kristus och med moselagens etik: ”Om ni leds av Anden, står ni inte under lagen”, skriver Paulus och tillägger: ”Andens frukt … är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot” (Gal 5:18, 22–23).
Detta får bli mitt svar också till Mikael Tellbe. Även han läser faktiskt in saker i min artikel som jag menar inte står där. Först och främst gör jag inte anspråk på att ge någon heltäckande skildring av vare sig helgelsen eller Nya testamentets etik. Inte heller anser jag att jag ”bygger” på (förutsätter) uppdelningen av lagen i morallagar, ceremoniallagar och civillagar – och än mindre att jag hävdar att hela morallagen måste hållas i sin gammaltestamentliga form. Snarare menar jag att Aquinos uppdelning kan hjälpa oss att sortera det budskap som möter oss i Nya testamentet. Och jag håller helhjärtat med om att en kristen etik utgår från evangeliet om Jesus Kristus snarare än från Gamla testamentets lag!
Läs på dagen.se