Det har varit en ovanligt turbulent tid i svensk politik. Det började för knappt två veckor sedan, när Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar gjorde klart att regeringen hade förverkat sitt gamla stödpartis förtroende. Hon hade knappt hunnit avsluta presskonferensen förrän det andra så kallade ytterkantspartiet, Sverigedemokraterna, lämnade in en misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven.
På detta följde en historisk omröstning i Sveriges riksdag, som mycket tydligt slutade till statsministerns nackdel. Röstsiffrorna blev 181 för ett misstroende och 109 mot, med ytterligare 51 ledamöter som lade ned sina röster. I måndags kom det slutgiltiga beskedet att Stefan Löfven har låtit riksdagens talman veta att han vill entledigas från sin post.
Därmed står vi nu inför en ny period av talmansrundor. Och inte oväntat muttras det från flera håll över det uppkomna läget. Under måndagens presskonferens valde Löfven att särskilt kritisera Vänsterpartiet, som han menade hade ”allierat sig med ett högerparti”. Gång på gång under de senaste veckorna har han också slagit fast att ”det bästa för Sverige” är att slippa ett nyval – något som vi nu verkligen ser ut att slippa/undvika, förutsatt att talmansrundorna ger den utdelning som politikerna både till vänster och till höger sätter sitt hopp till.
Men man kan också vända på steken och betrakta de politiska turerna som ett hälsotecken. Även den situation vi precis har lämnat bakom oss var nämligen full av problem och paradoxer.
Det mest uppenbara problemet är att Januariöverenskommelsen åsidosatte det faktum att en majoritet av väljarna i 2018 års riksdagsval röstade för att få bort S och MP från regeringsmakten. När så inte blev fallet fick majoriteten av Sveriges befolkning se sig snuvade på sin demokratiskt framröstade vilja.
Till detta kan läggas att regeringsunderlaget aldrig var förenat av någon gemensam politisk vision. Det som förenade såväl regerings- som stödpartierna var i stället deras avsky för Sverigedemokraterna och deras påföljande vilja att isolera riksdagens tredje största parti från politiskt inflytande.
Vilket i sin tur kan utgöra grunden för en av den tidigare regeringsbildningens största paradoxer: Just de partier som Januariöverenskommelsen hade som mål att isolera, har visat sig utöva ett påfallande starkt inflytande på riksdagens arbete. I stället för att sitta still i båten har de helt enkelt valt att söka sig nya och i många fall okonventionella vägar. Få utomstående betraktare skulle välja ordet ”isolering” som en rättvisande beskrivning av vare sig Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas situation de senaste 2 ½ åren.
Och det är alltså i detta ljus som det nu uppkomna läget går att beteckna som ett hälsotecken. En krystad politisk lösning som bygger på politisk isolering av en fjärdedel av Sveriges väljarkår – knappt 30 procent enligt den senaste Sifo-undersökningen – är helt enkelt inte hållbar i det långa loppet.
Som många redan har konstaterat är det Centerpartiet som har den största skulden till situation. Genom att vägra att föra samtal med representanterna för 1,7 miljoner väljare – därtill från varsitt av de politiska blocken – har de gjort sig själva till överdomare över betydande delar av den svenska befolkningen. Det är inte för inte som partiets agerande har beskrivits som en statligt sanktionerad vuxenmobbning.
Framför allt är det ett underkännande av de politiska realiteterna så som de flesta bedömare känner dem. Därmed är det också ett slags underkännande av demokratin.
Sammantaget kan man därför säga att de senaste veckornas politiska turbulens är ett uttryck för att demokratin fungerar. Man kan inte pressa in en fyrkant i ett cirkelformat hål. I slutändan måste verkligheten manifesteras även i politikens värld.
Läs på varldenidag.se