En av förra årets stora snackisar på Sveriges kultur- och debattsidor var Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen. I boken skildras hur våra högskolor och universitet håller på att omstöpas genom så kallad jämställdhetsintegrering, vilken i sin tur bygger på synsättet att kön är en social konstruktion och att jämställdhet kan definieras som ”lika utfall” snarare än ”lika möjligheter”.
Genusdoktrinen är bara ett av många exempel på våra dagars debatt gällande kön, könsroller och likabehandlingsarbete, och fler lär följa. Men den sätter ord på något av det skifte som på senare tid har skett i anslutning till genusfrågorna. Särskilt är det tredje vågens feminism, med sitt ifrågasättande av det biologiska könet, som har ritat om kartan. Ingenting är längre vad det brukade vara.
Även i kyrkan påverkas vi av detta. Först och främst för att vi är en del av samhället. Men också för att frågor om manligt och kvinnligt i allmänhet och kvinnans upprättelse i synnerhet har en central ställning i många kristna rörelser. Jesus själv är det viktigaste föredömet i detta, för i hans närvaro vet vi att både män och kvinnor var välkomna och att ingen människa behandlades som bättre eller sämre än någon annan.
Samtidigt är det svårt att sätta likhetstecken mellan Nya testamentets budskap och våra dagars genusteorier. Den kvinnorörelse som fick sitt genomslag under 1800-talets andra hälft hade visserligen gott om kristna anhängare. Men med andra vågens feminism på 1960- och 70-talet, och ännu mer med tredje vågens feminism på 1990-talet och framåt, har gapet mellan världsbilderna vidgats. För oss som kristna krävs det därför ett stort mått av urskiljning när vi ska närma oss feministrörelsens tal om kön, könsroller och likabehandlingsarbete.
I min nya bok Olika och jämlika listar jag fyra konkreta ingredienser som jag ser som nödvändiga för att göra Bibelns perspektiv på dessa frågor rättvisa.
Den första av dessa är tron på den goda skapelsen. Både i andra och tredje vågens feminism möter vi i dag ett ifrågasättande av biologin som något definierande för oss som människor. Det specifikt manliga och kvinnliga tonas ned och ses ibland som något direkt problematiskt. Det typiskt manliga och kvinnliga bagatelliseras eller förnekas, och kvar blir i många fall ett androgynt ideal där skapelseberättelsens ord ”till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27) ses som ett problem snarare än en tillgång i vårt identitetsbygge.
Den andra ingrediensen är att vi som män och kvinnor är olika och jämlika. Både biologiskt och psykologiskt kompletterar vi varandra, samtidigt som överlappningarna är stora och få av oss identifierar oss med stereotyperna. Och mitt i denna spänning mellan könen, säger Bibeln, är vi helt och hållet jämlika. Som kristna får vi därför inte gå på lögnen att jämlikhet mellan könen skulle förutsätta likhet mellan könen. Gud är mångfaldens Gud, och manligt och kvinnligt ingår i den skapelsens mångfald som berikar våra relationer.
Den tredje ingrediensen i ett bibliskt perspektiv på genusfrågorna har med våra äktenskap att göra. Här är det särskilt förbundstroheten och det ömsesidiga beroendet som förtjänar ett omnämnande. I våra dagars feminism är det i mångt och mycket individen som sätts i centrum. Det är den enskilde som förverkligar sig själv, och i värsta fall uppmuntras det till ett regelrätt könskrig. Männen ska hållas kort, och ingen av parterna ska bli beroende av den andre – särskilt inte i ekonomiskt hänseende. Jag förstår att det kan finnas skäl för denna hållning, men lika självklart är det för mig att Bibelns kungsväg gällande våra relationer stavas gemenskap och beroende – inte självförverkligande och individualism.
