Annandag jul för två år sedan publicerade Per-Olof Eurells son ett inlägg på Instagram där han offentligt kom ut som homosexuell. Familjen kände till situationen sedan tidigare, men för Per-Olof och hans fru hade det varit svårt att ta upp den ens med sina närmaste vänner. Det var alltför skambelagt och laddat – socialt såväl som teologiskt.
Detta är utgångspunkten för Verkligheten korrigerar. Boken kan beskrivas som en skildring av Eurells resa från vad han kallar för en ”stark anti-gaybakgrund” till en lika stark ”bejakande hållning”. Men den är också en redogörelse för den revisionistiska (omtolkande) teologi som författarens har gjort till sin. Inte minst är den ett försvarstal för sonens rätt att gifta sig och bilda familj – med bibehållet engagemang i församlingen.
Flera aspekter av familjen Eurells process förtjänar eftertanke och rannsakan hos de sammanhang som de har verkat i. Det är uppenbart att de i vissa fall har mötts av omotiverat hårda ord. Eurell lyfter fram både homofobi och osakliga generaliseringar. Utan tvekan har det varit svårhanterligt och direkt skambelagt med homosexualitet i Eurells vänkrets.
Å andra sidan finns det något förrädiskt över Eurells beskrivning av detta. För han är trots allt inte någon neutral aktör i sammanhanget. Snarare framstår han i dag som aktivist, och han visar inget som helst intresse för att skilja mellan läggning och handling. Kan man verkligen begära att konservativa kristna församlingar ska vara öppna för ”samtal” när det snarare verkar handla om att pådyvla dem en ny teologi? Till stor del verkar Eurell vara blind för laddningen i den egna aktivismen. Han hävdar som en självklarhet att man kan förena en hög syn på Bibeln som Guds ord med ett bejakande av samkönade relationer.
Hans argumentationssätt visar dock på något annat. De argument han lyfter fram är nämligen klassisk revisionistisk skåpmat. Han hävdar att både GT och NT präglas av sin samtids hierarkiska syn på manligt och kvinnligt, särskilt kopplat till sexakten. Han hävdar att grekerna var okunniga om jämbördiga homosexuella relationer. Han hävdar att Romarbrevet återspeglar situationen vid kejsaren Caligulas hov. Inget av detta har något stöd bland evangelikala teologer.
Även den övergripande teologin är problematisk. Eurell hänvisar till Paulus ord att ”bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor 3:6). Men om detta – som hos Eurell – ska tolkas som ett ifrågasättande av Gamla testamentets etiska påbud kan det ju tillämpas på betydligt fler frågor än samkönade sexuella relationer. Det bäddar helt enkelt för ett sluttande plan – alternativt teologisk inkonsekvens.
Minst lika uppseendeväckande är Eurells bruk av bibeltexterna. Som så många andra revisionister fokuserar han starkt på berättelsen om Sodom och Gomorra och lagarna i Tredje Moseboken – samtidigt som han är helt tyst (!) om skapelseberättelsens betydelse för frågan. Jesu undervisning i Matteus 19 ges ingen som helst tillämpning på samkönade relationer, och Paulus ord i 1 Korinthierbrevet 6 och 1 Timotheos 1 viftas bort som mer eller mindre irrelevanta.
Genom hela boken driver Eurell att homosexualitet är medfött och icke-valt, och att det därför måste ses som en naturlig variation i skapelsen. Han har en poäng när han påtalar det orimliga i att säga att hbtq-personer generellt skulle ha valt sin sexuella läggning. Detsamma gäller hans kritik av pray away the gay-rörelsen. Men efter syndafallet finns det inte längre något sådant som en ”neutral” skapelse. Vi är alla präglade av syndens realitet. Därför behöver vi Bibelns vägledning för att veta vad som har Skaparens välsignelse – och inte.
Vi är många som har positiva erfarenheter av Per-Olof Eurell. Hans många år i Världen idags styrelse talar sitt tydliga språk. Men det här är inte någon bra bok. I all sin aktivistiska glöd är den teologisk undermålig och därmed vilseledande. Risken är att den skapar splittring snarare än inbjuder till de samtal som Eurell önskar sig.
