Sedan en tid tillbaka har det för varje svenskt företag eller organisation med självaktning varit viktigt att formulera en värdegrund. Dylika dokument kan se olika ut (det är därför som alla behöver anta sitt eget) men de flesta har det gemensamt att de ska uttrycka något av organisationens ”etos” – dess grundläggande etiska värderingar.

Normalt präglas förstås detta arbete av de bästa intentioner. Men i takt med att konsultarvodena har ökat, samtidigt som implementeringen av dokumenten har haft tendensen att halta, har debatten om deras värde tagit fart. Organisations- och ledningsforskaren Mats Alvesson talar sålunda om värdegrundsarbetet som ett slöseri både med tid och med pengar, och Dagens Samhälle ställer sig frågan om inte värdegrundsdokumenten kan liknas vid en uppsättning ”floskelparader”.

För oss som tillhör den kristna kyrkan kan det finnas anledning att lägga ännu en dimension till detta. I talet om den gemensamma värdegrunden finns det nämligen också ett inslag av likriktning – och granne med likriktningen bor (åsikts)förtrycket. Som den statligt tillsatta, men numera nedlagda, Värdegrundsdelegationen formulerar det hela:

”I grund och botten bygger konceptet [värdegrund] på att tydligt markera vilka värderingar som är önskvärda inom organisationen, även om detta kan låta inskränkande och begränsande så innebär det i praktiken ett mer öppet landskap för den som i många andra sammanhang upplever diskriminerande behandling.”

Varje form av värdegrund, säger alltså Värdegrundsdelegationen, bär i sig själv med sig någon form av ”inskränkning” eller ”begränsning”. Och den fråga som uppstår är förstås i vilken riktning som dessa gränser ska dras. Tyvärr visar erfarenheten att de allt oftare leder till problem för den kristna församlingen.

Ett av de mest omskrivna exemplen på detta kommer från Falu kommun, där man våren 2019 valde att inte förlänga kontraktet – och även i övrigt avråda från samarbete – med en av Dalarnas största frikyrkor. Detta för att församlingen står för en klassisk kristen syn på äktenskapet, vilket enligt kommunstyrelsens ordförande stod ”i motsatsförhållande till den värdegrund som kommunen har”.

På andra håll har man i stället gjort ett alexanderhugg och stämplat all religiös verksamhet som icke önskvärd. Det regionägda bostadsbolaget Gotlandshem har till exempel fattat beslutet att man i framtiden inte kommer att hyra ut lokaler vare sig till politiska eller religiösa organisationer. Detta för att man ska vara ”politiskt och religiöst neutrala”. Frågan är bara hur ”neutralt” detta tilltag uppfattas av den församling som i framtiden vill hyra lokaler av regionen för – säg – sitt diakonala arbete?

Ja, faktum är att det finns mängder av tänkbara invändningar mot utvecklingen som både Falu kommun och Region Gotland är exempel på. Ett av de mest uppenbara är juridiskt. Det är helt enkelt orimligt att kommunalt antagna värdegrunder ska trumfa över vår nationella lagstiftning. Båda dessa exempel borde därmed ligga i gränstrakterna för brott mot diskrimineringslagen.

En av de viktigaste slutsatserna av den här skildrade utvecklingen är också att vi behöver en auktoriserad uttolkning av begreppet ”alla människors lika värde”. När Falu kommun menar att man är mot detta om man håller fast vid en klassiskt kristen äktenskapssyn, uppstår ju frågan: Enligt vilken definition?

För kommunstyrelsens ordförande är svaret: utifrån kommunens värdegrund. Men därmed har man i praktiken tillmätt ett kommunalt antaget dokument ett större värde än de internationella konventionerna på området. Dessa säger nämligen ingenting om att man för att kvala in i värderingen ”alla människors lika värde” behöver överge den kristna teologin i fråga om äktenskap och sexualitet!

Samtalet om dessa frågor torde pågå länge än. Sannolikt har vi också en och annan juridisk process att vänta. Helt klart rör vi här vid en potentiell ödesfråga i relationen mellan väckelserörelsen och våra svenska myndigheter.

Läs på varldenidag.se