Äldre tiders väckelserörelse har kritiserats för sin förmenta moralpanik. Det tidiga 1900-talets avståndstagande från filmskapare, författare och andra kulturarbetare – för att inte tala om ”dansbaneeländet” – avfärdas ofta med ett överseende leende, som ett uttryck för intolerans och för en bristande förståelse för konsten.

Att det i vissa frikyrkliga kretsar gick för långt i fråga om både syndakataloger och församlingstukt bör vi förvisso kunna vara överens om. Särskilt när man snöade in på utanverk som klädstilar och hårlängd. Men var man så fel ute i sin analys av kulturklimatet i stort?

Klart är att Sverige redan på 1950-talet hade ett rykte om sig att vara sexuellt frigjort. 1951 lanserades Arne Mattssons film Hon dansade en sommar, där man för första gången kunde beskåda nakna kvinnobröst på vita duken. Två år senare kom Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika, som bröt mot ännu ett tabu genom att skildra utomäktenskapligt tonårssex. Debatten som följde på dessa och liknande kulturhändelser ledde till ett långt reportage i Time Magazine på temat ”Sin and Sweden”. En rubrik som snart kom att integreras med den internationella Sverigebilden.

Men författarna då? Var det inte överspänt av våra troende fäder och mödrar att kritisera den svenska författareliten – och i många fall ta avstånd ifrån romanläsandet i stort?

Jo, som så ofta får vi konstatera att man här hade en tendens att slänga ut barnet med badvattnet. Lika lite som all film är dekadent, kan alla sekulära romaner beskrivas som förvärldsligande. Men precis som turerna runt Svenska Akademin för några år sedan visade på rötan i vår egen tids kulturelit, fanns det en hel del övrigt att önska i det tidiga 1900-talets författarkollektiv.

Tora Dahls dagböcker från 1930-talet visar till exempel en skrämmande bild av hur det kunde gå till när välkända författare som Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf och Jan Fridegård var på besök i parets trevåningsvilla på Lidingö. Otroheten och flickvänsbytena var återkommande, liksom den stora konsumtionen av sprit. Erik Lindegren – ännu en av villans stamgäster – var så hårdhänt i sängen att hans flickvän måste läggas in på sjukhus. Moa Martinson talar om den aktuella gruppen som besatt av sex som ständigt tjatande ”om Freud och kvinnosköten och bultande lemmar varenda gång man är där”.

Och inte var det någon moralisk resning hos de ledande politikerna, heller. Hjalmar Branting, som i flera perioder var Sveriges statsminister på 20-talet, var alkoholist och notorisk äktenskapsbrytare. Per-Albin Hansson, som på 30- och 40-talet innehade statsministerämbetet i hela 14 år, var bigamist med två olika familjer – en hemlighet som pressen hade ett ”gentlemens agreement” att inte skriva om.

Det var med andra ord inte grundlöst när man från väckelserörelsens sida förfasade sig över sin tids influencers. Och likadant var det ju på 60- och 70-talet, då Sverige befäste sin position som normöverskridande – minns Vilgot Sjömans filmer med Lena Nyman, som bland annat kom att bidra till Kristdemokraternas bildande. Under en tid fungerade Sverige som ett Mecka för allsköns porrfilmsproducenter.

Kontentan av detta? Kanske att en hel del av den tidiga väckelserörelsens kulturkritik var befogad. Men samtidigt att man ofta hade en tendens att slänga ut barnet med badvattnet. Kulturskapande i sig är något gott och bra, men kan som allting annat perverteras och göras till ett skyltfönster för en dekadent livsstil.

När det senare är fallet gör vi klokt i att inte vara naiva. Nya testamentets ord är lika klara i dag som de var när de från början nedtecknades: ”Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar. Mer än så, avslöja dem – vad sådant folk har för sig i skymundan är en skam till och med att tala om” (Ef 5:11–12). Och: ”det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta” (Fil 4:8).

Läs på varldenidag.se