En av förra årets stora snackisar på Sveriges kultur- och debattsidor var Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen. I boken skildras hur våra högskolor och universitet håller på att omstöpas genom så kallad jämställdhetsintegrering, vilken i sin tur bygger på synsättet att kön är en social konstruktion och att jämställdhet kan definieras som ”lika utfall” snarare än ”lika möjligheter”.
Genusdoktrinen är bara ett av många exempel på våra dagars debatt gällande kön, könsroller och likabehandlingsarbete, och fler lär följa. Men den sätter ord på något av det skifte som på senare tid har skett i anslutning till genusfrågorna. Särskilt är det tredje vågens feminism, med sitt ifrågasättande av det biologiska könet, som har ritat om kartan. Ingenting är längre vad det brukade vara.
Även i kyrkan påverkas vi av detta. Först och främst för att vi är en del av samhället. Men också för att frågor om manligt och kvinnligt i allmänhet och kvinnans upprättelse i synnerhet har en central ställning i många kristna rörelser. Jesus själv är det viktigaste föredömet i detta, för i hans närvaro vet vi att både män och kvinnor var välkomna och att ingen människa behandlades som bättre eller sämre än någon annan.
Samtidigt är det svårt att sätta likhetstecken mellan Nya testamentets budskap och våra dagars genusteorier. Den kvinnorörelse som fick sitt genomslag under 1800-talets andra hälft hade visserligen gott om kristna anhängare. Men med andra vågens feminism på 1960- och 70-talet, och ännu mer med tredje vågens feminism på 1990-talet och framåt, har gapet mellan världsbilderna vidgats. För oss som kristna krävs det därför ett stort mått av urskiljning när vi ska närma oss feministrörelsens tal om kön, könsroller och likabehandlingsarbete.
I min nya bok Olika och jämlika listar jag fyra konkreta ingredienser som jag ser som nödvändiga för att göra Bibelns perspektiv på dessa frågor rättvisa.
Den första av dessa är tron på den goda skapelsen. Både i andra och tredje vågens feminism möter vi i dag ett ifrågasättande av biologin som något definierande för oss som människor. Det specifikt manliga och kvinnliga tonas ned och ses ibland som något direkt problematiskt. Det typiskt manliga och kvinnliga bagatelliseras eller förnekas, och kvar blir i många fall ett androgynt ideal där skapelseberättelsens ord ”till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27) ses som ett problem snarare än en tillgång i vårt identitetsbygge.
Den andra ingrediensen är att vi som män och kvinnor är olika och jämlika. Både biologiskt och psykologiskt kompletterar vi varandra, samtidigt som överlappningarna är stora och få av oss identifierar oss med stereotyperna. Och mitt i denna spänning mellan könen, säger Bibeln, är vi helt och hållet jämlika. Som kristna får vi därför inte gå på lögnen att jämlikhet mellan könen skulle förutsätta likhet mellan könen. Gud är mångfaldens Gud, och manligt och kvinnligt ingår i den skapelsens mångfald som berikar våra relationer.
Den tredje ingrediensen i ett bibliskt perspektiv på genusfrågorna har med våra äktenskap att göra. Här är det särskilt förbundstroheten och det ömsesidiga beroendet som förtjänar ett omnämnande. I våra dagars feminism är det i mångt och mycket individen som sätts i centrum. Det är den enskilde som förverkligar sig själv, och i värsta fall uppmuntras det till ett regelrätt könskrig. Männen ska hållas kort, och ingen av parterna ska bli beroende av den andre – särskilt inte i ekonomiskt hänseende. Jag förstår att det kan finnas skäl för denna hållning, men lika självklart är det för mig att Bibelns kungsväg gällande våra relationer stavas gemenskap och beroende – inte självförverkligande och individualism.
Den fjärde och sista ingrediensen är kanske den mest utmanande av dem alla. Den handlar nämligen om korsets väg i våra relationer. Även här påminns vi om det ömsesidiga beroendet, men framför allt om det ömsesidiga underordnandet. Nya testamentets väg till harmoniska relationer mellan kvinnor och män handlar helt enkelt inte om att ständigt ”hävda sin rätt” – utan om att hedra, tjäna och älska varandra. Bara då kan vi på djupet bjuda in Jesus och hans korsmärkta kraft i våra liv.
