Det var många som höjde på ögonbrynen när bokförlaget Libris gav till känna att de skulle ge ut en antologi om homosexualitet och samkönade relationer. Inte för att temat i sig skulle vara svårt att motivera, utan för att förlaget väljer en linje som i väsentlig grad skiljer sig från tre av Libris ägarsamfund. Det är också en linje som går på tvärs med budskapet i den antologi som förlaget gav ut 2001, som hette Den hemlösa sexualiteten och som innehöll artiklar av ett antal etablerade teologer och själavårdare från såväl Sverige som USA.
Det första man kan konstatera är alltså att det har runnit mycket vatten under broarna på Libris sedan 2001. Säkert återspeglar detta också utvecklingen i delar av frikyrkan. Nu har man därför samlat ett antal röster från Equmeniakyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Pingst FFS för att sätta ord på vad denna nyorientering kan tänkas handla om. Resultatet har blivit boken Välkomna varandra!, och det uttalade syftet är att ”inbjuda troende kristna och församlingar till att omförhandla sin syn på samkönade relationer i en mer bejakande riktning”.
Antologin består av fjorton olika texter. Ideologiskt och teologiskt ”tyngre” texter varvas med personliga berättelser. Etablerade författare samsas med debutanter. Därmed är också sagt att texterna är av olika karaktär. I förordet sägs att alla författare inte ”delar varandras syn i varje detalj”. Några saker tycks dock vara gemensamma:
Det första är att man bejakar samkönade relationer inom kyrkans värld, och att samkönat sex inte är att betrakta som synd. Detta innebär också att de traditionella tolkningarna av Bibelns texter på temat tolkas om – om än på lite olika sätt.
Det andra är att alternativen är genomgående svartvita: antingen bejakar man homosexualitet fullt ut, eller så utestänger man homosexuella från församlingen. Någon mellanväg kan det inte vara tal om, eftersom sexuell avhållsamhet för det stora flertalet betraktas som otänkbart.
Det tredje är att teologin visserligen betraktas som förhandlingsbar, men att känslan och den personliga berättelsen generellt förs fram som ”sanning”. Om någon har upplevt något på ett visst sätt är det så – punkt.
Som bibellärare och teolog märker jag också att jag ofta saknar den mer handfasta brottningen med bibelordet. På de första hundra sidorna är det max en handfull bibelord som citeras. Ett exempel kan vara att flera författare kritiserar den praxis som gör gällande att en person som lever ut sin homosexualitet visserligen kan vara medlem, men inte fungera som ledare i en lokal församling – men ingen relaterar denna fråga till Bibelns egna ord om de troendes helgelse eller pastoralbrevens undervisning om ledarskapets livsföring. I stället får man intrycket att de som tillämpar nämnda praxis bara är kärlekslösa och ”ovälkomnande”. Patrik Hagman och Emma Audas går så långt som till att säga att ”kyrkans kallelse är inte att hata synden”, att det i församlingen är vår ”syndighet … som vi möts i” och att församlingens öppenhet för samkönade par därför är ”livsviktigt för kyrkans väsen”.
Om man ser till de mer teologiska artiklarna skiljer sig sättet att nalkas Bibelns texter på flera punkter från klassisk kristen teologi. Mest slående är kanske att man helt förkastar talet om skapelseordningar. Niklas Öjebrandt, som skriver det mest ambitiösa bibelteologiska kapitlet, går inte ens in på skapelseberättelsen – som ju både Jesus och Paulus tar sitt avstamp i när de undervisar om sexualitet. I stället utgår han från berättelsen om Sodom och Gomorra, som knappast någon evangelikal teolog skulle sätta i centrum av frågan. André Jakobsson, å sin sida, gör verkligen en utläggning av skapelsetexterna. Men då främst genom att problematisera talet om könskomplementaritet, och helt utan att beröra Guds bud till mannen och kvinnan: ”Var fruktsamma och föröka er” (1 Mos 1:28).
När det gäller Paulus ord i Romarbrevet tolkar Öjebrandt orden om samkönat sex som en hänvisning till kejsarens hov, och ingenting annat. Därmed menar han att texten inte kan ha så mycket att säga om situationen i Sverige i dag. De flesta exegeter skulle snarare hävda att syftet med Romarbrevet 1, såväl som kapitel 2–3, är att visa på hela mänsklighetens synd – inte bara det som försiggick vid kejsarens hov under det första århundradet.
Med detta sagt finns det en hel del i Välkomna varandra! som kristna av alla schatteringar har skäl att lyssna till. De personliga berättelserna berör, och sätter ord på erfarenheter som varje församling behöver ta i beaktande. Även den internationella utblicken, med fokus på homosexuellas situation i Afrika, är omskakande.
För egen del hade jag dock önskat att författarna hade satt in homosexualiteten i sitt större bibelteologiska sammanhang. Jag hade önskat att man inte rakt av hade köpt vår tids syn på sexuell läggning som människans mest grundläggande identitetsmarkör, och jag hade önskat en reflektion kring hur attackerna på heteronormen har banat väg för vår tids queertänkande. Jag delar också många av Daniel Alms synpunkter i Dagen den 1/11, inte minst om den obefintliga reflektionen kring celibat och/eller avhållsamhet som ett både självklart och viktigt alternativ – inte bara för homosexuella, utan för många heterosexuella.
Elisabeth Sandlund skriver på ledarplats i Dagen den 26/10 att ”en samlingsvolym där kloka personer resonerar om framkomliga vägar och fallgropar skulle pryda sin plats i varje pastors bokhylla”. Om Välkomna varandra! skriver hon att den i stället riskerar att ”fördjupa klyftorna”. Jag håller med. Mitt i allt tal om kärlek och acceptans finns här en mycket ultimativ underton: Vi som faktiskt tror att man kan skilja på sak och person, vi som inte sätter likhetstecken mellan läggning och handling, vi som tror att församlingen är något mer än människor som möts ”i sin syndighet” … framställs trots allt som mer eller mindre okunniga om Bibelns kärleksbudskap.
Det är inte den bästa grunden för en fortsatt dialog. Trots detta hoppas jag att en sådan ska få komma till stånd!
Läs på dagen.se