En av de viktigaste sakerna för den kristna församlingen att slå vakt om har med placeringen av bokstäverna ”e” och ”n” att göra. Är Jesus en väg, en sanning och ett liv – eller är han vägen, sanningen och livet?

Denna fråga har varit aktuell i alla tider. Redan i Gamla testamentet kan vi läsa om de återkommande frestelserna för Israels folk att överge tron på den sanne Guden, för att i stället dyrka grannländernas mångahanda avgudar.

I Nya testamentet smalnas perspektivet av ytterligare, där det inte bara är himlens och jordens Skapare som framhävs som föremål för människornas tillbedjan. Mer specifikt är det här Skapargudens Son – Jesus Kristus – som är trons objekt: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12).

Lärjungen Johannes går så långt att han slår fast: ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh 2:23). Mer helgarderad än så kan man inte vara; allting står och faller på bekännelsen av Jesus som personlig Herre och Frälsare.

Både förr och nu har detta budskap löpt en risk att uppfattas som intolerant. ”Vad är det för fel på alla andra religioner? Kan inte var och en bli salig på sin egen tro?” Bibeln värjer sig dock för att reducera tron till något subjektivt. Inte ens den judiska religionen är faktiskt tillräcklig, så länge som den exkluderar tron på Jesus som Messias (jfr Rom 9:2–3). Och om det inte räcker att tro på Israels Gud för att bli frälst – hur mycket mindre ska det då räcka att tro på någon av den här världens alla andeväsen och ”gudar”?

Ett sätt att beskriva detta kan vara att tala om Jesus som vår Läkare från himlen. En läkare behöver alltid börja med att ställa diagnos, för en behandling som utgår från fel diagnos är dömd att misslyckas. Och den diagnos som vår store Läkare Jesus ställer är att mänsklighetens grundläggande problem är synden – alltså vår ovilja att tro på och underordna oss vår Skapare. Genom synden har vi hamnat på kollisionskurs med Herren och genom synden har vi förlorat vår ursprungliga härlighet som Guds avbilder (se Rom 3:23).

En snabb jämförelse med några andra potentiella läkare visar att Jesus i detta avseende sticker ut. Islam, som ju ofta buntas samman med den kristna tron, har ett helt annat förhållningssätt till mänsklighetens synd än Jesus. För islam kan människans grundläggande problem snarare beskrivas som bristen på kunskap, något som åtgärdas genom att vi underkastar oss Allah och bekänner profeten Muhammed som hans profet.

Om vi i stället går till Österlandets religioner, ser vi att buddhismen särskilt lyfter fram mänsklighetens livstörst som problemet, medan hinduismen pekar mot vår brist på insikt om tillvarons beskaffenhet – att allting är en del av brahman – som det som skiljer oss från frälsningens möjlighet. En frälsning som för övrigt är något helt annat än det himmelrike som Nya testamentet talar om.

Kort sagt: De stora världsreligionerna ställer helt olika diagnoser om vad som är mänsklighetens grundläggande sjukdom. Och mot den bakgrunden är det inte särskilt konstigt att de även erbjuder olika medicin.

När vi bekänner Jesus som vår Frälsare säger vi på så sätt att han har rätt både i fråga om diagnosen och i fråga om dess behandling. Ingen annan än Jesus har gått i döden för att övervinna syndens makt, och det är därför som vi med apostlarna förkunnar: ”Hos ingen annan finns frälsningen …”

Detta innebär också att vi behöver värna evangeliets substans. Nya testamentets glada budskap är inte bara att Gud älskar oss – hur viktig och befriande denna sanning än är. Nej, mer än något annat kretsar evangeliet kring att Guds Son har blivit människa, att han har levt på jorden utan att synda och att han slutligen har dött och uppstått för din och min skull – för att besegra syndens, dödens och djävulens makt.

Det mest exklusiva med den kristna tron är helt enkelt Jesus själv. Det är han som är ”trons upphovsman och fullkomnare” (Heb 12:2). Det är han som är trons objekt. Därför är han också den helt avgörande vattendelaren som skiljer frälsande tro från död religion.

Läs på dagen.se

Ursprungligen publicerad under rubriken ”Kristi unika ställning och universalitet” i antologin Goda nyheter för hela världen