Ett vanligt påstående i vår tid är att ”allt bara handlar om tolkningar”. Grunden för detta är i många fall ett postmodernt tänkande, där man betonar att alla människor nalkas verkligheten ur sitt eget perspektiv. Oavsett om det handlar om en text eller en historisk situation är det omöjligt att vara helt och hållet objektiv, och konsekvensen blir att allt i själva verket är relativt – att allt bara är en fråga om tolkningar.

Men är det verkligen så enkelt? Det vore förstås dumdristigt att hävda att någon enda av oss skulle vara helt och hållet objektiv i vår analys av verkligheten. Vi har alla någonting att lära – både av dem vi sympatiserar med och dem vi inte håller med. Men att därifrån dra slutsatsen att ”allt bara handlar om tolkningar” (underförstått: att alla tolkningar är lika bra eller dåliga) är ändå att gå på tok för långt.

För en kristen blir förstås frågan särskilt brännande när vi kommer till Guds ord. Finns det bra och dåliga tolkningar av Bibeln, och vilka kriterier ska vi i så fall använda för att bedöma vad som är vad? I dagarna har frågan ställts på sin spets genom förlaget Libris antologi Välkomna varandra! Är det verkligen så, som Björn Cedersjö skriver i sitt kapitel, att synen på samkönade relationer inte är ”en fråga om trohet till Bibeln” utan bara ”en fråga om tolkning av Bibeln”?

Oavsett hur vi besvarar frågan är det uppenbart att antologins författare jobbar med bibeltexten på ett annorlunda sätt än flertalet evangelikala teologer. Mest påfallande är den ofta mycket svaga kopplingen till bibelordet. Flera resonemang förs utan någon som helst koppling till Nya testamentets undervisning i frågan. Ett exempel kan vara kritiken av den frikyrkliga praxisen att en person som lever i strid med Bibelns värderingar möjligen kan vara medlem, men inte fungera som ledare, i den lokala församlingen. Ingenstans relateras denna fråga till Bibelns ord om de troendes helgelse eller pastoralbrevens undervisning om ledarskapets livsföring. Den bara avfärdas som kärlekslös.

Flera av kapitlen innehåller också påfallande selektiva läsningar av de bibliska texterna. Några exempel:

  • EFK:aren Niclas Öjebrant, som skriver det teologiskt tyngsta kapitlet, väljer att inte knyta an vare sig till skapelseberättelsen eller till Jesu ord om äktenskapet – alltså de texter som betytt överlägset mest för att formulera kristendomens syn på sex och äktenskap.
  • I sin genomgång av Romarbrevet 1 driver Öjebrandt den udda tesen att de beteenden som Paulus beskriver bara ska förknippas med det kejserliga hovet, och att de därför inte har något att säga om situationen i Sverige i dag. Men han försöker inte ens förklara varför Paulus i kapitel 2:1 hänvisar tillbaka till just denna skildring (om kejsaren!?) med orden: ”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer … eftersom du … handlar på samma sätt.” Eller varför slutsatsen vid resonemangets slut blir: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom 3:23).
  • Pingstpastorn André Jacobsson sticker ut genom att verkligen knyta an till just skapelseberättelsen. Men han gör det främst för att problematisera tanken på en skapelseordning, där mannen och kvinnan kompletterar varandra i äktenskapet. Samtidigt glömmer han (?) att citera det bud om fruktsamhet (1 Mos 1:28) som ligger till grund inte minst för denna tanke.
  • Senare i samma kapitel utlägger Jacobsson berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan, men lyckas med konststycket att helt förbigå de avslutande orden med tystnad: ”Gå, och synda nu inte mer!”

Personligen menar jag att det här sättet att bedriva teologi är djupt problematiskt, eftersom det bygger på att bibeltexten inte får tala till punkt. Innan vi kan värdera de olika tolkningarna måste vi ju ändå låta originaltexterna tala, och även försöka förstå dem utifrån sitt ursprungliga sammanhang.

Innan detta minimikrav är uppfyllt blir det oärligt att hävda att vi bara ägnar oss åt olika, men likvärdiga, tolkningar.

Läs på varldenidag.se