Många av de segrar som vunnits inom ”kvinnokampen” har varit viktiga och välkomna, och även i dagens feminism finns det mycket som är värt att lyssna till. Men som kristna kan vi ändå inte ta över denna rörelses budskap rakt av. Nya testamentet pekar nämligen på en annorlunda väg, där resultatet är att både män och kvinnor tillåts blomma – med sina skillnader, och med insikten att vi är kallade att vara Guds goda gåvor till varandra.
Läs på dagen.se
Jag kommenterade här i eftermiddags men fick nåt slags felmeddelande när jag skickade. Men ibland betyder det inget utan kommentaren kommer fram i alla fall – gjorde den det i detta fall men att du modererar? I så fall ta gärna bort denna.
Hej Anna! Nej, tyvärr ser jag inte din tidigare kommentar …
Hej Olof!
Aj, katastrof, detta mästerverk till text som jag författade i eftermiddags!!!
Jag skrev ungefär något som detta men har lagt till lite nu:
Härligt, nu ser jag ett tillfälle att ge mig in i (den kristna) jämställdhetsdebatten igen! Jag känner en viss leda vid tillvaron, men vill inte tro att detta är den enda anledningen till mina kommentarer (även om jag erkänner att det kändes tomt när Sandahls blogg upphörde i dess dåvarande form.)
”Olika och jämlika” är något som alla religioner framhäver som fundamentalt, förstår jag det som, inte minst islam gör det. Ändå är det många som inte uppfattar islam som en religion som menar att kvinnor och män är jämlika alls.
”Vi är jämlika inför Gud…men har olika roller” hävdar alltså både kristendom och islam.
Vad är dess gemensamma nämnare? Att det är ”samma Gud” vill många förneka. Så vad kan det vara då? Jo, att det är män som suttit vid pennan när Guds ord ska sättas på pränt. Det är män som beskriver vilka roller männen ska ha och vilka kvinnorna ska ha. För mig förefaller det som om underlaget för ”rollerna” som man tror sig veta, är klent om man går till NT.
Nu var detta inte riktigt vad jag skrev i eftermiddags, utan betydligt mer feministiskt. Ber att få återkomma i morgon om vad jag ville i eftermiddags!
Beklagar att din kommentar försvann. Men jag vet inte riktigt vad du vill säga med detta … Jag har väl inte sagt någonting alls om några specifika roller? Bland annat av det skäl som du anger: Bibeln är tämligen förtegen/ospecifik i denna fråga! Enligt min mening är det här faktiskt ett av de områden där islam och kristen tro skiljer sig allra mest åt. Och ja – jag anser att Herren och Allah är två tämligen olika gudar. 🙂 Kommenterar just den saken här: https://olofedsinger.se/samme-gud-i-kristendom-och-islam/
Det jag ville var snarare att i min tur ifrågasätta varför det är viktigt att belysa skillnaderna mellan könen. Nu har du rätt i att du inte tog upp begreppet ”olika roller” men det brukar alltid komma i kölvattnet när religioners företrädare talar om ”skillnaden mellan män och kvinnor”.
I det mer eller mindre dolda budskapet finns alltid detta: ”Vi är olika och väljer olika och därför ska ni kvinnor inte klaga över att ni blir fattigpensionärer eftersom ni väljer omsorgsyrken som kostar staten pengar (och därmed är låglöneyrken) medan män väljer yrken som ger högre lön och drar in pengar till staten.”
Nu har jag ingen anledning att tro att detta är din agenda men jag menar att konstaterandet av ”olikheterna” ofta landar just där, att ”kvinnor ska vara nöjda som det är eftersom det är Guds/naturens ordning.”
Nästan alltid ska det argumenteras mot ”könet som social konstruktion” – samtidigt som jag uppfattar det som att det är en ytterst liten klick extremfeminister som hävdar att könet ENBART är en social konstruktion. (Samt kanske en och annan småbarnsförälder, innan de upptäcker att flickan i alla fall väljer dockan framför modelljärnvägen i många fall, trots deras goda könsneutrala intentioner.)
