En av årets stora politiska frågor kommer med stor sannolikhet att vara den om låglönejobbens vara eller inte vara. De borgerliga partierna har lanserat varsin modell för hur fler människor ska få sitt första jobb, och senast var det nu Lars Calmfors från Arbetsmarknadsekonomiska rådet som gick ut och propagerade för så kallade ingångsjobb med väsentligt lägre löner än dagens lägstalöner.
En så stor och genomgripande reform kan naturligtvis inte att genomföras utan debatt, och som vanligt i dessa frågor är det LO som skriker högst. Som LO:s chefsekonom Ola Pettersson uttrycker det hela:
– Vår bedömning är att det skulle sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden, och det finns en risk att det skulle sänka lönerna för väldigt många, säger han.
Det är långt ifrån självklart att de föreslagna reformerna skulle få de effekter som LO varnar för. Ingångsjobben (och motsvarande) är i första hand tänkta att erbjudas till okvalificerad arbetskraft. Eller snarare: för jobb som inte kräver någon längre utbildning. De är helt enkelt riktade till en kategori människor som annars inte har så stora chanser att erbjudas jobb över huvud taget – och som med dagens politik hamnar i ett mer eller mindre permanent utanförskap.
Men inte ens om det skulle vara som LO säger kan vi avfärda idén som sådan. Det är nämligen här som svenskarnas verkliga solidaritet börjar sättas på prov. Jag fascineras över den politiska vänsterns tal om solidaritet, som påfallande ofta bara visar sig sträcka sig så långt som till ”de andras” pengar. I vulgärretoriken kallade för ”överklassen” eller ”borgarna”. Men med detta finns det ett antal stora problem.
För det första: Vad är solidariteten värd, om den bara ska praktiseras av någon annan?
För det andra: Stora delar av LO-kollektivet tjänar betydligt mer i månaden än den genomsnittlige akademikern. Retoriken är alltså delvis ihålig.
För det tredje: För många av våra invandrare och långtidsarbetslösa är låglönejobb och/eller okvalificerade yrken den enda chansen att få en fot in på arbetsmarknaden. Vilken arbetsgivare är så dum att han betalar full lön till en person som saknar viktiga kvalifikationer – till exempel språk, eller en mer skräddarsydd utbildning – när han/hon till samma kostnad kan få en person med dessa kvalifikationer?
Nej, det är här vi kommer tillbaka till solidariteten. Vi får helt enkelt acceptera att ett viktigt sätt att verka för integrationen av våra tusentals nyanlända invandrare är att introducera någon form av låglönejobb. Om detta får spridningseffekter så till vida att vissa andra anställningsgrupper får sina löner sänkta – so be it. Tack vare jobbskatteavdragen under de borgerliga regeringsåren har de flesta svenskar ändå fått betydligt mer i plånboken än de någonsin fått genom några fackliga förhandlingar.
Men kan vi inte bara höja skatterna i stället? Om detta är den lösning som vi för fram har vi helt missuppfattat läget. Först och främst är det ju så att detta i sig inte skulle bidra till några nya jobb – vare sig för långtidsarbetslösa eller andra. Möjligen skulle det finansiera lite fler bidragstagare. Men sen är det ju faktiskt så att alliansregeringens skattesänkningar var med och bidrog till att fler människor kom i jobb. Det var alltså skattesänkningar som i huvudsak finansierade sig själva. Detta är också skälet till att Socialdemokraterna beslutade sig för att gå med på de fyra första jobbskatteavdragen. (Förutom det mest uppenbara skälet av dem alla: att de insåg att de skulle förlora för många röster på att ta bort dem.)
Vad har då detta att göra på opinionsbloggen till en kristen tidning? En hel del, om jag får säga det själv. För det måste rimligen ligga i vårt intresse som kristna att så många som möjligt ska komma in på den svenska arbetsmarknaden. Liksom det borde ligga i vårt intresse att bjuda till (= vara solidariska) för att detta ska bli möjligt. Helst utan att samtidigt låta våra välfärdssystem överutnyttjas, så att vi tar ut mer från dessa system än vi från början har satt in. Det var ju trots allt så man valde att agera i Grekland – med förskräckande resultat.
Jämfört med det grekiska scenariot borde såväl de borgerliga partiernas som Arbetsmarknadsekonomiska rådets förslag därför vara värda att ta i beaktande. Oavsett om man anser sig ha hjärtat till höger eller till vänster.