Den fjärde och sista ingrediensen är kanske den mest utmanande av dem alla. Den handlar nämligen om korsets väg i våra relationer. Även här påminns vi om det ömsesidiga beroendet, men framför allt om det ömsesidiga underordnandet. Nya testamentets väg till harmoniska relationer mellan kvinnor och män handlar helt enkelt inte om att ständigt ”hävda sin rätt” – utan om att hedra, tjäna och älska varandra. Bara då kan vi på djupet bjuda in Jesus och hans korsmärkta kraft i våra liv.
Många av de segrar som vunnits inom ”kvinnokampen” har varit viktiga och välkomna, och även i dagens feminism finns det mycket som är värt att lyssna till. Men som kristna kan vi ändå inte ta över denna rörelses budskap rakt av. Nya testamentet pekar nämligen på en annorlunda väg, där resultatet är att både män och kvinnor tillåts blomma – med sina skillnader, och med insikten att vi är kallade att vara Guds goda gåvor till varandra.
Läs på dagen.se
Jag kommenterade här i eftermiddags men fick nåt slags felmeddelande när jag skickade. Men ibland betyder det inget utan kommentaren kommer fram i alla fall – gjorde den det i detta fall men att du modererar? I så fall ta gärna bort denna.
Hej Anna! Nej, tyvärr ser jag inte din tidigare kommentar …
Hej Olof!
Aj, katastrof, detta mästerverk till text som jag författade i eftermiddags!!!
Jag skrev ungefär något som detta men har lagt till lite nu:
Härligt, nu ser jag ett tillfälle att ge mig in i (den kristna) jämställdhetsdebatten igen! Jag känner en viss leda vid tillvaron, men vill inte tro att detta är den enda anledningen till mina kommentarer (även om jag erkänner att det kändes tomt när Sandahls blogg upphörde i dess dåvarande form.)
”Olika och jämlika” är något som alla religioner framhäver som fundamentalt, förstår jag det som, inte minst islam gör det. Ändå är det många som inte uppfattar islam som en religion som menar att kvinnor och män är jämlika alls.
”Vi är jämlika inför Gud…men har olika roller” hävdar alltså både kristendom och islam.
Vad är dess gemensamma nämnare? Att det är ”samma Gud” vill många förneka. Så vad kan det vara då? Jo, att det är män som suttit vid pennan när Guds ord ska sättas på pränt. Det är män som beskriver vilka roller männen ska ha och vilka kvinnorna ska ha. För mig förefaller det som om underlaget för ”rollerna” som man tror sig veta, är klent om man går till NT.
Nu var detta inte riktigt vad jag skrev i eftermiddags, utan betydligt mer feministiskt. Ber att få återkomma i morgon om vad jag ville i eftermiddags!
Beklagar att din kommentar försvann. Men jag vet inte riktigt vad du vill säga med detta … Jag har väl inte sagt någonting alls om några specifika roller? Bland annat av det skäl som du anger: Bibeln är tämligen förtegen/ospecifik i denna fråga! Enligt min mening är det här faktiskt ett av de områden där islam och kristen tro skiljer sig allra mest åt. Och ja – jag anser att Herren och Allah är två tämligen olika gudar. 🙂 Kommenterar just den saken här: https://olofedsinger.se/samme-gud-i-kristendom-och-islam/
Det jag ville var snarare att i min tur ifrågasätta varför det är viktigt att belysa skillnaderna mellan könen. Nu har du rätt i att du inte tog upp begreppet ”olika roller” men det brukar alltid komma i kölvattnet när religioners företrädare talar om ”skillnaden mellan män och kvinnor”.
I det mer eller mindre dolda budskapet finns alltid detta: ”Vi är olika och väljer olika och därför ska ni kvinnor inte klaga över att ni blir fattigpensionärer eftersom ni väljer omsorgsyrken som kostar staten pengar (och därmed är låglöneyrken) medan män väljer yrken som ger högre lön och drar in pengar till staten.”
Nu har jag ingen anledning att tro att detta är din agenda men jag menar att konstaterandet av ”olikheterna” ofta landar just där, att ”kvinnor ska vara nöjda som det är eftersom det är Guds/naturens ordning.”