Så mitt ärende kan sammanfattas med att ifrågasätta varför det är viktigt att belysa könens olikheter och vad man väntar sig att det ska leda till.
Det enkla svaret på detta är väl att det inte alls bara är ”en ytterst liten klick extremfeminister” som ifrågasätter polariteten mellan manligt och kvinnligt, utan att detta är mainstream i mycket av dagens feminism. Och det är bl a detta som jag menar är skapelsefientligt. Vilka politiska förslag som bäst gynnar kvinnor och män i deras olikheter kan man förstås diskutera, men den lösning som i dag ofta föreslås – kvotering och motverkande av de naturliga utfallen av våra fria val – ger jag inte mycket för. 🙂
Man kan även ta ”samma resonemang fast omvänt” när det gäller frågan om pojkar dåliga skolresultat (som jag såg att du twittrade om):
Är det inte bara så att kvinnors hjärnor passar bättre för högre studier inom ämnen som juridik och journalistik där det krävs höga betyg? Och att vi därför inte alls behöver göra något för att ändra undervisningen så att pojkar också presterar bättre i skolan? Vi ”bejakar skillnaderna” helt enkelt och försöker inte hitta felen i undervisningen eftersom Gud har skapat flickor och pojkar olika.
Eftersom all forskning visar att kvinnor och män i stort är tämligen likartat begåvade (men med klar övervikt av män både bland de tydligt under- och överbegåvade) är det för mig ett självklart misslyckande med de olika utfall som vi ser i dagens utbildningsväsende. Till stor del handlar detta om pedagogik och utbildningsmiljö, som i dag gynnar kvinnor (och därmed: typiskt kvinnliga behov/önskemål) mer än män. För övrigt är alla förlorare på ett samhälle som får stora grupper av män att hamna utanför – liksom på ett samhälle där stora grupper av kvinnor inte upplever att de kan förverkliga sina naturliga önskemål.
Ang ditt sista svar: Ja, jag håller med men det är precis det jag menar med att ”resonemanget om skillnader” kan bli till mäns nackdel som i mitt exempel. När kvinnor inte presterar eller lyckas i typiskt manliga miljöer vill en del förklara det med att det är ”kvinnorna som är skapta så” (dvs det är dem det är fel på) medan man i det här fallet lägger problemet på undervisningen och pedagogiken, inte på att ”mäns hjärnor är annorlunda vilket gör att de väljer annorlunda och prioriterar andra saker” (än teoretiska studier inom humaniora och samhällsvetenskap).
Fast är det inte samma sak? Jag tror ju att det bl a för att våra hjärnor och kroppar fungerar olika som samma pedagogik inte får samma utfall hos de båda könen. Jag är väl medveten om att man tidigare har argumenterat för mycket utifrån stereotyperna, men i dag är man i motsatt dike och förnekar könsskillnader – vilket i en allmänt feminiserad kultur som vår slår mot männen, men i en mer patriarkal kultur slår mot kvinnorna. Båda fenomenen representerar dock ytterligheter.
Ang svaret på min näst sista kommentar: Nu ändrade du det jag skrev ”könet som social konstruktion” till ”polariteten mellan manligt och kvinnligt”. Min åsikt är fortfarande att det är extremfeminister som anser att könet är, igen med versaler, ENBART en social konstruktion med allt vad det innebär.
Min åsikt är att det är både och men att det kan bli väldigt fel (vilket historien har visat) om man lägger för stor vikt vid ”skillnaderna” liksom det förstås blir fel också om man som extremfeministerna gör förnekar att inga skillnader finns.
Jag tycker mig ha ”ett bevis” för detta genom mina erfarenheter som sfi-lärare. Där är det väldigt tydligt att kulturens förväntningar och normer till stor del avgör vilka ”val” kvinnor och män gör. Jag har till exempel hittills ALDRIG stött på en somaliska (som alltså kommer från en väldig patriarkal kultur) som velat jobba med något annat än omsorgsyrken i Sverige. Medan en kinesiska kan säga: ”Jag var elektriker i mitt hemland och vill fortsätta vara det i Sverige.”
