De senaste dagarna har det varit val i två av Europas mest inflytelserika nationer. Först i Storbritannien och därefter i Frankrike. I båda fallen har det lett till nederlag för de regerande partierna och i båda fallen har de flesta av supportrarna ifrågasatt tajmingen. Såväl Rishi Sunak som Emmanuel Macron har med sina valdatum signalerat något många skulle beskriva som ett politiskt självskadebeteende, eftersom valen har utlysts vid sämsta tänkbara tidpunkt.

I båda fallen har ett av huvudargumenten för valen varit att hedra demokratin. Det har helt enkelt framställts som en demokratisk skyldighet att låta folket gå till valurnorna, givet det låga stödet för de regerande partierna. Och så långt förtjänar Sunak och Macron beröm för sitt politiska mod.

Samtidigt är det något som skorrar, sett till valprocessen som helhet. En mindre smickrande förklaring till Rishi Sunaks brådska att utlysa nyval är till exempel att han helt enkelt har tröttnat på att leda regeringens arbete. Ja, att han även har siktet inställt på ett annat och mer lockande jobberbjudande i USA.

Ännu mer problematiskt kan man säga att det förhåller sig med Emmanuel Macron. Om det nu – som många anser – är hans egen, snarare än hans partis, popularitet som har rasat vore ju det mest logiska att han själv avgick som president, snarare än att (som nu) tvinga betydande delar av sitt partis riksdagsledamöter ut i arbetslöshet.

Och om demokrati verkligen är ett så viktigt ledord för Macron, hur kommer det sig att han den senaste veckan har ägnat merparten av sin tid åt att kortsluta valprocessen i de valkretsar ute i landet där det efter valets första omgång har framstått som troligt att det högernationalistiska Nationell Samling skulle avgå med seger?

Med tanke på att Marine Le Pens och Jordan Bardellas parti – i motsats till många prognoser – endast lyckades komma på tredje plats i valet kan man förvisso säga att Macrons strategi lyckades. Och det finns goda skäl att välkomna detta.

Men risken är ändå stor att det i förlängningen visar sig vara en pyrrhusseger. Inte minst vår svenska erfarenhet av att utesluta Sverigedemokraterna från politiskt inflytande har ju visat att strategin riskerar att få icke avsedda konsekvenser, eftersom den drabbade parten kan utmåla sig själv som ett offer för de etablerade partiernas mobbning. För att nu inte tala om den förödande signalen till nationens röstberättigade medborgare: så länge som ni röstar ”fel” är era röster ingenting värda. Detta kan kallas för många olika saker, men knappast för en vilja att hedra demokratin!

Så: vad ska man göra då? Ja, det rimligaste är väl helt enkelt att försöka lyssna in vad medborgarna tycker och tänker – och inte minst vad de oroar sig för – och att presentera långsiktigt hållbara lösningar på de mest brännande politikområdena. Lättare sagt än gjort, förstås, men vem har sagt att politik skulle vara lätt?

En sak är i alla fall säker, och det är att de flesta väljare känner av när deras åsikter föraktas. Ja, när det i värsta fall är de själva som föraktas. Minns Hillary Clintons berömda uttalande i presidentvalskampanjen 2016, när hon beskrev Donald Trumps supportrar som a basket of deplorables – en korg av ömkansvärda, eller rentav bedrövliga, individer. Många menar att det var detta som blev spiken i kistan för hennes egen kampanj.

Kanske är det detta som västvärldens politiska elit är i störst behov av att lära sig just nu: När man är så säker på sin egen godhet att man inte längre behöver lyssna till, och än mindre vandra i takt med, de personer man är satta att styra över – då är det fara å färde. Då krattar man i själva verket manegen för de populistiska alternativen.

Dessa har naturligtvis en hel drös med egna problem att hantera. Och det lär vi få se betydligt fler exempel på de kommande åren – inte minst i Frankrike och Storbritannien.

Läs på varldenidag.se