Nästan alltid ska det argumenteras mot ”könet som social konstruktion” – samtidigt som jag uppfattar det som att det är en ytterst liten klick extremfeminister som hävdar att könet ENBART är en social konstruktion. (Samt kanske en och annan småbarnsförälder, innan de upptäcker att flickan i alla fall väljer dockan framför modelljärnvägen i många fall, trots deras goda könsneutrala intentioner.)
Så mitt ärende kan sammanfattas med att ifrågasätta varför det är viktigt att belysa könens olikheter och vad man väntar sig att det ska leda till.
Det enkla svaret på detta är väl att det inte alls bara är ”en ytterst liten klick extremfeminister” som ifrågasätter polariteten mellan manligt och kvinnligt, utan att detta är mainstream i mycket av dagens feminism. Och det är bl a detta som jag menar är skapelsefientligt. Vilka politiska förslag som bäst gynnar kvinnor och män i deras olikheter kan man förstås diskutera, men den lösning som i dag ofta föreslås – kvotering och motverkande av de naturliga utfallen av våra fria val – ger jag inte mycket för. 🙂
Man kan även ta ”samma resonemang fast omvänt” när det gäller frågan om pojkar dåliga skolresultat (som jag såg att du twittrade om):
Är det inte bara så att kvinnors hjärnor passar bättre för högre studier inom ämnen som juridik och journalistik där det krävs höga betyg? Och att vi därför inte alls behöver göra något för att ändra undervisningen så att pojkar också presterar bättre i skolan? Vi ”bejakar skillnaderna” helt enkelt och försöker inte hitta felen i undervisningen eftersom Gud har skapat flickor och pojkar olika.
Eftersom all forskning visar att kvinnor och män i stort är tämligen likartat begåvade (men med klar övervikt av män både bland de tydligt under- och överbegåvade) är det för mig ett självklart misslyckande med de olika utfall som vi ser i dagens utbildningsväsende. Till stor del handlar detta om pedagogik och utbildningsmiljö, som i dag gynnar kvinnor (och därmed: typiskt kvinnliga behov/önskemål) mer än män. För övrigt är alla förlorare på ett samhälle som får stora grupper av män att hamna utanför – liksom på ett samhälle där stora grupper av kvinnor inte upplever att de kan förverkliga sina naturliga önskemål.
Ang ditt sista svar: Ja, jag håller med men det är precis det jag menar med att ”resonemanget om skillnader” kan bli till mäns nackdel som i mitt exempel. När kvinnor inte presterar eller lyckas i typiskt manliga miljöer vill en del förklara det med att det är ”kvinnorna som är skapta så” (dvs det är dem det är fel på) medan man i det här fallet lägger problemet på undervisningen och pedagogiken, inte på att ”mäns hjärnor är annorlunda vilket gör att de väljer annorlunda och prioriterar andra saker” (än teoretiska studier inom humaniora och samhällsvetenskap).
Fast är det inte samma sak? Jag tror ju att det bl a för att våra hjärnor och kroppar fungerar olika som samma pedagogik inte får samma utfall hos de båda könen. Jag är väl medveten om att man tidigare har argumenterat för mycket utifrån stereotyperna, men i dag är man i motsatt dike och förnekar könsskillnader – vilket i en allmänt feminiserad kultur som vår slår mot männen, men i en mer patriarkal kultur slår mot kvinnorna. Båda fenomenen representerar dock ytterligheter.
Ang svaret på min näst sista kommentar: Nu ändrade du det jag skrev ”könet som social konstruktion” till ”polariteten mellan manligt och kvinnligt”. Min åsikt är fortfarande att det är extremfeminister som anser att könet är, igen med versaler, ENBART en social konstruktion med allt vad det innebär.
Min åsikt är att det är både och men att det kan bli väldigt fel (vilket historien har visat) om man lägger för stor vikt vid ”skillnaderna” liksom det förstås blir fel också om man som extremfeministerna gör förnekar att inga skillnader finns.