Jag tror att skillnaderna finns men att det finns en fara med att ”slå fast” dem för då kommer det att finnas många kvinnor som passat bättre som elektriker bland förskolepersonalen, och många manliga elektriker som hade passat bättre i förskolan.
Kvotering är jag f ö helt klart emot.
Alltså – vi tänker nog inte helt olika här. Men det finns ett fenomen som brukar kallas för ”jämställdhetsparadoxen” som säger att jämlika länder som de skandinaviska generellt har mer könsstereotypa yrkesval än ojämlika länder, eftersom det i de senare är viktigt med ett yrke (för kvinnor) som hjälper dem att klättra på den sociala/statusstegen – vilket det inte är i exempelvis Sverige. Ett stort sådant forskningsprojekt redovisas här: https://www.researchgate.net/publication/229444851_Gender_Differences_in_Personality_and_Interests_When_Where_and_Why
Är det inte detsamma som ”han Peterson” eller vad han heter brukar hävda? Jag vet oavsett inte hur stort anseende den har och om andra stödjer den. Men jag förstår fenomenet: i ett ojämlikt och speciellt ett fattigt land väljer dottern att bli läkare och inte sjuksköterska om hon har möjlighet att studera. I Sverige kan drömmen vara att bli ”make up-artist”. Så jag håller med, om pengarna finns för att försörja sig och ha ett någorlunda bra liv (man vill gärna glömma pensionen som ung) så väljer säkert flickor mer könsstereotypa yrken i Sverige. Det är därför jag skriver att jag tror att könsskillnader finns, trots allt.
Men det motsäger samtidigt till viss del min erfarenhet som sfi-lärare. Somaliskan vill jobba på äldreboende eller bli barnmorska om hon har stora drömmar, men har aldrig uttryckt att hon vill bli busschaufför. Jag frågade uttryckligen om det en gång när vi talade om olika jobb i klassrummet och då skrattade den somaliska kvinnan och sa att det var ”mycket svårt” att köra buss, så det kunde hon inte tänka sig. En man från en mer patriarkal kultur förklarade också att ”kvinnor inte kan köra buss eftersom de är så stressade av att tänka på barnen”. I dag vet vi att kvinnor självklart kan köra buss (även om protesterna var stora när de fick rätt att göra det år 1958, av alla årtal, med tanke på en annan reform som skedde då.)
Men jag håller med om att som också du skriver att det kan gå överstyr åt det ena hållet och det andra och inget är bra. Men att skriva att vi lever ”i en allmänt feminiserad kultur som vår slår mot männen” är att ta i alldeles för mycket. Vi har en kultur i dag där kvinnor faktiskt dominerar inom några områden utanför hemmet men det betyder inte att hela kulturen är feminiserad.
Det är lite som undersökningen som lär ha sagt att när flickor talar lika mycket i klassrummet som pojkarna så upplevs de ”dominera”. Jag är hård och vill säga att ”Se där, nu får ni män inom vissa områden uppleva det vi alltid har upplevt inom alla områden utanför hemmet och det är något nytt för er, så pass att ni inte ser att det blir mer jämlikt utan nu är ni bara offer i en feminiserad kultur.”
Det finns flera stora forskningsrapporter om detta, och ja, Jordan B. Peterson tillhör dem som har uppmärksammat detta. En svensk studie som visar samma resultat finner du här: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/30206941/
I övrigt tror jag faktiskt – på riktigt – att du skulle ha glädje av min bok Olika och jämlika. Jag representerar inte någon ytterlighetshållning, utan mer av en medelväg med stor tilltro till seriös forskning.
Kanske det.
Men ändå: ”I övrigt tror jag faktiskt – på riktigt – att du skulle ha glädje av min bok Olika och jämlika.”
Varför tror du att jag skulle ”ha glädje” av den? Tänker du dig att jag är mindre genomtänkt än du när det gäller dessa frågor?
Jag själv tänker då lite spetsigt att du skulle ”ha glädje av” att läsa det jag faktiskt skrev i min kommentar ovan, som därmed motsäger en del av det du skriver, eller åtminstone ifrågasätter en del forskningsresultat.
Du skriver att vi lever”i en allmänt feminiserad kultur som vår slår mot männen”.