Läs på varldenidag.se
Boken är väl värd att läsa för den som själv inte haft ett uppriktigt och ärligt samtal med någon som vuxit upp i frikyrkan men kommit fram till att man inte kan leva upp till det heterosexuella idealet.
En viktig och rannsakande fråga till oss alla; vad gör vi om vår egen son eller dotter likt PerOlofs son ”kommer ut”?
Ärligt?! Vad förväntar vi oss att andra kristna familjer ”av homosexualitet drabbade” ska göra? Omvändelseterapi? Uteslutning?
För mig är det helt självklart att min teologi måste hålla även i mötet med livet. Om vi skulle byta teologi varje gång som våra barn går en annan väg än den av Bibeln påbjudna skulle det mesta av Bibelns undervisning erodera på bara några generationer. Just därför säger ju också Jesus: ”Om någon kommer till mig och inte sätter mig högre än sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar och även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge” (Luk 14:26). Med detta sagt har jag förstås förståelse för att man som ledare kan bli lite ”stukad” när ens barn väljer att ifrågasätta Bibelns undervisning. Antagligen är det därför som Paulus talar om att församlingsföreståndare ska ha troende barn (Tit 1:6). Problemet med Per-Olof är ju inte att han ”ligger lågt” i frågan – utan att han aktivt propagerar för en obiblisk hållning. Men varför skulle omvändelseterapi eller uteslutning vara de enda alternativen?
Hej Olof. Jag är tacksam för att du tar dig tid att svara. Jag har genom åren uppskattat dina texter och ditt arbete inom apologetik och förkunnelse.
Min egen bakgrund: jag är uppvuxen inom den sk karismatiska delen av frikyrkan, är gift med min fru som har liknande uppväxt som mig, vi har fyra barn. Vi engagerar oss inom vår kyrkas barnverksamhet och utveckling. Jag tror på och har en hög tillit till äktenskapet mellan man och kvinna samt familjen som en Gudagiven grundbult i samhället. Jag ser på vårt äktenskap som en kallelse och tackar Gud för det!
Så till sakfrågan. Nej, vi kan ju inte ändra vår teologi bara för att den ska passa våra barns val. Det PerOlof pekar på i boken är ju att hans sons läggning ju inte är något han själv valt. Det är också uppenbart att han inte haft något att vinna på att komma ut som homosexuell. Vår teologi ska inte ändras men vår kultur och praxis bör faktiskt kunna justeras. Ser vi att människor far illa av vår bibeltolkning så bör vi kunna backa och se helheten; ”av frukten känner man trädet”.
När en jämnårig närstående till mig för ett antal år sedan kom ut som homosexuell var det utan överdrift en chock för mig. Han, liksom jag, var uppvuxen inom frikyrkan i ett kärleksfullt hem, en traditionell kärnfamilj, utan övergrepp eller liknande. Han var vid tidpunkten aktiv inom samma församling som mig, och i högsta grad en del i gemenskapen.
Jag kunde inte få ihop det hela. Vad hade han att vinna på att göra ett sådant val? Han berättade att han så länge han kunnat minnas brottats med dessa tankar och genom dessa år ville han inget annat än bli kvitt dem. Han förstod ju att han i frikyrkans synsätt nu var fel och syndig. Det bör knappast sägas att det påverkade hans mående, och att ens prata om upplevdes som ett totalt tabu. Men till slut såg han ingen annan väg än att bli öppen med sin läggning.
Hans berättelse liknar i mångt och mycket PerOlof Eurells son Gabriels historia.
Jag vet att frågan om något av våra barn skulle ”komma ut” kan upplevas som en teoretisk fråga. Jag tycker det ändå är relevant då samma måttstock väl ska användas för våra egna barn som för någon annan av våra frikyrkliga bröder och systrar?
Vad skulle du sagt till Gabriel om han var din son?
