Så här dags för 30 år sedan var jag nyss hemkommen från konferensen Nyårsexplosion i Solnahallen. Jag var där med några vänner från kyrkans tonårsgrupp och arrangemanget gjorde starkt intryck på mitt 18-åriga tonårsjag. Det var mäktigt att tillbe Gud tillsammans med tre tusen jämnåriga svenskar, och att Team Med Uppdrag stod för lovsången – som var cutting edge i det lovsångsskeende som höll på att födas inom kristenheten – gjorde inte saken sämre.

Men det som satte överlägset djupast spår under konferensen var ändå själva nyårsafton. Jag kan fortfarande inte sätta ord på allt som hände, men vid tolvslaget uppmanades vi gemensamt att böja knä inför Herren, och efterhand fylldes rummet av en kompakt gudsnärvaro. Det var som att vandra runt i ett hav av kärlek. En helig tyngd – Herrens härlighet – kom över oss alla.

För vissa tog det som skedde sig rent fysiska uttryck. Själv blev jag inte berörd på just det sättet; det skulle komma senare under året. Men nyfiken och förundrad fick jag bevittna hur ett antal ungdomar och unga vuxna runtomkring mig började skaka i den helige Andes kraft. Några skrattade på ett befriande sätt. Ytterligare andra föll på knä i ljudlös tillbedjan.

Helt klart var att Guds Ande var förlöst på ett sätt som de flesta av oss inte hade erfarit tidigare. Och under året som kom skulle det bli allt mer av den varan. Den så kallade Torontovälsignelsen drog som en löpeld över Sveriges kristenhet. Därmed blev den också ett slags vattendelare – för medan många tog emot vad Herren sände över oss, positionerade sig andra starkt emot det hela. Vissa hävdade till och med att det var djävulens verk.

I dag är den här perioden i Sveriges kristenhet ett avlägset minne. Och jag kan inte undgå att fråga mig om just det blandade mottagandet är en av orsakerna till detta. Varje decennium under 1900-talet hade någon form av väckelse eller andlig förnyelse, men under 2000-talet har det till stora delar varit stiltje. Inte så att Herren har slutat verka. Inte heller så att ingen har kommit till tro. Gud sitter fortfarande på tronen! Men ett genomgripande gudsskeende som berör betydande delar av den svenska kristenheten har vi inte bevittnat sedan 1990-talet.

Det finns olika tankar och teorier gällande detta. Själv tror jag som sagt att välsignelsevågen som kom över oss för tre decennier sedan var ett Herrens verk. Självklart inte ”oblandat” eller opåverkat av människor, och självklart inte utan barnsjukdomar och oönskade bieffekter. Men ändå i grunden med församlingens Huvud som avsändare.

För att förnya oss. För att skaka om oss. För att utmana vår religiositet. Men framför allt för att låta oss smaka av hans kärleksfulla närvaro.

Inför 2025 är därför min bön: Gud, gör det igen! Kom med Din närvaro och kraft! Hjälp oss att inte begränsa hur Du får verka! Hjälp oss att inte bedröva Din helige Ande!

”Herre, ge liv åt ditt verk i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. Tänk i din vrede på att förbarma dig” (Hab 3:2).

Läs på varldenidag.se