Ok. Tänker du också att det finns exempel på ”allmänt maskuliniserad kultur som slår mot kvinnorna” och vilka är dessa i så fall?
Jag menade helt enkelt att jag är mer mitt på vägen än du verkar förutsätta, och att du därför borde kunna sympatisera med mer än du kanske tror i min bok. Och förhoppningsvis också lära dig ett och annat – för det är ju ändå därför man tar sig an en bok på 300 s. 🙂 Och som svar på din fråga: Självklart finns det i många sammanhang en ”allmänt maskuliniserad kultur som slår mot kvinnorna”. Detta har ju historiskt varit betydligt vanligare än den svenska ytterlighetskulturen åt andra hållet!
Tack Olof för din debattartikel om feminism. Jag håller med dig i allt. Jag har flera barn och har varit föräldraledig i många år, eftersom jag tycker det är viktigare än att göra karriär. Jag har hängt på otaliga öppna förskolor och pratat med väldigt många mammor. De flesta beklagar sig över att de inte får vara hemma längre med sina barn. De känner sig tvingade av samhället att lämna bort barnen tidigare än vad de egentligen vill. Men detta törs de knappt säga högt och absolut inte försöka debattera det offentligt, eftersom de vet att deras önskan är ”fel”. På så sätt förtryckts massor av kvinnor av feminismen. Feministers främsta mål är att hindra kvinnor från att göra fria val, om valet är ”fel” ur feministernas synvinkel. På så sätt anser jag att feminismen är en farlig och destruktiv rörelse, och det krävs som du skriver stor urskiljningsförmåga om man ska vaska fram några bra delar av denna ideologi. Tack Olof för att du vågar debattera denna fråga.
Tack, Lisa! Ja – detta är en mycket besvärande sida av den feministiska kampen så som den ofta har sett ut i Sverige …
Hej Lisa!
Jag ”håller med dig” på så sätt att jag också upplevt feminismen som att man vill ”tvinga” föräldrar att lämna sina barn på förskola i tidig ålder.
Jag har tyvärr inga barn själv men en anledning till att jag blivit mindre motiverad att ”skaffa” barn har varit att jag känt att jag aldrig skulle ”klara av” att lämna en ettåring till förskolan, jag som tycker det svårt när mina två katter tittar långt efter mig när jag går ut genom dörren.
Det du glömmer i din kommentar, menar jag, är de ekonomiska konsekvenserna om du och de andra mammorna stannar hemma. Hur ser din pension ut, om din make dör eller det blir skilsmässa?
Tack Anna för din kommentar. De ekonomiska konsekvenserna är ju konstruerade av den svenska socialistiska staten. Det är ingen naturlag att det ska få negativa ekonomiska konsekvenser att ta hand om sina egna barn, men Sverige har valt att man vill att det ska vara så. Vi har nyss bott ett par år i Tyskland. Där ser det annorlunda ut. Där kan man va hemma med barn utan att det får så stora negativa konsekvenser. Vad gäller min egen personliga situation så är jag kristen och litar på att Gud har omsorg om mig. Jag tror att han välsignar de val jag gör, när jag väljer det som jag anser att jag, mina barn och min familj mår bäst av. Varför skulle jag låta en socialistisk, ateistisk stat diktera mitt liv och tvinga mig till saker som känns väldigt fel? Jag har aldrig och skulle aldrig lämna ett gråtande barn på dagis. Jag tror det är skadligt för barnen. Men jag vill samtidigt inte tvinga andra att leva på samma sätt som jag. Jag vill se ett samhälle där vi får vara olika och välja olika. Toppenbra om vissa kvinnor vill göra karriär och andra vill va hemma! Barn är olika och vuxna är olika. Låt människor välja fritt. Vad gäller ekonomi kan jag också tillägga att jag trivs med att leva enkelt och kan leva på en liten budget. Och vad gäller pensionen är staten inte att lita på. Även människor som jobbat många år kan få usel pension. Orättfärdigt! Så i vilket fall som helst måste var och en se om sitt eget hus
Lisa: Vill bara påpeka en sak: Nu är jag visserligen inte särskilt ”socialistisk” själv, vad nu det betyder, men din bild av att det är socialismens fel om kvinnor får dålig pension tycker jag är gravt ensidig och förenklad.
