Vi befinner oss i början av en ny termin. Den förra terminen tog en vändning som få hade kunnat föreställa sig, och även hösten kommer att bli annorlunda än vanligt. Reglerna för hur många människor som får samlas kan visserligen komma att ändras, men även om så skulle ske finns en betydande risk för bakslag. Ingen vet ju om det blir en andra coronavåg under månaderna framför oss.

Redan nu kan vi dock dra ett antal lärdomar från tiden som har varit. Den mest grundläggande är kanske den som formuleras av aposteln Jakob: ”Ni som säger: ’I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer’, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ’Om Herren vill får vi leva och göra det eller det’” (Jak 4:13–15). Dessa ord har varit sanna i alla tider, men det var länge sedan som vi i Sverige upplevde detta så konkret som under det senaste halvåret.

En annan lärdom har med våra mötesformer i kyrkan att göra. Coronapandemin har gett oss en smågruppernas renässans, och man kan bara hoppas att detta sätt att mötas kommer att ha en fortsatt prioritet i våra församlingar. Den lilla gruppen erbjuder en annan kvalitet av kristen gemenskap än den stora gudstjänsten – i alla fall om vi vågar bjuda in varandra till de personliga delarna av våra liv och omständigheter.

En mer smärtsam sida har förstås med våra förluster att göra. Det finns saker – och i vissa fall även personer – som har dött under coronapandemin och som vi inte kommer att kunna väcka till liv. Det finns människor som har slutat gå i kyrkan som inte kommer att återvända. Det finns verksamheter som har fått en sista och avgörande knäck, och som vi därför inte längre kan räkna med.

En hel del av detta både kan och bör vi sörja. Men en del kan vi sannolikt också ha skäl att välkomna. I vissa fall kan det trots allt vara som i Jesu liknelse om vinstocken: ”Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt” (Joh 15:2).

Annorlunda uttryckt: All ansning är inte av ondo. All nedlagd verksamhet är inte ett misslyckande. Som kristna tror vi ju på en Gud som är expert på att använda det till synes negativa för att föra sitt rike framåt. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt”, säger Jesus (Joh 12:24).

Ett av de mest dramatiska exemplen på denna princip i kyrkans värld är upptakten till väckelsen i Kina. När Folkrepubliken Kina grundades under Mao Zedong dröjde det inte länge innan regimen valde att gå till angrepp mot de kristna församlingarna. Man sparkade ut alla utländska missionärer. Man gjorde om kyrkobyggnaderna till partilokaler, idrottshallar och sädesmagasin. Snart började man också att sätta pastorerna i fängelse. Det var en stark, ideologiskt driven förföljelse – och ett totalt avklädande av den kinesiska kristenheten.

Men faktum är att det var just detta avklädande som banade väg för vad som kom att bli världshistoriens största väckelse. När det inte längre fanns något yttre att haka upp sina liv på, blev man helt enkelt hänvisad direkt till Gud. Ur nöden föddes ett beroende av Herren och hans direkta vägledning, som i sin tur skänkte en ny kvalitet åt de troendes liv.

Det vore förmätet att dra några raka paralleller mellan kulturrevolutionens Kina och våra dagars Sverige. Men tänk ändå om coronapandemin kunde få lära oss något av det beroende som kom att känneteckna Guds folk under Mao Zedongs terrorvälde? I så fall kanske vi kan stå inför en ny typ av öppningar i våra svenska kyrkor och församlingar.

När den store Trädgårdsmästaren får möjlighet att ansa i våra egna liv såväl som i vår kristna verksamhet, kan något nytt och mera livskraftigt börja spira. Låt oss be att så får ske – mitt i allt som vi på goda grunder behöver få sörja!

Läs på varldenidag.se