Rent krasst: Vill vi vara klassiskt bibeltrogna så är det omvändelse som krävs från synd (som ju några verser i Paulus brev som ju ofta tolkas: homosex = synd).
”Omvändelseterapi” skulle man kunna säga.
Vill man inte omvända sig är man väl utanför nåden? Lever man medvetet med synd är väl konsekvensen att man inte är en del av Guds församling? ”Uteslutning” skulle en del kalla detta.
Som du skrev ”…varför skulle omvändelseterapi eller uteslutning vara de enda alternativen?” …ja, vilka andra alternativ ser du?
Hej igen!
När du beskriver din tidigare församlingsmiljö och de attityder den prägla(de)s av – och då inklusive dig själv – inser jag att det finns några grundläggande skillnader här, som behöver sättas ord på.
1) Jag anser inte att den homosexuella läggningen i sig ska bekännas som en synd.
2) Jag anser inte heller att homosexualitet normalt sett är ett val.
Följaktligen ser jag inga problem i att man är medlem i en kristen församling och har homosexuella känslor. Jag anser inte att hbtq-personer är större syndare än vi andra. Om min son eller dotter hade kommit ut som homosexuell hade jag därför haft samma grundläggande kärlek och respekt för dem som tidigare. Men det som för mig är intressant här är hur vi tänker kring församlingen som helgande gemenskap. Och om någon – och det gäller även min son eller dotter – skulle välja att leva i uppenbar strid mot Bibelns undervisning på detta eller något annat område, så skulle det självklart leda till att jag inte längre skulle kunna förorda dem som ledare i gemenskapen. I en pingstkarismatisk kontext vore det även tveksamt att han/hon skulle kunna vara medlem. (Själv tillhör jag EFS, och där brukar man inte vara lika strikt i sitt medlemsbegrepp.)
3) Du talar om frukten. Men detta är en mycket komplex fråga. För vad för det egentligen för konsekvenser (frukt) om församlingen börjar godkänna sådant som Bibeln uttryckligen säger är synd?
– vad gör det med församlingens bibelsyn?
– vad gör det med församlingens identitet som helgande gemenskap?
– vad gör det med församlingens syn på annan sexuell synd?
– vad gör det med församlingens hållning till andra hbtq-frågor, såsom trans och queer, och vad sänder detta i sin tur för signaler till en ofta rätt förvirrad ungdomsgeneration?
För mig är det långt ifrån självklart att ”frukt-argumentet” talar till Per-Olofs fördel. Förutom att hans bibeltolkning i den aktuella frågan är undermålig, finns det en mängd områden där frukten av en liberal hållning i hbtq-frågorna är negativ.
Hej Olof.
Tack igen för ditt svar och engagemang. Våra bakgrunder skiljer sig åt en del och mycket av det ”skav” jag upplever i denna fråga kommer av det totala tabu som finns inom mitt eget sammanhang att ens närma sig och prata om dessa frågor. Det finns ett tankesätt som innebär att vi nästan slår oss för bröstet för vi är minsann de som vågar stå upp för Guds ord. Om det är ett svärd som går går genom kristenheten så är vi minsann på rätt sida.
Jag älskar dock min församling, men har en rädsla för att jag kommer att misstolkas. De allra flesta i min församling har nog den generaliserade bilden som ger ett enkla svaret: att de homosexuella behöver omvända sig från sin livsstil för att ens kunna bli frälsta. Jag är rädd att om jag har problem med hur vi relaterar till dessa frågor så kommer det användas som ett ”bevis” mot mig. Kommer jag ses som en motståndare med förrädiska motiv, och mitt förtroende och mitt engagemang göras om intet?
Jag är inte ute efter att vinna någon debatt här, men jag behöver sätta ord på och främst för mig själv ärligt formulera och utvärdera. Jag ställer mig frågan om det ändå inte är bäst att ligga lågt i frågan. Men när jag ser hur människor faktiskt påverkas, stöts bort från gemenskapen och när fördomar och generaliseringar styr vårt agerande så kan jag helt enkelt inte släppa det. Jag kräver inte alls att du Olof eller någon annan ska svara kring allt som berörs i denna långa text. Det är mer en reflektion om var jag nu befinner mig i denna fråga som du ju märker berör mig.