I många icke-socialistiska länder är det nog tämligen skittrist att bli ensamstående med barn mitt i livet, om man dessutom stått utanför arbetsmarknaden i flera år genom att stanna hemma med barn.
Ang ditt citat: ”Vi har nyss bott ett par år i Tyskland. Där ser det annorlunda ut. Där kan man va hemma med barn utan att det får så stora negativa konsekvenser.”
Jag vet inte hur det ser ut i Tyskland och ber dig förtydliga. Du menar att om du stannar hemma med barn och du blir ensamstående kanske i 45-årsåldern och då inte har ett eget yrkesliv, så blir det inga stora konsekvenser för dig ekonomiskt?
Undrar också över citatet: ”Vad gäller min egen personliga situation så är jag kristen och litar på att Gud har omsorg om mig.” Betyder det att fattigpensionären som lider av sin tandhälsa men inte har råd att gå till tandläkaren har litat mindre på Gud än du och därför i viss mån får skylla sig själv eller hur menar du?
Jag har inga onda avsikter med det jag skriver. Jag försöker bara förklara hur jag lever mitt liv och hur jag skulle önska att samhället fungerade. Du har en mycket speciell debattstil, där du försöker hitta fel i allt andra skriver och vrider saker till anklagelser. Nu menar du t ex att jag tycker fattigpensionärer får skylla sig själva. Jag har inte levt ett enkelt liv, vi har som familj levt på små inkomster och i en mycket spartansk bostad de senaste åren. Vi har kämpat på, men vi lever och är tacksamma för det vi har. Jag får inte ett öre i bidrag från staten och det är helt ok. Jag har tagit konsekvenserna av mitt val. Även om jag gör ett arbete som skulle kosta en hel massa om av staten anställda barnskötare och fritidspersonal skulle göra det. Det är ju inte så att jag ligger i soffan och äter praliner hela dagarna. Jag gör ett jobb, även om staten menar att jobbet inte är värt några pengar. Men trots att staten inte tycker det, så är det ändå ett jobb som någon måste utföra, endera jag eller av staten avlönad personal! Det enda vi kan va säkra på är att barn inte kan ta hand om sig själva, vuxna i någon form behövs. Jag tycker inte det är nån idé att svara på dina frågor om Tyskland och pensioner, för jag tror egentligen inte att du vill lära dig något nytt eller förstå andras perspektiv, du vill bara debattera och hitta nåt fel på det andra skriver. Jag tycker du bör fundera över dina motiv. Varför tror du att jag tycker fattigpensionörerer får skylla sig själva? Varför i hela friden skulle jag tycka det!? Jag anklagar inte dig för att tycka att kvinnor som är hemma några år får skylla sig själva om maken dör. Därför att jag tror inte att du tycker det. Eller gör du det?
Olof:
”Jag menade helt enkelt att jag är mer mitt på vägen än du verkar förutsätta.”
Jodå, jag kan tro på dig där då inget av det jag läst av dig tidigare (jag har ju läst t o m en bok som du har skrivit) visar på en man med en enögd, obalanserad syn.
Och jag tror visst att jag kan lära mig något eller få utvidgade perspektiv av att läsa din bok. Men jag erkänner att jag blir lite tveksam när du skriver saker som ”feminiserad kultur” och i ditt senaste svar ”än den svenska ytterlighetskulturen åt andra hållet!”
Det är inte en YTTERLIGHETSkultur åt andra hållet, men det har förvisso gått lite för långt inom vissa områden. Men fortfarande är t e x kvinnliga advokater/domare inte alls så överrepresenterade som män var för bara några decennier sedan, och fortfarande har män högre inkomster – den högre utbildningen har alltså inte hjälpt kvinnor så mycket som man kan tro.
Ställer en fråga som jag inte alls har något svar på: Tänk om det inte alls är så att det är pedagogiken det är fel på i svenska skolan? Tänk om det är så att pedagogiken är mer könsneutral än man vill tro men att många unga män FORTFARANDE har svårt att respektera kvinnor som ledare och då underpresterar p g a de flesta lärare är kvinnor i dag? Dvs bara att en kvinna är ”ledaren” gör att undervisningen som ges tappar i status, oavsett hur den ser ut? Det är bara en tanke som slår mig, men som jag gärna vill slå ifrån mig då jag är lärare själv, dock inte inom den vanliga skolan.