Jag tycker mig ha ”ett bevis” för detta genom mina erfarenheter som sfi-lärare. Där är det väldigt tydligt att kulturens förväntningar och normer till stor del avgör vilka ”val” kvinnor och män gör. Jag har till exempel hittills ALDRIG stött på en somaliska (som alltså kommer från en väldig patriarkal kultur) som velat jobba med något annat än omsorgsyrken i Sverige. Medan en kinesiska kan säga: ”Jag var elektriker i mitt hemland och vill fortsätta vara det i Sverige.”
Jag tror att skillnaderna finns men att det finns en fara med att ”slå fast” dem för då kommer det att finnas många kvinnor som passat bättre som elektriker bland förskolepersonalen, och många manliga elektriker som hade passat bättre i förskolan.
Kvotering är jag f ö helt klart emot.
Alltså – vi tänker nog inte helt olika här. Men det finns ett fenomen som brukar kallas för ”jämställdhetsparadoxen” som säger att jämlika länder som de skandinaviska generellt har mer könsstereotypa yrkesval än ojämlika länder, eftersom det i de senare är viktigt med ett yrke (för kvinnor) som hjälper dem att klättra på den sociala/statusstegen – vilket det inte är i exempelvis Sverige. Ett stort sådant forskningsprojekt redovisas här: https://www.researchgate.net/publication/229444851_Gender_Differences_in_Personality_and_Interests_When_Where_and_Why
Är det inte detsamma som ”han Peterson” eller vad han heter brukar hävda? Jag vet oavsett inte hur stort anseende den har och om andra stödjer den. Men jag förstår fenomenet: i ett ojämlikt och speciellt ett fattigt land väljer dottern att bli läkare och inte sjuksköterska om hon har möjlighet att studera. I Sverige kan drömmen vara att bli ”make up-artist”. Så jag håller med, om pengarna finns för att försörja sig och ha ett någorlunda bra liv (man vill gärna glömma pensionen som ung) så väljer säkert flickor mer könsstereotypa yrken i Sverige. Det är därför jag skriver att jag tror att könsskillnader finns, trots allt.
Men det motsäger samtidigt till viss del min erfarenhet som sfi-lärare. Somaliskan vill jobba på äldreboende eller bli barnmorska om hon har stora drömmar, men har aldrig uttryckt att hon vill bli busschaufför. Jag frågade uttryckligen om det en gång när vi talade om olika jobb i klassrummet och då skrattade den somaliska kvinnan och sa att det var ”mycket svårt” att köra buss, så det kunde hon inte tänka sig. En man från en mer patriarkal kultur förklarade också att ”kvinnor inte kan köra buss eftersom de är så stressade av att tänka på barnen”. I dag vet vi att kvinnor självklart kan köra buss (även om protesterna var stora när de fick rätt att göra det år 1958, av alla årtal, med tanke på en annan reform som skedde då.)
Men jag håller med om att som också du skriver att det kan gå överstyr åt det ena hållet och det andra och inget är bra. Men att skriva att vi lever ”i en allmänt feminiserad kultur som vår slår mot männen” är att ta i alldeles för mycket. Vi har en kultur i dag där kvinnor faktiskt dominerar inom några områden utanför hemmet men det betyder inte att hela kulturen är feminiserad.
Det är lite som undersökningen som lär ha sagt att när flickor talar lika mycket i klassrummet som pojkarna så upplevs de ”dominera”. Jag är hård och vill säga att ”Se där, nu får ni män inom vissa områden uppleva det vi alltid har upplevt inom alla områden utanför hemmet och det är något nytt för er, så pass att ni inte ser att det blir mer jämlikt utan nu är ni bara offer i en feminiserad kultur.”
Det finns flera stora forskningsrapporter om detta, och ja, Jordan B. Peterson tillhör dem som har uppmärksammat detta. En svensk studie som visar samma resultat finner du här: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/30206941/
I övrigt tror jag faktiskt – på riktigt – att du skulle ha glädje av min bok Olika och jämlika. Jag representerar inte någon ytterlighetshållning, utan mer av en medelväg med stor tilltro till seriös forskning.