Tack för klargörandet att du inte ser på exempelvis homosexuella som ”större” syndare. Du anser också att homosexualitet normalt sett inte är ett val. Vi enas alltså kring att det finns personer även inom våra församlingar som växer upp med eller kommer till oss med en sådan läggning som de faktiskt inte själva har valt? Tyvärr är det i sig åtminstone som sagt i mitt sammanhang ett nog så kontroversiellt konstaterade…
Du skriver om församlingen som en helgande gemenskap. Den praxis som du förordar är alltså att så länge du håller dina känslor för dig själv är du välkommen i denna gemenskap. Strikt celibat skall gälla för den som utan att ha valt det själv inte är heterosexuell. Det skulle även gälla om det var din son eller dotter:
”I en pingstkarismatisk kontext vore det även tveksamt att han/hon skulle kunna vara medlem.”
Det är just här vi behöver backa och se helheten i vad en sådan praxis i praktiken leder till. Mina erfarenheter är att det är ett stort psykiskt lidande som drabbat de som upplevt dörrar stängas för dem i ”den helgade gemenskapen”. Många har dessutom burit på en längtan på en stark längtan att tjäna Gud i församlingen men får istället förstå att de inte längre är önskvärda för att de väljer att leva i ”uppenbar strid med Guds ord”. Om man inte är önskvärd i församlingsgemenskapen är man då ens önskvärd i den närmaste familjegemenskapen där bibeln och det traditionella äktenskapet hålls högt?
Jag har pratat med unga, även heterosexuella, som vuxit upp i kyrkan och som har sett följderna av denna praxis. Resultatet har blivit att de nu ser på församlingen som en plats där de inte är fullt ut önskade och välkomna, för att de har fel förhållningssätt i denna fråga.
Men det är alltså värt dessa uppslitande uppbrott för att vi skall försvara vår helgade gemenskap och det traditionella kristna äktenskapet?
Jag börjar landa i att det inte är det.
Jag tror faktiskt inte att äktenskapet skulle hotas om vi skulle praktisera en mer generös inställning i frågan. Jag har dock respekt för resonemanget kring det ”sluttande planet”. Vi ska vara vaksamma så att vi inte äventyrar bibelns budskap om behovet av omvändelse och helgelse. Vi måste samtidigt ärligt kunna utvärdera vad vårt förhållningssätt leder till och som kyrka kunna ta ansvar för vad det gör med människors liv.
För mig är det tydligt att homosexuella mer än andra brottas med psykisk ohälsa, vilket så klart många gånger är kopplat till hur de skall relatera till sin läggning. Aktuell forskning säger samma sak, och faktum är att den psykiska ohälsan och lidandet för dessa personer faktiskt är som störst i de miljöer där öppen homosexualitet är som mest stigmatiserad. https://ki.se/forskning/det-som-paverkar-mest-ar-hur-oppen-man-kan-vara
Är våra ”helgade gemenskaper” sådana miljöer? Mina erfarenheter och exempelvis Gabriel Eurells berättelse verkar tyvärr bekräfta detta. Självmordstankar och känslan att vara ”fel” vittnar många av dessa människor om. Jag har ärligt talat svårt få ihop det hur man med medmänsklighet och kristen kärlek kan stå ut med detta som ett nödvändigt ont ”för att vi kan inte leva i strid med Guds Ord”.
Som Per-Olofs boktitel ”verkligheten korrigerar” säger blir det med tid uppenbart vilka ställningstaganden och förhållningssätt som fungerar när de appliceras i verkliga livet. När det gäller exempelvis transvården i Sverige verkar det ju som bekant gått överstyr när man lättvindigt bekräftat människors upplevda ”identitet”. Där börjar man inse att verkligheten är som den är – den som är skapad till kvinna kan svårligen göras till man bara för att denne känner sig som man. Jag menar därför att vi nu inte bara ska förbehållslöst acceptera och ”släppa lös” allt kopplat till hbtq vare sig i samhället eller inom kyrkan.