Gott att du känner mig så väl, Anna. 🙂
Den orättfärdiga manliga dominansen är enligt mig en följd av syndafallet, och finns därmed (förstås) också i Sverige. Så jag kan gärna kvalificera min formulering som att svensk ytterlighetskultur gäller vissa, men inte alla, områden. Samtidigt som jag inte anser att lika utfall (men däremot lika möjligheter) är vare sig möjligt eller önskvärt inom alla yrkeskategorier.
Min bild är att kvinnor har fungerat som lärare under betydligt längre tid än vi har haft våra nuvarande problem i svensk skola, så jag tror faktiskt inte att detta är det primära problemet. Men jag känner en rektor för en av Norges största kommunala skolor som sa att det var nästan omöjligt att få feministiskt skolade kvinnor i vår ålder att bry sig om att killarna släpade efter i undervisningen – förrän det bokstavligt talat drabbade deras egna barn. 🙂 Denna typ av iakttagelser bidrar nog till mina ibland skarpa formuleringar …
”Men jag känner en rektor för en av Norges största kommunala skolor som sa att det var nästan omöjligt att få feministiskt skolade kvinnor i vår ålder att bry sig om att killarna släpade efter i undervisningen – förrän det bokstavligt talat drabbade deras egna barn.”
Jag förstår men det liksom hos många andra kvinnor uppväcker sådana påstående vissa hämndkänslor:
”Jaså, du känner en rektor som påstår det! Hur många män tror du inte jag har träffat som anser att det är ”nästan omöjligt att få män att bry sig om att tjejer släpade efter i
”förrän det bokstavligt talat drabbade deras egna barn.”
Hur många gånger har vi inte läst pappor ändra sina uppfattningar om flickors/kvinnors sak ”först när det gällt deras egna döttrar”?!!
Många s k feminister har dock suckat och frågat varför det ska vara så JÄVLA svårt att se flickors/kvinnors perspektiv även innan ”nu är jag pappa till en dotter och vill inte alls att hon ska drabbas av…”
Skulle man kunna se det som ett drag könen delar gemensamt, att vi är väldigt benägna till att se till hur vårt eget kön drabbas men inte det andra könet?
Jag vet faktiskt inte. Uppfattar nog att det är olika mekanismer. Jag upplever många genusvetare som tämligen faktaresistenta, så till vida att de inte ens intresserar sig för exvis biologisk forskning. Patriarkala kulturer där man inte ser något värde i att flickor får utvecklas intellektuellt är förstås också ett problem (inte lika vanligt i Sverige, vill jag hävda), men bygger till stor del på andra mekanismer.
”Jag vet faktiskt inte. Uppfattar nog att det är olika mekanismer.”
Vilka olika mekanismer?
Jag har nog (en fördom?) också att många genusvetare är faktaresistenta men det är inte dem jag argumenterar emot här. Jag vet inte vad ”de” verkligen tycker.
Jag vill också påstå att den ensidighet som rektorn du talat med tar upp säkert finns bland de ”feministiskt skolade” men är precis lika vanligt förekommande bland män, oavsett hur de är skolade. För det mesta är det ”kvinnors val” menar man, som gör att de har mycket sämre inkomst och pension än männen (och inget behöver därmed ändras) medan när männen drabbas som i skolan så beror det inte alls på deras ”val” utan på en ”feministisk kultur” som påverkar undervisningen så att männen blir lidande. Som du verkar hävda?
Alltså: Kvinnor ”misslyckas” inom vissa områden:
Det är inte misslyckanden utan en naturlig konsekvens av deras ”egna val” vilka i sig beror på att Gud skapat oss olika.
Männen ”misslyckas” inom vissa områden:
Det beror på en ”feministisk kultur” och att ”feminismen gått överstyr”!
