Jag vill tacka Sara Irisdotter för hennes ärliga och välformulerade replik på min debattartikel i Dagen den 7 november. Som hon själv påpekar ville jag där slå ett slag för den frimodiga tron: att det finns en kallelse för kyrkan att vara både lyssnande och proklamerande, och att en hållbar tro behöver vara förankrad både i det känslomässiga och i det intellektuella.

Som jag skrev i slutet av artikeln: ”Gud vill ge oss både ett hjärtats och ett hjärnans språk för en tro som låter honom vara Herre och Frälsare. Som med övertygelse tar fasta på hans ord och löften, inte som en verklighetsflykt eller en väg bort från intellektuell reflektion, utan som en logisk följd av att vi har lärt känna honom Sådan Han Är. […] Varje troende har fått en inbjudan att sträcka sig mot trons mognad, men också mot en klar och tydlig bekännelse – samtidigt.”

Som respons på detta håller Irisdotter fram ett annat slags erfarenhet: ”Åtminstone några av oss som drivit ifrån frikyrkan [har] inte gjort det för att vi upplever den som för känslosam eller för intellektuell, utan just för att den i grund och botten hävdar en typ av exklusivitet i tro och känsla som i sin förlängning blir till ett villkor för gemenskapen.” I stället för tvivlet väljer hon därför att ställa frimodigheten mot ”ovetandet” – den hållning som hon själv är mest bekväm med. Hon attraheras helt enkelt inte av en tro med exklusiva anspråk.

Jag har stor respekt för olika människors resor på det här området. Jag är också mån om att den tro som vi bekänner oss till ska vara grundad i en egen vilja, en egen övertygelse. Men låt mig ändå få förklara varför jag själv tror att exklusiviteten är en så avgörande del av ”paketet” när vi talar om kristen tro.

Två dimensioner nämnde jag redan i min första artikel. Jag talade om tron som en kärleksrelation, som till sitt väsen kräver en exklusiv överlåtelse, och jag talade om Jesu egna anspråk på exklusivitet. Mest kända är orden i Johannes 14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

En grundläggande fråga i ljuset av detta är vilken utgångspunkt vår tro på Jesus har. Utgår den från mig som individ: mitt självupplevda behov (eller icke-behov) av mening eller andlighet eller gemenskap? Eller utgår den från insikten om Guds existens, som i sig själv manar till ett gensvar? Om Gud finns och har skapat oss kan man ju i någon mening säga att vi har en skyldighet att inrätta våra liv utifrån detta. Inte som en tung börda, men som een respons på hur verkligheten är beskaffad.

Även beskrivningen av tron som relation blir viktig i det här sammanhanget. För även om kristendomen berör våra känslor och vårt intellekt, menar jag ju som kristen att tron är något mer än känslor och intellekt: Den är en sann och äkta gemenskap med en levande Gud, uppenbarad i tiden genom Guds egen Son, Jesus från Nasaret. Och om tron är en relation, måste den rimligen ha ett konkret innehåll. Man kan ju inte ha en relation till någon utan att förhålla sig till hans eller hennes personlighet, egenskaper och vilja. En hållning av ”ovetande” blir på så sätt tämligen otillfredsställande; det blir helt enkelt svårt att veta om relationen är ”på riktigt”.

Till sist måste jag också nämna den stora och allvarliga frågan om vårt eviga väl. När Jesus säger att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig” säger han ju samtidigt att vårt val att tro på och tillhöra honom – eller inte – får konsekvenser ända in i evigheten. ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör”, säger han i ett annat sammanhang (Joh 11:25).

Det avgörande skälet att tro på Jesus tycks med andra ord vara att det är så som vi blir räddade för evigheten. ”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). Gemenskapen med Jesus så som han har uppenbarat sig i Bibeln ger oss helt enkelt liv både i den här världen och i den tillkommande.

Jag är medveten om att detta kan vara obekväma perspektiv att förhålla sig till. I någon mening tvingar de oss ut i sanningssökandets och objektivitetens terräng, bortom subjektiva önskemål och preferenser. Samtidigt säger Bibeln att det är kärleken som drar oss in i denna relation till vår Skapare. Det är mötet med Jesu död och uppståndelse för vår skull som driver oss att säga ja till hans frälsning från synden. Och när vi gör det, säger vi samtidigt ja till honom som Sanningen.

Många av oss skulle därför säga att den dyrbaraste gåvan med den frimodiga tron är vad de gamle brukade beskriva som ”frälsningsvisshet”. Och för mig framstår detta som betydligt mer attraktivt än ovetandet. Därför tror jag att det är viktigt att den kristna församlingen håller fast vid exklusiviteten. Samtidigt tror jag på en generös gemenskap, där människor med andra ingångsvärden kan inkluderas och känna sig välkomna – och därmed också undersöka Jesu anspråk i sin egen takt. Som han själv uttryckte det: ”Följ med och se!”

Läs på dagen.se