När jag var 16 år gammal tog jag emot tungotalets gåva. Jag hade bett om denna utrustning från den helige Ande i flera års tid, men genombrottet kom när jag befann mig i Australien som utbytesstudent. Det gick till så att jag fick låna en bok av min värdmamma med den frimodiga titeln The Baptism in the Holy Spirit – How you can receive now![1] Jag låg ensam hemma på sängen och läste, och när jag kom till mitten av boken fanns det en bön man kunde be för att den helige Andes källsprång i ens inre skulle bli en stark och levande ström. I samma stund som jag gjorde detta kom tungotalet som ett rinnande vatten över mina läppar.

Jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. En siffra som brukar nämnas är att 600 miljoner kristna talar i tungor. Det kan vara fler eller färre, men ingen behöver tveka om att det här är en gåva som är generöst utdelad bland Guds folk. En gåva som Gud helt enkelt verkar väldigt intresserad av att ge oss. Jesus själv säger i Markusevangeliet att tungotalet är ett av de tecken som ska ”följa dem som tror” (se Mark 16:17).

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Och det svar som jag själv har landat i är att tungotalet hjälper oss att be – och Gud längtar efter att få umgås med sina barn i bön. Det är dessutom så att många kristna kämpar för att få sitt böneliv att fungera. Därmed skulle man kunna säga att tungotalets gåva kommer till oss i vår svaghet – för att hjälpa oss att be när vi inte vet hur vi ska göra.

Många människor har också upplevt att deras tungotal har fungerat som en port in i andra erfarenheter av den helige Andes närvaro. Att det helt enkelt har varit något särskilt förlösande med denna gåva eller förmåga. Ibland kopplas detta till en tydlig lära om Andens dop, där tungotalet ses som det yttre tecknet på att den helige Ande har ”brutit igenom” i våra liv. Själv är jag försiktig med en alltför tydlig dogmatik när det gäller detta. Inte minst för att jag har mött så många kristna som inte har denna gåva som ändå är starkt präglade av den helige Andes närvaro. Ärligt talat har jag också mött en och annan kristen som talar i tungor, men som ändå har betett sig ganska köttsligt eller oandligt …

Samtidigt varken kan eller vill jag förneka det som är min egen och miljontals andra kristnas erfarenhet: Vid ett eller flera tillfällen har vi upplevt att den helige Andes närvaro har brutit igenom på ett särskilt sätt i våra liv. Påfallande ofta har detta varit förknippat med att Gud har låtit tungotalet komma över våra läppar. I ljuset av detta vore det dumt att inte vittna om de erfarenheter som denna gåva eller förmåga inbjuder till.

Tungotalets natur och olika former

Vad menar vi då när vi talar om tungotal? Ja, det grundläggande är ju att det är en gåva eller förmåga att tala ett språk man inte själv har lärt sig, utan som har blivit en givet direkt av Gud. Det här innebär att tungotalet inte engagerar på det intellektuella planet, utan är en kommunikation på en annan våglängd. Som ett konkret uttryck för detta är det fullt möjligt – om än en aning distraherande – att tala i tungor samtidigt som jag skriver den här texten. Att i stället tala franska eller engelska medan jag skriver hade varit fullkomligt omöjligt.

När man talar om tungotal brukar man skilja mellan flera varianter. En klassisk pentekostal syn innebär att tungotalet som bönespråk är något annat än den nådegåva (eller gåvor) som nämns i Första Korinthierbrevet 12. Bönespråket, menar man då, finns tillgängligt för alla kristna, medan de ”olika slags tungomål” som omtalas som nådegåva bär på en mer uttalad dimension av profetisk kraft. Själv är jag inte helt övertygad om denna tolkningsmodell. Dels för att jag inte tror att alla människor har – eller ens är tänkta att få – denna gåva eller förmåga. Dels för att uttrycket ”olika slags tungomål” bör kunna inbegripa även tungotalet som bönespråk. Å andra sidan behöver man inte ta ställning i denna fråga för att kunna tala om tre grundläggande former av denna gåva eller förmåga: tungotal som bönespråk, som ett annat existerande språk och som profetia.

Tungotalet som bönespråk är det överlägset vanligaste. Det kan handla om ett för oss okänt språk, eller rentav änglars språk (jfr 1 Kor 13:1), men oavsett vilket kommer det till oss från Herren själv. Vi har alltså inte lärt oss detta bönespråk, även om vårt ordförråd ibland kan utökas med tiden. Denna form av tungotal kan kanske beskrivas som det förtroliga jollret med vår himmelske Pappa, där min ande och Guds Ande kommunicerar med varandra.

