Den dansk-norske författaren Aksel Sandemose har bland annat gått till historien för att ha formulerat den så kallade Jantelagen. Det var i boken En flykting korsar sitt spår från 1933 som han beskrev sin uppväxt i staden Jante, som är en pseudonym för danska Nykøbing. Han sammanfattade invånarnas mentalitet i en lag om tio budord, av vilka det första och mest kända lyder: ”Du skall inte tro att du är något.”
Jantelagen sätter ord på attityder som tycks vara djupt rotade i den syndiga människan. Sandemoses bok kom därför också att bli översatt till ett stort antal språk. Inte minst lyckades han fånga något som har visat sig signifikant för den skandinaviska kulturen. Och då syftar jag på förhållandena både i och utanför kyrkan.
Om jag börjar med det senare är det tveksamt om den svenska socialdemokratin hade kunnat utforma sin politik på det sätt som den gjorde under 60- och 70-talet om det inte hade varit för jantelagen. Det har varit fult att vara duktig och ambitiös. Det har varit fult att ha höga betyg. Det har varit fult att tjäna för mycket pengar. Under täckmanteln av ”solidaritet” har man därför kunnat lägga orimligt höga skattebördor på ”dem som ändå har för hög inkomst” för att finansiera sina politiska visioner.
För några veckor sedan skrev Tove Lifvendahl en intressant ledarkrönika i Svenska Dagbladets apropå denna attityd. Hon utgick från reaktionerna på Alice Teodorescus sommarprogram i P1, där den från början rumänska invandraren valde att berätta hur hon genom hårt slit och sena kvällar har lyckats avancera i det svenska samhället. Kritiken mot Teodorescus ”självhävdelse”, visade det sig, lät inte vänta på sig – och särskilt ilsken var den från vänsterskribenterna. Tove Lifvendahl reflekterar: ”Vad är det vänstern säger till Alice Teodorescu? Förhäv dig inte, glöm aldrig, viskar den vasst, att dina rättigheter kommer från vår kamp, inte din. Förråd oss inte genom att tala om dina prestationer, utan tacka för att vi gav dig möjligheten. Självförhävande talar du, själviskt agerar du – de som kommer efter dig, tänker du inte på dem, hur ska de känna sig om de inte lyckas som du?”
Även inom kyrkan har vi periodvis kämpat en ojämn kamp mot jantelagen. Ett av kristendomens viktigaste ”storord” – ödmjukhet – har till exempel kommit att betraktas närmast som en synonym till att inte kännas vid sina egna förtjänster. Individer som har stuckit ut från mängden genom att vara mer begåvade, mer framåt eller mer trosvissa än det stora flertalet har man därför också haft svårt att hantera. Vi är ju alla syndare – och då ska man väl inte komma här och tro att man är något?
Den unga generationen svenskar tycks vara betydligt mindre präglade av jantelagen. Men tyvärr behöver det inte betyda att balansen skulle vara återställd. I dagens Sverige är det ju snarare de vassa armbågarna som regerar. Oavsett vilket har vi som kristna ett ansvar att även i detta avseende låta oss ”förvandlas genom sinnets förnyelse” (Rom 12:2). Då kan vi också stämma in i Hebreerbrevets uppmaning: ”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas” (Hebr 10:35).
