Få frågor orsakar svensk kristenhet så mycket vånda som hur vi ska förvalta Bibelns undervisning om äktenskap och sex. Bara i Dagen har vi de senaste veckorna kunnat läsa ett antal inlägg på teman som sex före äktenskapet, pornografi och hbtq. Nyligen aktualiserades också äktenskapsfrågan genom ett antal tweets från Dagens ledarskribent Joel Halldorf, något som fick tidningens opinionsredaktör Frida Park att slå fast (26/8) att ”Den linje vi på Dagens ledarsida fortsatt håller fast vid är att Bibeln är högsta auktoritet och att sexualitet är en gåva från Gud som hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna.”
Denna hållning från Sveriges största kristna dagstidning är hedervärd. Men ute i församlingarna tycks det ofta vara försagdhet som råder. Visserligen har man sällan tagit ställning mot äktenskapet – men man har inte heller talat öppet om baksidorna med samboskap. Hbtq-frågorna tar man helst inte upp över huvud taget – ibland av rädsla för att såra, ibland för att den sociala kostnaden bedöms som alltför hög.
Vad man därmed ofta tycks glömma bort är att friktionen mellan samhälle och kyrka gällande dessa frågor är lika gammal som den kristna församlingen. De brev i Nya testamentet som talar mest om synen på äktenskap och sex är till exempel skrivna till kristna i Rom respektive Korinth – två städer som var kända för sitt promiskuösa leverne. Om det är sant som ofta påstås att kyrkan behöver anpassa sig till kulturen, skulle alltså varken Romarbrevet eller Första Korinthierbrevet ha kunnat skrivas med gudomlig inspiration!
Faktum är att man kan dra detta ytterligare ett steg. Sanningen är nämligen den att det bibliska budskapet i dessa frågor hör till de sidor av vår tro som haft den allra mest genomgripande effekten på de samhällen som berörts av kyrkans förkunnelse. I Romarriket bidrog det så starkt till att lyfta kvinnans situation att det motiverade kvinnor från alla samhällsklasser att ansluta sig till församlingen. I Afrika var det den kristna missionen som bidrog till att göra upp med polygamin, och på våra egna breddgrader kan vi tacka kyrkans inflytande för de medeltida lagarna om ömsesidigt samtycke i samband med vigsel.
Allt detta har i dag inkorporerats i det västerländska samhällsbygget, och utgör exempel på att Europa en gång byggdes på ett antal kristna värderingar. Men finns det då något som kyrkan har att bidra med gällande om synen på sex och sexualitet i dag? Själv menar jag att svaret på denna fråga är ja – förutsatt att vi håller fast vid det som i alla tider har varit den kristna äktenskapssynen.
Ett första exempel kan vara insikten om att såväl gränser som självdisciplin är något gott. I en tid där mer än hälften av alla tonårstjejer vittnar om att de har utsatts för sexuella handlingar mot sin vilja (UngKAB 15) ger den kristna äktenskapstanken ett skydd mot en betydande andel av de övergrepp som sker i spåren av den sexuella revolutionen.
Ett andra exempel kan vara synen på sexualiteten som en kollektiv angelägenhet. Den utlevda sexualiteten pekar hela tiden bortom sig själv – mot en partner, mot möjligheten att få barn och mot familjen som samhällets grundläggande enhet. Bibeln utmanar helt enkelt våra dagars individualism, och sällan blir detta så tydligt som i synen på sex och äktenskap. Traditionellt har därför inte äktenskapslagstiftningen varit till för att legitimera de gifta parternas kärlek, utan för att skydda den enhet som utgör förutsättningen för att barn ska kunna bli till – och som därmed fungerar som samhällets minsta byggsten.
Ett tredje exempel kan vara omfamnandet av vad som nedlåtande brukar beskrivas som ”heteronormen” och ”tvåkönsnormen”. En stor del av den unga generationen plågas i dag av osäkerhet gällande sin egen könsidentitet. Den experimenterar sig fram i en tillvaro där såväl identitet som sexualitet uppfattas som flytande. I motsats till detta visar Bibeln att vi kan ha en grundläggande tillit till våra kroppars vittnesbörd om oss själva, och att den sexuella attraktionen mellan en man och en kvinna är något särskilt välsignat i Guds ögon.
Självklart finns det människor som inte känner sig hemma i dessa grundmönster. I någon mån kan vi ju alla brottas både med vår identitet och vår sexualitet. Därför behöver vi ha mycket nåd med varandra när det gäller dessa saker. Men att vara en gemenskap av nåd och barmhärtighet är inte detsamma som att vända de bibliska idealen ryggen. Historiskt är det i stället när kyrkan har hållit fast vid dessa ideal som den har fått se människor och samhällen förvandlas i Guds kraft.
Låt oss alltså inte skämmas för den bibliska visionen om äktenskap och sex. Gud är en förbunds-Gud, och gång på gång läser vi i Bibeln att han förväntar sig att vi som hans barn ska hedra det förbund som han har instiftat mellan en man och en kvinna. Som lärjungar till honom kallas vi sedan att ta våra kors och följa honom, oavsett hur just vår egen kamp ser ut i förhållande till Bibelns ord.
Läs på dagen.se
