Vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft, som handlar om regelverket för statsbidrag till trossamfund. Förarbetet har varit en långkörare, och drogs igång redan för 9 år sedan av dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP). Den av Socialdemokraterna presenterade propositionen på temat drogs därtill tillbaka i samband med regeringsskiftet 2022. På goda grunder, ska tilläggas.
Men nu är alltså lagen stiftad, och flera av formuleringarna som tidigare väckte debatt är korrigerade. Fortfarande finns det dock utmaningar med det nya regelverket.
En fråga som diskuterades redan i samband med föregående regerings proposition handlar om begreppet ”företrädare”. Enligt lagtexten kan ett samfunds bidrag dras in om en ”företrädare som agerar inom ramen för trossamfundets eller en församlings verksamhet … kränker en persons grundläggande fri- och rättigheter, diskriminerar personer eller grupper av personer eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde”.
Den stora frågan här ligger – som så ofta – i definitionerna. Hur ska de aktuella beteendena definieras? Är det Bibeln, RFSL eller internationella konventioner som ska agera uttolkare av begreppet ”alla människors lika värde”? Och hur långt ut i periferin kan en ”företrädare” befinna sig, och ändå riskera att stjälpa hela samfundets rätt till bidrag? Sannolikt kommer svaret att dröja till dess att frågorna har prövats i domstol.
Minst lika bekymmersamt är dock de nya krav på kontroll som följer med lagen. Varje samfund förväntas nämligen samla in adress och födelsedata på alla medlemmar och betjänade som ligger till grund för statsbidragen. Uppgifter som ska registreras på nationell nivå, för att där kunna granskas av organisationens revisor.
Utan tvekan är det många som kommer att tveka inför dessa register över religiös tillhörighet. För vissa – till exempel personer med skyddad identitet, eller som inte vill skylta med sin tro pga hat och hot från släktingar och landsmän – är det i det närmaste otänkbart. Även om löftet just nu är att staten inte ska ha direkt tillgång till registren.
Till detta kan läggas att den preliminära frågeguide för statsbidragen som för en tid sedan sändes ut av Myndigheten för stöd till trossamfund innehåller flera problematiska formuleringar. Bland annat framgår det att ingen av samfundets företrädare får ha ”nekat medlemskap eller uteslutit en person på grund av dennes val av livspartner”. Även här är det förstås en definitionsfråga. Dessutom ryktas det om att situationen ska bedömas mildare om man i stadgarna är tydlig med sin hållning i exempelvis äktenskapsfrågan, eftersom man då kan sägas ha ”saklig grund” för sitt agerande.
Men som texten nu är skriven låter det ändå som att en församling inte får ställa krav på sina medlemmar att de ska leva i enlighet med Bibelns standard för äktenskap och sex. Något som i så fall blir ett tydligt ingrepp i såväl religions- som föreningsfriheten.
Eller så här: Friheten som sådan består. Men om den utövas till fullo, innebär den att man kan utestängas från det statliga stödet. Vilket i sin tur riskerar att marginalisera samfundet ytterligare, då rätten till statsbidrag tenderar att öppna dörrar även till andra delar av ”systemet”. Till exempel är det ofta förutsättningen för att få tillgång till kommunala bidrag, liksom för att kunna samla in kyrkoavgiften med myndigheternas hjälp.
Allt sammantaget måste vi därför ställa oss frågan: Är det inte så att det här systemet har kommit till vägs ände? Kan tiden helt enkelt vara mogen för samfunden att checka ut – att säga ”tack, men nej tack, på de här villkoren måste vi avstå från bidrag”?
Ett konkret förslag till våra politiker skulle i alla fall kunna vara att byta spår, och satsa på ett utbyggt gåvoavdrag i stället för det svårnavigerade system för statsbidrag som regeringen har tagits fram. På så sätt skulle medel kunna frigöras till våra kyrkor och samfund utan att villkora dem med något som åtminstone på ytan riskerar att inskränka deras religions- och föreningsfrihet.
Läs på varldenidag.se