Vi ska även fortsättningsvis hålla Bibelns ord högt, vi kan ju inte bara klippa bort exempelvis orden i Paulus brev om samkönad sexualitet. Jag har inte kunskapen att avgöra om exempelvis Per-Olofs bibeltolkning är bättre eller sämre än någon annans. Men som exempelvis Nicklas Piensoho visat går det att läsa och tolka detta på mer än ett sätt. Jag har dock respekt för den som menar att dessa ord inte går att praktisera på annat sätt än att all form av homosexuella handlingar är synd.
Med detta sagt menar jag att vi ändå behöver se hela bilden och vad ett ensidigt och kategoriskt förhållningssätt leder till. Motståndet mot kvinnligt ledarskap inom kyrkan har man genom åren också motiverat med ett antal bibelord. Men här har vi låtit verkligheten korrigera. Säkert har man även då, likt tanken om det ”sluttande planet”, argumenterat för att om vi ger efter för detta så kommer det gå illa. Men jag har svårt att se den verkliga faran i att vårt förhållningssätt i denna fråga förändras, så länge vi fortsätter ta Bibeln på allvar, fortsätter brottas med ordet och dess tillämpning i verkligheten. Jag citerar här Sebastian Stakset: ”En del av teologerna verkar tro att om inte de försvarar Gud och Bibeln när det gäller hbtq, då kommer hela landet gå under. Kom igen mannen, evangeliet har överlevt i tusentals år utan dig.” (Intervju i Dagen 22/12 -22)
Det skall sägas att Stakset i samma intervju bekänner sig till en klassisk syn på äktenskapet mellan man och kvinna. Jag instämmer också i att äktenskapet i sin själva definition är förbehållet man och kvinna. Jag ser ingen orsak att riva upp detta.
Att vi tror på och predikar äktenskapet måste däremot inte innebära att församlingen behöver stänga ute dem som inte passar in i bilden. När Jesus refererar till instiftadet av äktenskapet i Matt 19 om att en man skall ”lämna sin far och sin mor…” ser han uppenbarligen behovet att för lärljungarna påminna om det finns de som inte kan eller vill gifta sig (v 12).
Jag har ofta inom mitt sammanhang hört att om vi skulle öppna upp för homosexuella så tappar vi den teologiska kompassen. Men hör vår eventuella öppenhet mot homosexuella verkligen en av de mest grundläggande teologiska frågorna? Det har jag svårt att se. Läser vi Bibeln så ser inser vi att människor i Bibeln och dess historia liksom idag påverkas av den kulturella miljön när det gäller familj och samlevnad. Det är tveksamt att familjebildning och äktenskapets utformning hör till de mest grundläggande ärendet och budskapet i Bibeln. Det handlar väl mer om bibelbruk och hur vi förhåller oss till människors liv. Vi behöver noga avväga om hur vårt förhållningssätt, våra bibeltolkningar idag och på sikt framöver kommer att göra med människors liv.
Ett rimligt sätt att se på Bibelns ord är att ramar, regler och principer finns där av ett syfte och en orsak: Gud vet vad som är bäst för oss människor och Han vill genom ordet vägleda oss i hur vi skall leva våra liv. Han vill inte att vi skall leva så att vi ”missar med målet”, d.v.s. syndar. En återkommande fråga idag är exempelvis hur vi skall förhålla oss kring pornografi. Här förstår vi att det är av en orsak som Jesus i Bibeln säger att den som ser med begär på en kvinna redan har begått äktenskapsbrott och syndar därmed. Att låta våra ögon se på saker enbart i syftet att tillfredsställa vårt sexuella begär leder oss fel och kommer i förlängningen skada oss själva, våra tankar och i värsta fall andra runtomkring oss om vi låter begäret ta över. Gud varnar oss alltså för sexuell omoral. En rimlig orsak är att det leder fel och skadar oss själva och andra. Därmed är det också något som Gud ser som synd.
