Det har länge talats om problemen med den svenska integrationspolitiken. Något som inte är lika uppmärksammat är att en snarlik problematik präglar många av våra kristna församlingar.

För att komma in i en gemenskap behöver man få hjälp att lära känna såväl dess uttalade som dess outtalade värderingar. Uttalade värderingar är sådana som tydligt kommuniceras, och i bästa fall är satta på pränt. För Sverige som nation kan det handla om av riksdagen beslutade lagar, medan det i en församling kan handla om vad som står i stadgar och församlingsordning.

Både i samhälle och kyrka finns det samtidigt en tendens att tona ned eller förneka vår egen särart. Ibland för att vi inte har förstått den, ibland för att vi inte vill ”sticka ut” eller uppfattas som ”märkvärdiga”. Något som lätt skapar problem för den som kommer utifrån och vill tillhöra.

I sin bok Saknad: På spaning efter landet inom oss (Mondial 2022) skriver statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme ett kapitel om denna ovana att sätta ord på våra svenska särdrag. Bland annat hänvisar de till den brittiske författaren Andrew Brown som ”beskriver Sverige som ett samhälle som vill att människan ska flyta in harmoniskt i sin flock och att den sociala sammanhållningen ska upprätthållas av oskrivna regler som nästan alla förstår och tillämpar”. I anslutning till ytterligare en engelsman, Paul Britten Austin, slår de även fast att ”själva obenägenheten bland svenskar att se sig som bärare av någon särskild kultur inte är något mindre än ett svenskt kulturdrag”.

Båda dessa kännetecken på den svenska kulturen får som konsekvens att den som inte har fått med sig koderna från uppväxten riskerar att få svårt med integrationen. Mustafa Panshiri, författare till boken 7 råd till Mustafa, talar därför om ”inlärningen av svenska koder som en överlevnadsstrategi för alla som kommer utifrån” och att ”svenskarnas ovilja att uttrycka dessa outtalade krav i själva verket har hindrat integrationen”.

Oavsett vad vår självbild säger oss är nämligen våra värderingar i högsta grad verkliga. Så snart man som invandrare bryter mot de kulturella normerna uppstår en besvärad tystnad, som i en grupp präglad av vår svenska konflikträdsla fungerar relativt bra som fostransmedel – men som för dem som inte har socialiserats in i vår kultur tenderar att skapa otrygghet, och därmed också distans.

Samma sak gäller alltså för våra kristna församlingar. Vi hävdar bestämt att alla människor är välkomna och att vi inte ställer några krav på dem som är nya. Men när någon, kanske utan att ens förstå det, bryter mot en eller flera av de grundläggande koderna – kanske genom att inte vilja ingå i en fikagrupp, eller inte vara intresserad av ideellt engagemang, eller driva en avvikande teologisk fråga – uppstår en besvärad tystnad i gemenskapen. En osynlig gräns har passerats.

Här kan det därför vara läge att tänka till. Varje församling bör i praktiken ställa sig följande frågor: 1) Vilka värderingar och handlingsmönster är grundläggande för vår identitet som kristen gemenskap? 2) Hur kan vi förmedla dessa vidare till dem som kommer nya, eller till nästa generation av dem som själva vuxit upp i församlingen?

Allt som sitter i väggarna är naturligtvis inte positivt, och ska därmed inte traderas vidare till dem som kommer utifrån. Men vissa saker har central betydelse för församlingens identitet, och här ska vi akta oss för att kompromissa. Samtidigt behöver vi anstränga oss för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för en ny generation att integreras. Det kan till exempel handla om att låta alla som vill bli medlemmar genomgå en introduktionskurs som beskriver församlingens historia, vision och teologiska hemvist, men också vilka hållningar som gäller i pastorala frågor samt hur man tänker kring exempelvis ledarskap, givande och ideellt engagemang.

Klart är att integrationsutmaningen i Sverige har flera olika dimensioner. Några av dessa är påtagliga även i den svenska kristenheten.

Läs på varldenidag.se