Under våren har vi på Världen idags Tro och liv-sidor kunnat läsa Johnny Foglanders artikelserie om de fem tjänstegåvorna. Serien är en repris från 2015, och vissa har säkert ställt sig frågan varför just detta är ett sådant angeläget ämne. Varför ska en lista över fem specifika gåvor, som bara står tillsammans på ett enda ställe i Nya testamentet, tillmätas sådan betydelse för oss i dag?

Det är ingen hemlighet att det periodvis har stormat kring undervisningen om tjänstegåvorna. Särskilt gäller detta den apostoliska och profetiska tjänsten, men värt att påminna om är att även evangelisttjänsten har varit ifrågasatt i många kyrkor och församlingar. I alla fall om vi ser till begreppet som sådant. I västvärlden var det först under 1800-talets slut som evangelisttjänsten accepterades på bred front. Orsaken var att man behövde ett språk för att beskriva de exceptionella väckelsepredikanter som vid denna tid dök upp i Amerika – med Charles Finney och D. L. Moody som framträdande exempel.

Den som vill ha detaljerna i dessa frågor får naturligtvis läsa Foglanders serie. Men en gemensam nämnare för aposteln, profeten och evangelisten är att de alla utmanar status quo. Med ett annat språkbruk går de att beskriva som ”offensiva” tjänster, som på olika sätt sträcker sig bortom det redan etablerade. I apostelns fall handlar det om att bryta ny mark för evangeliet, till exempel genom församlingsplantering eller andra missionella initiativ. I profetens fall handlar det om att se igenom det som ligger på ytan och att peka på vad som är Guds väg bortom traditioner och mänskliga ambitioner. I evangelistens fall handlar det om att nå ut till människor som inte kallar sig själva för kristna – de som befinner sig ”utanför kyrkans väggar”.

Det krävs inte någon djupare analys för att inse att vi i Sverige är i skriande behov av dessa tre tjänster. Bara för att hålla ställningarna i fråga om antalet församlingar behöver vi det närmaste decenniet plantera åtminstone 60 nya kristna gemenskaper per år – och vilka ska göra detta om inte män och kvinnor med ett apostoliskt driv?

Men minst lika viktigt som att peka ut ett antal enskilda individer är ändå att hänvisa till den teamtanke som går som en röd tråd genom Nya testamentets pärmar. Och här finner vi flera olika slags utmaningar. En sådan är som sagt att aposteln, profeten och evangelisten tenderar att marginaliseras, eftersom de kan uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen. En annan är att stora delar av Sveriges kristenhet har låtit herdegåvan fungera som mall för hur ett sunt andligt ledarskap är tänkt att utövas; herdens inåtriktade och omvårdande perspektiv har på så sätt fått definiera den typ av ledarskap som bereds plats i församlingarna – och de offensiva tjänsterna göre sig icke besvär.

Själva lösningen på dilemmat är dock inte att ”slå tillbaka” och i stället marginalisera vare sig herdar eller lärare. I stället handlar det om att inse att tjänstegåvorna är beroende av varandra. Poängen med de olika tjänsterna – och med Bibelns teamtanke i stort – är att det bara är när aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren får fungera tillsammans, som Kristi kropp kan byggas upp på det sätt som Gud har tänkt. Varje tjänstegåva behöver därför inse såväl sina styrkor som sina svagheter och blinda fläckar. Herden behöver inse sitt behov av profeten. Evangelisten behöver inse sitt behov av läraren. Och så vidare.

När tjänsterna på allvar börjar hedra varandra, och se varandras olikheter som en tillgång snarare än ett hot, kommer stora och viktiga saker att hända i våra församlingar. Både de offensiva och de mer förvaltande tjänsterna behövs för att Gud ska kunna göra vad han vill med oss.

Låt oss därför verka för att detta ska kunna bli möjligt – och be att de tjänster som har marginaliserats i just vårt sammanhang ska få en chans att träda fram på nytt!

Läs på varldenidag.se