Vi befinner oss mitt inne i stilla veckan. Kristna över hela vår jord kommer de närmaste dagarna att vara samlade till gudstjänst, och vi kommer att påminnas om Jesu lidande, död och uppståndelse för vår skull.
Ingen annan högtid kan mäta sig med påsken i betydelse. Den är höjdpunkten på det kristna kyrkoåret, och den sätter strålkastarljuset på några av de viktigaste händelser som den här världen har skådat. Om det inte vore för påsken, skulle det inte finnas någon kristen kyrka. Om det inte vore för påsken, skulle vår längtan efter sann och djup gudsgemenskap vara en ouppnåelig dröm.
Men varför är det egentligen så? Varför sätter kyrkan en sådan tillit till en serie händelser som innehåller så många orimligheter? För sanningen är ju den att det passionsdrama som vi den här veckan kommer att stanna upp inför är genomsyrat av svårsmälta inslag: ställföreträdande lidande, försonande död, uppståndelse från de döda …
Det här var något som redan de första kristna brottades med. Paulus skriver i en berömd bibeltext att ”vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Men han lägger också till att ”för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet”.
På vilket sätt kan Jesu död och uppståndelse beskrivas som ”Guds kraft och vishet”? I fråga om uppståndelsen är kanske svaret uppenbart: Genom att uppväcka Jesus från de döda gjorde Gud klart att dödens makt över den här världen är bruten. Uppståndelsen var därmed en bekräftelse av vad som hade skett redan under långfredagen. Den var Guds ”kvitto” på att Jesu död hade haft avsedd effekt.
Så – vad var det egentligen som hände på korset? Varför behövde Jesus dö? På den frågan finns det många olika svar, och det finns inga skäl att spela ut dem mot varandra. Jesu död är både ”kraft” och ”vishet” i det att den gav en lösning på de problem som i och med synden har kommit in i den här världen: Människans främlingskap för Gud. Guds främlingskap för människan. Dödens och djävulens makt över skapelsen. Splittringen av mänskligheten i fraktioner, beroende på sådant som kön, etnicitet och social status.
I hjärtat av allt detta finner vi Gamla och Nya testamentets beskrivningar av Jesu död som en offerdöd. Eller som det också kan uttryckas: Jesu död blev till ”försoning” för oss människor. Därmed ska vi akta oss för att reducera långfredagens händelser till något enbart symboliskt. Jesu död skakade om i den andliga världen på riktigt. Korset ändrade spelplanen för gott.
Till de utmanande sidorna i det här budskapet hör att försoningen är en kraft i två diametralt olika riktningar. Enligt Bibeln berör den nämligen både djävulen och Gud. Det viktigaste vapen som den Onde är i besittning av – möjligheten att anklaga oss för vår synd – vreds i och med Jesu försoningsdöd honom ur händerna. Men på korset talar också Bibeln om att Guds vrede över synden fick sitt rättmätiga utlopp. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv”, skriver Paulus. Och i ett annat sammanhang: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe.”
Som hela världens domare vore det i längden omöjligt för Gud att visa överseende med synden. Även den synd som bor i ditt och mitt hjärta behöver därför tas om hand. Den behöver dömas – och den behöver sonas. Just detta är vad som skedde i och med den första påsken. ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten”, skriver Petrus. ”Genom hans sår är ni helade.”
Kan det vara värt ett halleluja?
