Föregående års sista ledartext hade rubriken ”Hedra sanningen i en tid av falska nyheter”. Den utgick från Donald Trumps tal om ”fake news”, och avslutades med en bön om att 2019 skulle bli ett år då saklighet, vederhäftighet och god argumentation skulle värnas i såväl kyrkans som politikens värld.
För Guds folk borde detta vara en självklar bön att stämma in i, oavsett nationalitet. Samtidigt är det allt annat än lätt att navigera i medielandskapet. Donald Trump må vara vårdslös med sina formuleringar, men att det finns problem med de etablerade mediernas nyhetsbevakning är ändå väl belagt. I någon mån kan det nog sägas om alla nationers medieflöde.
Men låt oss för enkelhets skull hålla oss till Sverige. Och vi kan ju börja med journalistkåren. Vi har tidigare på denna sida presenterat forskaren Kent Asps undersökning från 2012 av partisympatierna hos SVT:s journalister; det visade sig att hela 83 procent sympatiserade med S, V eller MP.
Frågan som infinner sig är förstås vilka konsekvenser denna slagsida kan tänkas få i praktiken. Att det hör till grundläggande journalist-etik att inte kampanja för sina favoritpolitiker säger sig visserligen självt. Samtidigt har en medieprofil som Janne Josefsson vittnat om hur han på SVT:s Uppdrag granskning blev ifrågasatt när han ville rikta strålkastarljuset mot Vänsterpartiets mörka historia. Kommentaren från redaktionen var: ”Varför ska du granska vårt parti?”
Betydligt mer subtilt, men antagligen lika allvarligt i längden, är det som har med journalisternas världsbild att göra. Förutom vilka ämnen som blir föremål för granskning, kan detta påverka sådant som vilka analyser som görs och vilka frågor som ställs – eller inte ställs. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendal, gav nyligen ett antal exempel på detta.
Ett av dem handlade om den politiske kommentatorn Mats Knutsson, som kommenterade inkomstskattesänkningarna i den nu gällande M/KD-budgeten med orden: ”De kommer att ligga fast i alla fall till år 2020 och äta utrymme från varje regering som vill in och genomföra reformer, det lägger de här skattesänkningarna då beslag på, vilket gör att en ny statsminister kommer ändå att vara bunden av denna budget, i ganska stor omfattning.”
Vad många tittare kanske inte tänkte på var att detta är en långt ifrån neutral beskrivning av läget. Det finns nämligen gott om ekonomer som hävdar att skattesänkningarna i själva verket kan öka statens intäkter. Men de befinner sig ju – rätt gissat – till höger om S, V och MP på den politiska skalan.
Det andra exemplet från Tove Lifvendal kom från 2017 års Almedalsvecka. Närmare bestämt ”hur uppenbart olika förväntningar den programledare som påannonserade talarna hade. I somliga fall gavs lyssnaren känslan av folkfest, medan andra tydligt betraktades som något i förruttnelsestadiet som katten släpat in på hallmattan. Att visa sina känslor på det sättet är oprofessionellt.”
Exemplen kan förstås mångfaldigas. Och då har vi inte ens berört frågan om vilka saker som över huvud taget inte uppmärksammas i några större medier. Inte minst som kristna har vi ju gedigen erfarenhet av detta. Som det ibland påpekas: Det är betydligt fler som bevistar en gudstjänst än ett sportevenemang på söndagarna – men det märks knappast i lokaltidningen.
Och då har vi inte ens nämnt abortfrågan, Mellanösternkonflikten, Pridefestivalen eller Sverigedemokraterna, som alla får en minst sagt vinklad presentation i våra riksmedier. Sant är dock att mediernas oförmåga både att förutsäga och att förklara sådana dramatiska politiska skeenden som Brexit och valet av Donald Trump har skakat om de traditionella nyhetsredaktionerna.
Framväxten av alternativa medier har därtill inneburit en blåslampa på de etablerade medierna att ta ett bredare grepp i sin bevakning.
Här har dessutom en tidning som Världen idag en viktig uppgift. I denna tidning ska du i alla fall få läsa om sådant som är relevant både för vårt samhälle och för den kristna kyrkan, men som du sällan eller aldrig kommer att få kännedom om genom Expressen och Aftonbladet.
Läs på varldenidag.se