Tungotalet som ett annat existerande språk är mest känt från den första pingstdagen. Där står det nämligen att ”alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas” (Apg 2:6). Det här behöver i och för sig inte betyda att apostlarna själva talade dessa språk; minst lika troligt är att det var åhörarna som hörde sina språk talas, och att ”språkundret” därmed skedde hos dem snarare än hos avsändarna. Men oavsett hur det är med detta finns det gott om vittnesbörd från kyrkans historia där människor har talat i tungor för att förundrat kunna konstatera att personer vars modersmål de själva inte behärskar har förstått vad de har sagt. Det är alltså ett reellt och väl dokumenterat fenomen.

Det profetiska tungotalet, slutligen, är den form av tungotal som kan uttydas genom en profetisk gåva – av Paulus kallad för ”gåvan att uttyda tungomål” (1 Kor 12:10). Den som får till sig detta tungotal upplever normalt sett att det är något speciellt med det som kommuniceras och som skiljer det från tungotalet som bönespråk. Det vanliga är sedan att den som har talat ut budskapet, alternativt någon annan i rummet, får en uttydning till det som har sagts. Ibland kan det faktiskt vara flera personer som får uttydningar, som innehållsmässigt brukar komplettera varandra.

När man läser litteratur om tungotalet är det vanligt att det beskrivs som något extatiskt. Om man med detta menar att det inte har blivit inlärt på samma sätt som andra språk eller färdigheter, kan detta vara en befogad beskrivning. Men det är samtidigt viktigt att säga att det normala är att den som talar i tungor styr när han eller hon ska börja eller sluta be på detta specifika sätt – precis som man kan börja eller sluta tala på ett annat språk.

Däremot är det alltså så att tungotalet fungerar frikopplat från intellektet. Det är inte inlärt, och vi styr inte dess specifika innehåll. På så sätt kan det vara en konkret hjälp att finna vilan i Gud snarare än i oss själva. Att inte behöva formulera våra böner på egen hand.

Faktum är att just detta kan vara en av de saker som står i vägen för tungotalet i våra liv. Att ta emot denna gåva är nämligen att göra avkall på sitt eget kontrollbehov. Och detta kan som bekant vara en utmaning för oss människor!

Särskilt tydligt blir det här när vi kommer till gåvan att uttyda profetiskt tungotal. Inte sällan är det nämligen så att uttydningen kommer i etapper. Vi behöver alltså tala ut det första vi har fått Herrens uppenbarelse om, innan vi får fortsättningen på budskapet. Här kallas vi därför att ta steg i tro, där vi får gå på det vi har fått i hopp om att fortsättningen ska komma längre fram.

Men det här är ju samtidigt rätt typiskt för den helige Ande: Han älskar att öva oss i beroende av honom själv. Så gott som alla Andens gåvor, i alla fall om vi ser till listan i Första Korinthierbrevet 12, har därför en profetisk dimension i sig; en dimension som gör oss beroende av den helige Andes ledning i nuet.

Paulus undervisning om tungotalet

Vad finner vi då för konkret undervisning om tungotalet i Nya testamentet? Ja, det beror på vad vi är ute efter. Om vi söker efter vittnesbörd om Andens dop och om hur tungotalet ges till individer eller grupper är det i första hand Apostlagärningarna vi hänvisas till (se Apg 2, 8, 10 och 19). Den mest systematiska undervisningen om tungotalets gåva finner vi däremot hos Paulus i Första Korinthierbrevet 14, och det är denna text jag här kommer att utgå ifrån.

Något som har vållat problem genom århundradena är att Paulus i detta kapitel kommer med så många kritiska anmärkningar till korinthiernas bruk av tungotalet. Ofta har detta tolkats som att Paulus skulle vara kritisk till gåvan som sådan. Men så kan det faktiskt inte vara. Paulus inleder själv med att slå fast att han gärna ser att alla talar i tungor (v 5). Lite senare skriver han att han själv talar mer i tungor än de alla (v 18). Vad han är ute efter kan därmed inte vara att hindra tungotalet, så mycket som att sätta in det i sitt rätta sammanhang. Paulus vill att nådegåvan som Gud har gett ska bli till maximal välsignelse för sina brukare.

Den positiva grundtonen sätts redan i kapitlets första vers: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva” (v 1). Den rimligaste slutsatsen av detta måste vara att den helige Andes gåvor inte är tänkt att ses som något valfritt tillägg i det kristna livet, utan är något för oss alla att söka.

