Så här dags för 30 år sedan var jag nyss hemkommen från konferensen Nyårsexplosion i Solnahallen. Jag var där med några vänner från kyrkans tonårsgrupp och arrangemanget gjorde starkt intryck på mitt 18-åriga tonårsjag. Det var mäktigt att tillbe Gud tillsammans med tre tusen jämnåriga svenskar, och att Team Med Uppdrag stod för lovsången – som var cutting edge i det lovsångsskeende som höll på att födas inom kristenheten – gjorde inte saken sämre.
Men det som satte överlägset djupast spår under konferensen var ändå själva nyårsafton. Jag kan fortfarande inte sätta ord på allt som hände, men vid tolvslaget uppmanades vi gemensamt att böja knä inför Herren, och efterhand fylldes rummet av en kompakt gudsnärvaro. Det var som att vandra runt i ett hav av kärlek. En helig tyngd – Herrens härlighet – kom över oss alla.
För vissa tog det som skedde sig rent fysiska uttryck. Själv blev jag inte berörd på just det sättet; det skulle komma senare under året. Men nyfiken och förundrad fick jag bevittna hur ett antal ungdomar och unga vuxna runtomkring mig började skaka i den helige Andes kraft. Några skrattade på ett befriande sätt. Ytterligare andra föll på knä i ljudlös tillbedjan.
Helt klart var att Guds Ande var förlöst på ett sätt som de flesta av oss inte hade erfarit tidigare. Och under året som kom skulle det bli allt mer av den varan. Den så kallade Torontovälsignelsen drog som en löpeld över Sveriges kristenhet. Därmed blev den också ett slags vattendelare – för medan många tog emot vad Herren sände över oss, positionerade sig andra starkt emot det hela. Vissa hävdade till och med att det var djävulens verk.
I dag är den här perioden i Sveriges kristenhet ett avlägset minne. Och jag kan inte undgå att fråga mig om just det blandade mottagandet är en av orsakerna till detta. Varje decennium under 1900-talet hade någon form av väckelse eller andlig förnyelse, men under 2000-talet har det till stora delar varit stiltje. Inte så att Herren har slutat verka. Inte heller så att ingen har kommit till tro. Gud sitter fortfarande på tronen! Men ett genomgripande gudsskeende som berör betydande delar av den svenska kristenheten har vi inte bevittnat sedan 1990-talet.
Det finns olika tankar och teorier gällande detta. Själv tror jag som sagt att välsignelsevågen som kom över oss för tre decennier sedan var ett Herrens verk. Självklart inte ”oblandat” eller opåverkat av människor, och självklart inte utan barnsjukdomar och oönskade bieffekter. Men ändå i grunden med församlingens Huvud som avsändare.
För att förnya oss. För att skaka om oss. För att utmana vår religiositet. Men framför allt för att låta oss smaka av hans kärleksfulla närvaro.
Inför 2025 är därför min bön: Gud, gör det igen! Kom med Din närvaro och kraft! Hjälp oss att inte begränsa hur Du får verka! Hjälp oss att inte bedröva Din helige Ande!
”Herre, ge liv åt ditt verk i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. Tänk i din vrede på att förbarma dig” (Hab 3:2).
Läs på varldenidag.se
Fantastiskt att höra! Jag tror att de flesta av oss har varit med om speciella tillfällen där Guds Närvaro har varit mäktigt utgjuten av hans kärlek!
Nu är jag 70 år och när jag ser bakåt så finns det flera sådana händelser som du pratar om som jag har varit med om. I den karismatiska rörelsen på 70-talet var ett sådant tillfälle. Sen var det på Jutatorpet där Jesus-rörelsen hade tältmöte där Herrens Ande var så närvarande med sid sin frihet. Sen kom på 80-talet Tros-Väckelsen där jag också blev berörd av Guds Ande vid flera tillfällen. Och detta ledde också till starten av en församling där jag var Pastor och Bibellärare! Och. När jag ser bakåt på den tiden så var det något som var speciellt och som förändrade mitt kristna liv väldigt mycket? Det var Undervisningen om tro! Så grunden i denna väckelse var Guds Ord! Inte om man var en ”Livets Ordare” eller inte! Men då talar jag om mig själv så klart! Jag har aldrig gillat sånna stämplar som är du med eller inte med? När detta skeendet på 80-talet hände så var det många nya församlingar som växte upp och det blev en utmaning för de ”gamla kyrkorna” då många gjorde valet att gå på Bibelskola på Livets Ord vilket jag också gjorde! Och på hela 90-talet var det en strid och anklagelser mot rörelsen. Visst kan en del av dessa ha bäring men till ca 95% var det säkert inte så!
Men för mig handlade det egentligen inte om Livet Ord utan om Guds Ord! För nerjaga blev frälst på mitten av 70-talet och framåt fanns det väldigt lite om Undervisning och träning att bli Lärjunge osv. Och jag hade sådan hunger efter Guds ord och när Tros rörelsen kom så var det något helt nytt för mig! Och då att det fanns en rörelse som hade en uppgift kallelse att utrusta de kristna med Guds Trosord och utrusta sitt folk!
Själv tror jag att Nyckeln var och är det som Paulus säger i Efesierbrevet 4 att Tjänstegåvor kommer i funktion i våra olika församlingar så att vi blir: Uppbyggda hela kroppen-Kunskapen om Gud-Mognad-Enhet i Tron! Detta är ju grunden dvs att vi gör lärjungar som växer till och blir trygga och starka i sin tro på Gud. Om detta inte sker så är det väldigt vanligt att unga när de kommer upp i Tonåren inte har den kunskapen, mognaden, eller en tro som är byggt på: förtröstan, tillit, lita på = Tro! Och då har tonåringar svårt att stå emot allt vad världen erbjuder! Och Världen är full av frestelser och ersättningar istället för kyrko-livet. Men om församlingar har en strategi, kallelse, vision etc att det kristna livet är spännande, liv, glädje, utmanande dvs Då skulle Församlings-livet bli helt annorlunda!
OBS! Jag vill också säga att när en förnyelse sker och Tjänstegåvor kommer i funktion, antingen finns i församlingen eller kommer utifrån så finns det också en risk som jag har sett lite överallt i Trosrörelsen och på andra ställen. Och det är att tjänstegåvorna blir som egna ”Ministry” och allt för upphöjda både pga att människor upphöjer dessa för mycket och/eller att de själva upphöjer sig! Tjänstegåvorna år inte till för de själva! Utan är till för att bygga upp Kristi Kropp Församlingen! Jag har sett detta ske ett antal gånger tyvärr! Och misstagen har lett till att flesta församlingarna är lite rädda för att det skall bli fel! Vad gör man oftast då? Jo, eliminerar risken och ser till att dessa inte kommer i funktion. Så är ”Tänket” att så gör vi inget fel iallafall. Precis tvärtom? Det blir ännu mer fel för att då kommer inte församlingen få denna mognad, uppbyggelse eller enhet i tron. Och detta gäller i alla församlingar oavsett Samfundstillhörighet! Själv har jag varit med från början i Baptistkyrka som också blev en Missionskyrka. Sen var jag i Trosrörelsen och senaste 10 åren i Pingströrelsen!
Men den bästa av alla är att få vara med i Guds Stora Församling Kristi Kropp! Och en fantastisk rörelse är Andens Rörelse! Andens Nya Liv i Kristus!!!
Tack för det du delar!