Jag orkar faktiskt inte fortsätta detta samtal. Är beredd att hålla med Lisa om att ditt tonläge är omotiverat aggressivt och felfinnande. Så här lyder baksidestexten på Emma Leijsnes bok ”Fördel kvinna”: ”De utbildade kvinnorna i medelklassen är det nya kunskapssamhällets vinnare, de lågutbildade männen dess förlorare. Samhällets absoluta topp består fortfarande av män, men de dominerar också den grupp i botten som saknar utbildning och som blir allt tydligare avskuren från resten av samhället. Pojkarna som misslyckas i grundskolan riskerar att bli utan både jobb, partner och barn. Deras utanförskap är en av vår tids stora utmaningar.” Att fler kvinnor än män (och vice versa!) frivilligt söker sig till vissa yrkesområden är för mig något helt annat än att det i dag är vanligt att killar i snitt har ett helt betygssteg sämre betyg än flickorna i samma klass. Om du går igång på ordet feminisering får du väl kalla det något annat – helt uppenbart är förutsättningarna sådana att killarna i dag slås ut i betydligt högre grad än flickorna i skolan. För alla som på riktigt värnar om jämställdhet borde detta vara ett problem. Det få bli mitt sista ord i just det här samtalet.
Ok, men du svarar inte på min fråga utan väljer i stället att citera en baksidestext på en bok som ska få mig att förstå att det största problemet är pojkars situation, inte flickors.
Samt tala om hur jag ”är” och att du ”håller med Lisa”. Det är inte heller ett konstruktivt samtal för mig. Aggressiv kanske på så sätt att jag (den här gången) blir uppretad av vissa saker du skriver, och felfinnande är jag på så sätt att jag faktiskt finner fel, och det i det här fallet tycker jag inte att du argumenterar balanserat som jag förut tyckt. Och till detta hör just ordet feminisering.
Jag säger inte emot det minsta om bilden som beskrivs på baksidan av bokomslaget, jag tycker inte att det är på något sätt önskvärt att män hamnar i utanförskap och inte får tillträde till högre utbildningar. Jag tycker att man ska undersöka varför det är så och vad man kan göra åt det.
Men man behöver inte för det tappa balansen på så sätt att man glömmer, eller bara lite pliktskyldigt nämner i en mening eller två, att ”visst har kvinnor också hamnat i kläm ”förut”). Eller tycker du att det är ett liknande problem att chefspositioner, både statliga och inom det privata, till en majoritet innehas av män? Att män har högre inkomst? Är forskarvärlden ”maskuliniserad” eftersom 70 av professorerna är män? Är det ett problem att trots kvinnlig ÄB så är 8 av 13 biskopar män? (Inte alls, tror jag du skulle svara, problemet är tvärtom att kyrkan också är feminiserad.)
Det jag upplever det som att verkar ha drabbats av är att när kvinnors dominans eller framsteg inom vissa områden märks tydligt så är det ett tecken på (osund) feminisering och att man bara i de mest flagranta fallen erkänner en manlig dominans som orsak till kvinnors frånvaro. Det är väldigt lätt att manligt är lika med ”neutralt” medan kvinnligt är just kvinnligt. Det provocerar mig ja, dock ser jag mig inte som aggressiv och tycker att det är lite ett fulknep att beskylla mig för detta i stället för att inse att jag nog har en avvikande uppfattning inom en del av det vi diskuterar.
Om jag också ska citera saxar jag från en artikel om kyrklig jämställdhet i Kyrkans Tidning, det ska vara en Ninna Edgardh som citeras:
”Kritiken kan delvis ses som ett uttryck för hur makt blir synlig då den byter kön. När en manlig maktsfär fylls av kvinnor märks inte bara kvinnorna. Plötsligt märks också makten.”
Utmärkt uttryckt tycker jag och jag avslutar också gärna diskussionen här om du vill det.
Det finns massor att säga om detta, och jag har systematiskt presenterat min approach till dessa frågor i min bok. Väljer därför att avrunda här. Du läser in en massa saker i uttrycket ”feminisering” som jag inte har sagt, och det tar helt enkelt för mycket tid och utrymme att gå in på dessa saker i detalj. Ditt tonläge gör mig ledsen, och mitt tonläge gör tydligen dig ledsen. Så ja – vi drar streck här.