Detta står dock inte i motsats till att de är nådegåvor. Det är alltså Gud själv som suveränt fördelar sina gåvor i församlingen (se 1 Kor 12:11). Men trots detta får vi alltså en tydlig uppmaning att sträcka oss efter dessa: ”Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd” (v 12).

Om vi fortsätter att fokusera på tungotalet kan vi konstatera att ett kännetecken på denna gåva är att den i första hand är till för individen. ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande” (v 2). Tungotalets viktigaste funktion är följaktligen att bygga upp den som ber i hans eller hennes egen gemenskap med Herren (jfr v 4). Även detta har ibland lyfts fram som negativt, eftersom den generella funktionen hos Andens gåvor är att bygga upp församlingen. Men när jag hör sådant brukar jag påpeka att en gemenskap som består av uppbyggda individer, rimligen också blir till välsignelse även för andra. Det ena utesluter inte det andra.

I vers 2 säger Paulus också något annat intressant, och det är att den som talar i tungor talar ”i sin ande”. Värt att notera är att han här syftar på är den mänskliga anden, inte på Guds Ande. Lite senare slår han också fast: ”om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (v 14).

Tungotalet är med andra ord inte – som andra språk – knutet till vår själ. I stället är det knutet till vår ande. Och då är vi tillbaka i den grundläggande skillnaden mellan tungotal och språk vi lär oss genom egen förkovran: de senare är knutna till vår själ, vårt intellekt, medan tungotalet är en gåva eller förmåga direkt från Gud.

Varför ska man tala i tungor?

Men vad är då poängen med att tala i tungor? Kan vi inte lika gärna be med vanliga ord? För Paulus är det tydligt att det här inte är antingen–eller utan både–och: ”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet” (v 15). Och lite senare: ”Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål” (v 19).

Vi är alltså tillbaka i frågan om tungotalet som en hjälp i vår bön. I Romarbrevet talar Paulus om att ”Anden [hjälper] oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26–27). Vad jag och många med mig tror är att det är denna ”Andens bön” inom oss som tungotalet sätter ord på. Tungotalets gåva låter bönen i våra hjärtan ”komma upp till ytan” genom att kanaliseras genom våra tungor och läppar.

Därmed inte sagt att denna typ av bön skulle vara mer andlig än annan bön. För det var ju på den punkten som korinthierna hade hamnat snett. De var så fascinerade av sin förmåga att med Guds hjälp tala ”änglars språk”, att de gav oproportionerligt mycket utrymme för tungotalet i sina gudstjänster. Därav Paulus ord om att i församlingen fokusera på det vanliga språket. ”Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd” (v 16–17).

Finns det då inte alls någon plats för bönebrus när vi samlas till gudstjänst? Detta tror jag är en felaktig slutsats av apostelns ord. ”Hindra inte tungomålstalandet”, skriver han dessutom i kapitlets slut (v 39). Min erfarenhet är att de som driver linjen att alla som har fått denna gåva ska vara tysta under gudstjänsterna gör det mest för att de känner sig besvärade över tungotalet som sådant. Paulus, å sin sida, verkar vara ute efter rätt proportioner och efter goda ordningar för församlingen i stort. Detta samtidigt som han talar i tungor så mycket han bara kan!

Vad vi behöver undvika är alltså att låta tungotalet dominera på ett oproportionerligt sätt, så att det tränger undan mångfalden i den kristna gudstjänsten. ”Hur ska det då vara, bröder?”, skriver Paulus. ”Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud” (v 26–28).

En generös tolkning av apostelns sista ord kan kanske vara att när vi talar ”för oss själva och för Gud” får det gärna höras även av våra grannar. Däremot bör inte den som leder bön i mikrofon använda tungotalet mer än styckvis, eller när församlingen går in i sång i Anden. Profetiskt tungotal bör vidare vara begränsat till några få tillfällen per möte, så att detta inte tar över predikans roll i gudstjänsten.

Men ärligt talat – när hade vi senast denna typ av problem i Sveriges kristenhet?

Det finns ännu mer att säga om tungotalet, både utifrån Första Korinthierbrevet 14 och andra bibeltexter. Men de här iakttagelserna kan kanske räcka för den här gången. Som sammanfattning vill jag säga följande: Låt oss vara fortsatt nyfikna på Andens manifestationer i våra liv! Låt oss följa apostelns uppmaning att söka de andliga gåvorna. Och låt oss inte hindra tungotalet – det är en bönens ström till uppbyggelse för oss själva, och därmed också för församlingen i stort.

Som Jesu bror Judas formulerar det hela: ”Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande” (Jud v 20).

[1] Thomas Foster, The Baptism in the Holy Spirit – How you can receive now!, Acacia Press 1985.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2022