Jag börjar känna mig tjatig, men jag kan inte rå för det. Under namn som normkritik, queer och nu senast ”lärande miljö” håller man i västvärlden på att lansera ett socialt experiment av enorma proportioner. Det land som sannolikt har kommit längst av alla är vårt eget Sverige, ett fenomen som jag kartlägger i min rapport När minoriteten tar majoriteten som gisslan. I denna citerar jag bland redaktörerna till antologin Normkritisk pedagogik, som förundrat utbrister: ”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.”
I början av hösten uppmärksammade jag också Lärarnas Riksförbunds Studerandeförenings lathund Det öppna klassrummet, där man som lärare får rådet att aldrig tilltala en grupp individer utifrån sitt ”tilldelade kön”, till exempel genom uttryck som ”grabbar” och ”tjejer”. Inte heller får man tala om elevernas ”mammor och pappor”; i stället föreslås uttryck som ”vårdnadshavare” och ”vuxna”. Jag problematiserade detta utifrån att begrepp som för en klar majoritet ter sig både naturliga och motiverade måste undvikas på grund av en minoritets önskemål, trots att de i sig varken kan beskrivas som kränkande eller diskriminerande. Och inte minst viktigt: Lathundens råd gör att man osynliggör det som de begrepp man vänder sig emot står för. Det kan ju trots allt vara så (vilket jag själv anser) att det ligger i majoritetens intresse att elevernas ”vuxna” därhemma får kallas för just ”föräldrar”. Liksom att man trivs bra med att tillhöra gruppen ”grabbar” eller ”tjejer”, och därför inte vill att denna typ av könsgränser ska bli utsuddade.
Inte helt oväntat fick jag positiv respons på denna analys av både av människor i och utanför kyrkan. Många tyckte vidare att det lät som något ganska galet – ett fenomen ute i marginalen, bortom rim och reson. Men nu har jag precis fått ett exempel på hur det kan låta när det hela går ännu längre. Denna gång är det delstatsregeringen i det canadensiska Alberta som i en nyss publicerad lathund vid namn Guidelines for Best Practices tar upp hur man kan skapa ”lärande miljöer som respekterar olika sexuella orienteringar, könsidentiteter och könsuttryck” i skolans värld.
Man börjar med att slå fast: ”Själv-identifiering är det enda [sic!] måttet på en individs sexuella orientering, könsidentitet eller könsuttryck” (s 3). Utifrån detta ringar man in vilken typ av anpassningar som delstatens skolledningar, lärare och elever behöver förbereda sig på med anledning av detta.
Det är en ambitiös lathund. Vi som just har börjat vänja oss vid ordet ”hen” och vissa lobbygruppers strid för att införa ett tredje kön får till exempel hjälp att tänja våra tankebanor ytterligare. Delstatsregeringen skriver: ”Vissa individer känner sig kanske inte inkluderade i användandet av pronomena ’han’ eller ’hon’ och kan föredra alternativa pronomen så som ’ze’, ’zir’, ’hir’, ’they’ eller ’them’, eller kan önska att uttrycka sig själva eller sin själv-identitet på andra sätt (t ex Mx i stället för Mr., Mrs., Ms., eller Miss, eller inget prefix alls)” (s 5).
Självklart får man inte heller använda sig av skoluniformer eller klädkoder som hindrar killarna från att bära kjol (s 7). Idrottsevenemang där man låter killarna utmana tjejerna faller på samma grepp, och samma sak gäller för att dela upp sex- och samlevnadsundervisningen efter kön (s 9).
Könsneutrala toaletter är förstås en självklarhet, men när det gäller duscharna blir det lite mer kinkigt. Här får vi veta att om man som elev tycker att det känns utmanande att dela duschrummet med personer av motsatt biologiskt kön (men som alltså känner sig som sitt motsatta kön) – då är det den som identifierar sig med sitt biologiska kön som måste flytta på sig. ”En elev som motsätter sig att dela tvättrum eller omklädesrum med en elev som är trans eller genderblandad erbjuds en alternativ lokal (detta scenario gäller även när en förälder eller annan vårdnadshavare motsätter sig delade tvättrum eller omklädesrum å barnets vägnar)” (s 10)
Många fler exempel skulle kunna ges, men ovanstående torde vara fullt tillräckligt för att påvisa vilken typ av påfrestningar som vår mänskliga samexistens står inför i ett samhälle där det biologiska könet inte anses säga något alls om vilka vi är – och där alla indelningar som knyter an till vårt biologiska kön uppfattas som konstruerade, och därmed orättfärdiga.
