I en bönesamling jag nyligen deltog i kom ett profetord om att Herren skickar sina ”besiktningsmän” för att kolla läget i Kristi kropp. Lite som en bilbesiktning, där en verkstadsarbetare lyfter upp bilen, tittar på underredet och knackar på de olika delarna.

Allt ska naturligtvis prövas, men bilden i sig borde inte vara något att förvånas över. Samma sak sker ju redan i Uppenbarelsebokens sändebrev, där församlingarna i Mindre Asien utsätts för en motsvarande granskning. Som Jesus säger till de troende i Thyatira: ”jag är den som rannsakar hjärtan och njurar” (Upp 2:23). Sådan är Herren i hela Guds ord – och i hela historien.

Vad Jesu besiktningsmän kan tänkas finna när de granskar våra liv varierar förstås från sammanhang till sammanhang. Och lyckligtvis får vi alltid vila i att domen är Herrens – inte vår. Men i väntan på den yttersta dagen har vi ändå fått en kallelse att öva oss i andlig urskillning. Låt mig därför föreslå fyra frågor att bära med oss i vår självreflektion kring året som ligger bakom oss.

  • Känner vi igen Jesu röst?

Guds tilltal kan komma till oss på många olika sätt. Men ingenstans möter det oss så tydligt och så ovedersägligt som i Guds skrivna ord. Umgås vi så mycket med Gamla och Nya testamentets skrifter att vi känner igen vad som är Jesu röst i bruset av alla andra röster? Bara den som på djupet har lärt känna den helige Guden kan få den precision som detta prövande kräver i en ideologiskt förvirrad tid.

  • Känner vi igen fiendens röst?

Även den onde kommunicerar med oss människor, och sedan syndafallets dagar vet vi att han särskilt skjuter in sig på två områden. För det första ett ifrågasättande av Guds ord och sanning (1 Mos 3:1). För det andra en vädjan till vårt högmod och vår självförgudning (1 Mos 3:5). Ser vi den andliga dimensionen i vår tids förföriska tal om att var och en kan definiera sig själv – oavsett vad våra kroppar säger om vår identitet – och att varje människa äger sin egen sanning?

  • Kan vi skilja mellan centralt och perifert?

Det som på ytan kan verka viktigt, är inte alltid det mest avgörande i Guds ögon. Och det som på ytan kan verka obetydligt kan på sikt ha potential att slita sönder en hel gemenskap. Vem trodde för 20 år sedan att ”obetydlig” justering av äktenskapsbegreppet skulle bana väg för radikala ideologier som trans och queer? Och vem trodde att en ”generösare” hållning i fråga om Jesu frälsargärning skulle innebära att det plötsligt blev irrelevant att predika evangelium för de onådda folken? (Ingen vill ju sätta liv och hälsa på spel om man ”vet” att alla människor ändå blir frälsta till slut!)

  • Utkämpar vi de verkliga striderna?

Det finns mycket i den här världen att engagera sig i och uppröras över. Det finns mycket som kan ta vår tid och vår kapacitet i anspråk. Men springer vi efter de bollar som är avgörande för kyrkans identitet? Som är avgörande för vår andliga hälsa och för att vi även på sikt ska ha något unikt att erbjuda? Det finns ett talesätt som säger att man kan vinna ett slag utan att fördenskull vinna kriget. Frågan för oss som individer och församlingar i ett av världens mest sekulariserade länder borde därför vara: Utkämpar vi de verkliga striderna, eller ägnar vi oss åt sådant som förvisso kostar på i fråga om tid och energi, men som ändå inte gör vare sig till eller från för vår identitet som kristen kyrka?

Behovet av andlig urskillning har kanske aldrig varit större än i vår tid. Vi är alla indragna i en virvelvind av individualism, relativism, materialism och politiskt turbulens. Låt oss därför blicka tillbaka på det gångna året med Jesu egna ord i bakhuvudet: ”Jag råder dig att köpa guld av mig som är renat i eld så att du blir rik … och salva att smörja dina ögon med så att du kan se” (Upp 3:18).

Läs på varldenidag.se