Men de bibelord som talar om samkönat sex kan vi ju inte bortse ifrån? Nej, men jag anser att vi måste ställa oss frågan om orsaken till varför de finns där. Att hänge sig åt sexuell lössläppthet, även av homosexuell art, går inte att försvara utifrån Ordet och kristen tro. Det skadar också mig själv och andra. Men jag landar i att vi inte utifrån summan av Guds Ord skall använda dessa bibelord som en måttstock för vilka som passar in i Guds familj, församlingen. Det som vi uppfattar som deras ”livsval” skulle vi kanske förstå mer av om vi var i deras skor. Vilka andra alternativ har de egentligen? Kan vi verkligen hävda att om de bejakar sin homosexuella läggning så kommer det skada dem själva eller någon annan?
Vi glömmer så lätt vem som är den dömande instansen. Att församlingen är en helgande gemenskap innebär inte att Gud har delegerat dömandet till oss. Det får han själv ta hand om. När vi blir blir så upptagna av vårt sammanhangs renlärighet inom denna fråga att vi börjar sätta etiketter så som ”obiblisk” på människor som vi förut såg som syskon så är det bara tragiskt. Frukten av detta ser vi idag i form av splittring av församlingsgemenskaper och vänskapsrelationer. Se bara det pris som Eurells får betala för att de har en avvikande åsikt.
Vi är kallade som kyrka att frimodigt predika evangelium och låta Guds kraft och kärlek finnas och verka i församlingen. Det kommer att dra människor till oss. Sebastian Stakset, som jag tidigare nämnt, har ett fokus som vi behöver, där slagna, avvikande och utsatta människor (inklusive homosexuella) ändå känner att de platsar och får komma och möta Jesus. Sebastian och hans evangelistiska kampanjer är ivrigt påhejade och uppskattade i mitt sammanhang. Med hans plattform kunde han därför uttrycka sympati och förståelse för Per-Olov Eurell utan att själv få etiketten ”obiblisk” eller liknande från mitt sammanhang. Men jag är ganska säker på att om folk skulle höra mig säga samma sak som honom så kommer de att förfäras.
Har vi församlingens kallelse och uppdrag att predika evangelium främst så tror jag mycket av knutarna kring detta kommer lösa sig. Eller ska församlingen vara en andlig elit där där vi i vår iver att vara renläriga tycker det är värt splittring och att människor blir efter på vägen eller stöts bort för att vi även i fortsättningen ska kunna bevara vår svartvita tolkning? Jag anser att vi behöver be om Guds hjälp i detta och att han får bevara våra hjärtan, och se att vi alla vill församlingen väl. Att någon tycker annorlunda och har andra upplevelser och erfarenheter är inte ett hot utan kan istället berika och starta nödvändiga samtal. Jag vet att vissa önskar att Eurells berättelser bör bannlysas i våra sammanhang men tror jag att de behövs. Vi behöver bredda vårt perspektiv och fråga om vi kanske bär på fördomar. Guds Ord står fast. Men ibland rämnar våra svartvita föreställningar, även om vi tror att det handlar om saker som tänker att kyrkan stått för ”i alla tider”.
Så tillbaka till där jag inledde: Vad skulle jag göra om det var min son eller dotter som ”kom ut”? Skulle jag göra klart för dem att en bejakande hållning innebär att de lever i strid med Guds ord och Hans vilja? Att församlingen inte längre på samma sätt kommer vara en plats för dem? Jag tror inte jag skulle klara det. Rimligen kan jag då inte kräva det av någon annan förälder eller närstående heller.
Hej igen!
Tack för det du delar!
Det är ju stora frågor det här, och våra olika bakgrunder spelar också in.
Vill även ta fasta på det du skriver om att ärligt formulera dina egna tankar, och att detta nog är viktigare än att vinna en debatt.
Köper det, och gläds åt din ärlighet!
