Julhelgen ligger bakom oss. För många har det varit dagar av gemenskap, av gudstjänser och av traditionsenligt firande. I vilken utsträckning det har varit vila och återhämtning varierar, men de flesta har ändå fått ett avbrott från den vardagliga lunken. Det är inte för inte som julen är en viktig högtid för så stora delar av befolkningen.

Jultraditionernas plats och funktion har samtidigt varit föremål för medial debatt. Det började i samband med lucia, bland annat efter att en sverigedemokratisk fullmäktigeordförande i Region Gävleborg slog näven i bordet och ställde in ett luciatåg som hade försetts med en lucia med könstillhörigheten ”icke-binär”.

Ytterligare ved på brasan slängdes av DN:s Po Tidholm, som i en recension av Måns Zelmerlövs och Carola Häggkvists julshow ifrågasatte värdet av dess ”blandning av kristna budskap och amerikanskt medelklassmys”. Och så själva slutklämmen, som säkert fick ett antal ögonbryn att höjas vid Sveriges frukostbord:

Frågan är om det räcker med julens kärleksbudskap längre, och om Kristi kärlek och svensk generositet är tillräcklig. Det finns ändå ett vi och dom här; majoritetsbefolkningen med sin julkultur och de som står utanför och eventuellt ska få smaka resterna från julbordet. Flyktingarna, de utslagna, transpersonerna. Carola och Måns vill säkert väl men glömde inkluderingen och solidariteten. De glömde att utmana julnormen.

Annorlunda uttryckt: Po Tidholm vill ha en politiserad jul. Det är inte progressivt nog att knyta an till det traditionella julbudskapet – inklusive de av majoriteten så älskade julsångerna. Det enda julbord som håller måttet tycks i stället vara en 24:e december-version av Elisabeth Ohlson Wallins nattvardsscen i Ecce Homo-sviten.

Många skulle invända att det är just julens originalbudskap – att Gud har blivit människa och solidariserat sig med den här världens livsvillkor – som är den bästa brobyggaren mot den inkludering som (positivt tolkat) var Po Tidholms längtan inför julhelgen.

Men i vägen för detta står alltså Traditionen. Och det här är ju ett klassiskt mantra inom den progressiva rörelsen – på intet sätt unikt för 2020-talet. I den omtalade boken Kritik af den negative opbyggelighed (Vindrose 2005) beskrev den danska akademiledamoten Frederik Stjernfelt den moderna konstens ideal som att ställa sig utanför samhällets mittfåra och kritisera, snarare än leverera konstruktiva lösningar. Som en av bokens nyckelformuleringar uttrycker det:

Att en konstnär ’konstant söker nya vägar’, ’aldrig gör vad man förväntar sig’, ’alltid är på kant med traditionen’ kan man nu plötsligt upphöja till kriterier i sig själv – varvid det fatalt bortses ifrån att långt ifrån alla nya vägar behöver frambringa något av intresse.

Stjernfelts kritik av detta fenomen kokade ned till att den ”negativa uppbygglighet” som kännetecknar konsten (liksom mycket av politiken och journalistiken) är en återvändsgränd. Med modernt språk skulle man kunna säga att dekonstruktion inte skapar bärkraftiga alternativ. Vad återstår, till exempel, när man har nedmonterat julnormen? Eller när lucia vare sig är kvinna eller ljusbärare eller klädd i vitt? Risken är överhängande att vi hamnar i ett läge då vi får ”allt” – och just därför ingenting.

Därmed är det också tröttsamt – och ärligt talat väldigt förutsägbart – med de debatter som så här års dyker upp i medierna. Lite som de präster i Västerås stift som för några år sedan fattade beslutet att beskriva Jesusbarnet som ”hen” och därmed lyckades kritisera såväl julnormen som tvåkönsnormen – för att inte tala om bibelordet självt.

Alternativet är förstås att låta traditionerna vara, och i stället ta sig an utmaningen att skapa alternativ för den minoritet som längtar efter ett normbrytande julfirande. Som Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl avslutar sin kommentar till nyss nämnda DN-recension: ”Kanske de som vill ha något annat än det kristna julbudskapet helt enkelt ska bevista en annan konsert.”

Läs på varldenidag.se