Om jag väldigt kort får kommentera i alla fall delar av det du skriver skulle jag vilja säga detta:
• Varje människa måste själv få fatta de avgörande besluten gällande det egna livet. Detta inkluderar frågan om man vill gifta sig/leva i en sexuell relation eller inte.
• Den kristna församlingen har i grunden att förvalta sin förståelse av Bibeln, och kan inte förväntas ändra denna syn för att vissa personer (medlemmar eller inte) gör val som strider mot denna förståelse.
• Personligen tycker jag att det är viktigt att man ska kunna vara delaktig i gemenskapen även om man på vissa punkter väljer en annan väg. Men det är inte självklart att man i detta läge kan vara medlem. Ännu mindre självklart är det att man kan vara ledare. Däremot håller jag med dig om att det är olyckligt om man inte kan sätta ord på sina egna tankar och känslor. I grunden handlar ju detta om vilken församlingskultur man gemensamt har skapat. Men det handlar också om HUR man delar sina tankar och känslor. Om man – likt Eurells – gör det med en förväntan att mina egna upplevelser måste få alla andra runtomkring mig att ändra teologi, anser jag att man går långt över gränsen. Kyrkans identitet ligger trots allt i att den förvaltar och böjer sig under Bibelns undervisning.
• Den stora skillnaden mellan synen på samkönade sexuella relationer och synen på kvinnligt ledarskap är att i den förra är bibelmaterialet konsekvent avvisande, medan det i den senare är ambivalent – och många (inklusive mig själv) skulle säga att det tippar över mot en bejakande hållning.
• När det gäller vilken ”skada” som en bejakande hållning av samkönade sexuella relationer kan leda till så är det ju en fråga som måste besvaras på olika nivåer. I den enskildes liv kan det naturligtvis variera vad det innebär att på detta sätt leva ut (eller inte) sin sexualitet. Men på ett mer övergripande plan är ju det sluttande planet ett av flera uppenbara problem (t o m Per-Olof Eurell öppnar för ett nytt synsätt på både trans och queer i sin bok). För mig handlar det också om de signaler som sänds till den yngre generationen när normkritiken blir den nya normen. Min övertygelse är att detta flytande landskap skadar mer än det är till hjälp.
Jag tror sålunda att detta verkligen är en fråga där man med rätta kan tala om ett ”svärd”. Men det handlar ju då inte om att vara empatilös mot hbtq-personer, utan om att värna kyrkans hållning i synen på äktenskap och sexualitet. Jag står därmed med dig i din kritik av fördomar och generaliseringar, men väljer ändå att hålla fast vid en traditionell förståelse av Bibelns vägledning i dessa frågor. Dock inte lättvindigt – utan efter att ingående ha studerat vad de olika sidornas teologer och förespråkare har att säga.
Tack Olof.
Värdefullt för mig att ha detta samtal.
Vi landar i lite olika slutsatser men att ändå kunna mötas på ett respektfullt sätt är liksom grunden för att denna fråga skall leda till splittring i våra gemenskaper. Som jag försökte beskriva så ska vi ju inte köpa allt det hbtq-rörelsen propagerar för. Däremot ska vi akta oss från att ”klumpa ihop” människor på ett sätt som bara leder till förakt och att vi slutar lyssna och tappar förmågan att leva oss in i en annan människas situation.
Var välsignad. Vi får be att Gud har sin hand över detta och att vi inte tappar fokuset på församlingens viktiga uppdrag i denna tid!
Mvh Christoffer
Amen!
Jag är helt med i ditt resonemang, Olof. Jag fick låna boken av en av alla dessa frikyrkopastorer som fått den tillsänd. Det som upprörde mig, nej, förargade mig mest var P-O Eurells Bibeltolkningar. Det blir ju som att man låter människan få tolka Bibeln, istället för att Bibeln får tolka människan. Jag hängde med till kapitel 5 sid 47. Detta är i sanning liberalteologi eller ersättningsteologi. Däremot har jag en empatisk hållning gentemot HBTQ-folket. Precis som det ligger i mitt DNA som kristen på individnivå att stå upp och försvara de svaga.
Helt enig!